Vi kokade knäck; den blev nästan svart och bubblig och vi gjorde om och Patrik glömde att margarinet skulle i. Han deppade ur och gömde sig i sovrummet ett tag så jag gjorde klart knäcken. Lasagnen blev inte heller helt bra. Jag tycker om Patrik, när han är ledsen tycker jag mycket om honom. Alltid annars också förstås. När han är ledsen är han som ett barn. Jag försöker tänka ut vad som är det bästa att säga, vad jag själv hade velat höra. Sen är han glad igen, och sen deprimerad, och sen glad som ett litet barn; precis som jag.

Söndagar lämnar en känsla av vaacum, jag vet inte vad vi ska hitta på, om det finns något jag är sugen på att göra så har jag glömt det. För tillfället.

Vi ska se en film som fått fullkomligt uselt betyg vart man än läser om den, det känns lämpligt när man inte orkar sätta igång med något. Bara varva ner, invänta nyveckan.

Våra jackor har luktat pizza sen igår, sen luktade det av den där jävla brända knäcken i köket. Nu finns det en lukt av apelsin med nejlikor i från vardagsrumsfönstret. Jag känner mig inte alls ledsen; det får mig att tänka på Elena som säger att folk alltid kommer med huvudet på sned och snälla rösten "är det något? Hur är det?" när hon behöver sitta för sig själv och tänka. Man behöver det. Vaacumstunder, eller djup tankeverksamhet.

Mina tankar flyter iväg i ingen särskild riktning. För pigg för att sova och för trött för att göra något som kräver att jag sätter igång hjärnan igen. Den där on-off-knappen rår jag inte på. 

Det kommer en dag imorgon ja. Jag befinner mig i regnbågsdalen, den lugnare delen av dalen, där ingenting någonsin händer. Ingen längtan, ingen lust. Inget negativt i det, heller.  Som att sitta i en gungstol och gunga fram och tillbaka.

Man kan inte veta så mycket om någonting. Jag har haft en bra dag,
jag vill ha det bra ofta, jag vill leva mycket.

När man tycker att man har kämpat arslet av sig har man inte kommit någonstans, det är alltid så. Man måste kämpa mycket mer. Hela livet är en kamp och jag har sån beslutsångest; det kanske inte är antingen eller, men  jag måste ändå fatta beslut, ställa mig någonstans och ha en aning om vart jag är på väg.

Ingenting är egentligen meningslöst. 

Jag tänkte vara en sån här tjatig egofixerad typ och beskriva vad jag drömde inatt. När jag har drömt något vill jag hemskt gärna berätta det för någon. Men den här gånger tror jag faktiskt att jag låter bli.

Även om drömmar kan vara konstiga så kanske den här drömmen var väl konstig att lägga ut på sin blogg. Folk hade undrat. Jag menar, vad man drömmer om natten säger ju ändå något om vad man tänker på om dagarna. Och det har ingen med att göra. Visserlgien skriver jag en del här men då kan jag ju sålla. Om jag fick veta att personen bredvid mig kunde läsa tankar skulle jag snabbt som sjutton stoppa fingrarna i ett eluttag. Ta mina hemligheter med mig i graven.

Det är för övrigt en återkommande dagdröm, att personen bredvid mig kan läsa mina tankar. Då måste jag tänka ingenting ingenting ingenting en stund tills jag kommer att tänka på något annat och glömmer att skydda mina sekretessbelagda tankar för eventuella inbrytare.

Jag tycker faktiskt om att skratta. Jag tycker jättemycket om att skratta. Det känns bra.

Det är något jag gör så sällan. Extremt liten tid av mitt liv har upptagits av skratt. Extremt mycket av min tid har mitt ansikte varit ihoprynkat som en passionsfrukts skal. Varje kväll när jag har svårt att sova får jag om och om igen påminna mig om att slappna av, och låta ansiktet slätas ut, släppa allt och få den där oskyldiga sovminen som innebär att man är helt mjuk och snäll i hela ansiktet.

