Varifrån kommer de goda känslorna? Vad är det som utlöser dem?

Och varifrån kan jag hämta den här kraften när den inte kommer av sig självt, det måste väl finnas ett sätt att styra? Eller är jag ett djur i en bur som får ett mål mat om dagen, utan möjlighet att påverka vad jag som skall dimpa ner i min foderskål?

Finns det en spärr som hindrar allt det goda från att nå fram? Eller har jag ett helt eget val men väljer omedvetet att fortsätta på den inslagna banan? Går jag den stig jag känner till för att jag saknar kartan över de andra vägarna och är ängslig att gå vilse?

Står svaret på en lapp framför mig och det enda som hindrar mig att läsa och förstå är en plötslig släng av dyslexi?

Ligger mitt liv i mina händer, eller är det en ettrig liten gnagare som ilar fram och tillbaka och slipper ur mitt grepp gång på gång?

Hur ska jag förstå nyansskillnaderna mellan dömande och drömmande? Hur ska jag göra om min verklighetsbild, från grovt generaliserande och overklig, till logisk och vacker?

Jag kommer aldirg att lära mig att NSD är en norrländsk sosseinriktad dagstidning.

Varje gång jag läser den förkortningen dyker bara NSF, ND och SD upp i mitt huvud. Gång på gång blir jag förvånad över att vettiga skribenter och annat folk har medverkat i NSD, innan jag drar mig till minnes att det inte är vad jag tror.

Kan de inte byta namn? Jag kommer inte på några bättre förkortningar men de måste ju tänka på sin publicitet!

Jag skulle tex aldrig kunna prenumerera på NSD för då skulle jag få en chock varje gång jag öppnade brevlådan. Varje dag. Jag skulle aldrig lära mig. Minne som en guldfisk.

Min mugg! Vid uppvaknandet var den borta, den fina muggen i hårdplast med tryck av världskartan på.
Personen som hade givit mig muggen påpekade att det var mycket hav på ena sidan, och nästan bara land på andra sidan. Det var något om människans skövlande; alla platser var utmärkta på land, men på havssidan var det fritt och orört.

Klockan var strax innan sex, Patrik skulle till jobbet. Annars börjar han åtta, men idag fanns det möjlighet att börja tidigt = sluta tidigt.

På en buss frågade mig en äldre dam om vi kunde ta en promenad runt ett stort berg. Det där berget har figurerat tidigare i en dröm för några år sedan. Fast det ändrar nog skepnad lite grann.

Egentligen skulle jag hem och laga mat, men jag tackade ändå ja. Telefonsamtalet till Patrik om  senare hemkomst, sköts upp till senare.

Det var en väldig massa folk ute som hade tänkt promenera på berget. Det är ett stort berg med en del svåra passager; jag insåg att det säkert skulle ta en timme minst att gå runt hela.

Sern var min dam plötsligt försvunnen i folkmassan. Istället mötte jag mamma som också var ute och gick. En mängd äldre människor hade stannat för att plocka fram matsäcken vid ett lämpligt ställe. Mamma var med.

Till min häpnad och vämjelse visade hon sig ha en förkärlek för människokött; något hon tog för givet att jag vetat i hela mitt liv. Hon skulle tydligen ha sagt det redan när jag var liten. Små, små bitar av de andra vandrarna hade hon plockat på sig och satt nu och njöt av.

Det var en konstig dröm.