Jag borde skratta mer.
Det är riktigt jävla trevligt.

Och ja, lite skriver jag det här för att ni ska tycka synd om mig.

Det kanske mer blev en konstig blandning av lite roligt och ganska sentimentalt. Men det är kväll, faktiskt. Något är mystiskt med kvällen. Typ som att man ligger på sin dödsbädd varje kväll men envist måste hålla sig kvar och få ur sig allt man tänkt om livet innan man kan dö. Om en dag är ett liv då.

Jag och mina metaforer. 

Jag slänger med en video, igen. Sov nu.

Inatt var jag i nån slags hamn vid medelhavskusten tror jag, fast det kändes lite svenskare än så. Ett stort skepp hade vi.

Någonstans stod det två korvstånd, mittemot varandra på nån betongplanmark, men medan den ena korvmojjen sålde helt vanlig korv hade den andra en lite udda inriktining. De sålde skelettkorvar.

Tänk dig att en varmkorv är ett litet djur, som har ryggrad och revben innanför skinnet. Tänk dig att du plockar bort kött och skinn, och kvar har du som nåt slags skelettkropp formad efter korvens lite böjda, avlånga anatomi. 

Det låter ganska äckligt va?

Men faktum var att kön ringlade lika lång, om inte längre, hos skelettkorvmojjen än hos den traditionella korvförsäljaren.

Det var inte utan att jag undrade vad det var som överhuvudtaget gick att äta på den sortens korv. Jag var tvungen att fråga kvinnan som stod i korvvagnen. Det visade sig att skelettkorvarna kokades i en gryta med fett, och när de sedan plockades upp hade ett lager med fett lagt sig kring varje revben. Detta var alltså vad man åt.

Jag tyckte ändå att det var märkligt att folk var beredda att betala lika mycket för att gnaga av fett från en korvs ryggrad, som för en vanlig varmkorv. Men för all del, jag var inte intresserad av att ta reda på hur denna delikatess smakade.

Det är konstigt med drömmar. Det roligaste är återkommande teman och miljöer. Som mina badhus, övergivna tivolin och segelbåtshamnar. 

Alltså, platser som inte finns, men ändå finns. Hjärnan har själv skapat dem.

Tänk om dom finns, på riktigt, någonstans. Fragment från ett tidigare liv kanske?  

Nu ska jag dricka te. Ikväll blir det knäckkok om man orkar.

Adjöss. 

Föreläsningen var på engelska idag. Jag övervägde inte att hoppa ut genom fönstret och jag övervägde inte att gå därifrån men jag övervägde att inte anstränga mig och lyssna. Jag lyssnade ändå och det gick rätt bra och var intressant och det var en trevlig ryskbrytande föreläsare. Problemet
är att jag inte lyckas skrapa ihop anteckningar nog att kompensera för det som (jag inte för)står i boken, i vanliga fall. Ännu mindre på engelska då förstås.

Jag följde efter ett gäng klasskamrater som skulle hämta ut sina tentor, utan att säga ett ord. Jag har ingen aning om vad jag ska säga till de andra i den där gruppen, så jag spelar min roll som nagelbitande, klumpig, blyg och lite småkorkad, om nu någon alls skulle bry sig om vad jag spelar.

Föreläsaren pratade förresten om (nu minns jag inte orden och begreppen, men) att upprätthålla sin självbild inför sig själv. Annars blir man förvirrad och det vill man inte. Aha.

Vi hämtade iallafall ut varsin tenta och jag hade 26,5 poäng. Gränsen för godkänt: 26 p. Puh!

Jag bläddrade lite i pappren och hittade diverse läraranteckningar - på ett ställe stod det Nej! Jag hade helt missförstått tydligen.

Jag blev så ledsen av det där "Nej"et, fick en klump i halsen. Det måste vara någon betingad respons att jag är så fruktansvärt rädd för att bli emotsagd eller kritiserad. 

Med stukat självförtrende återvände jag till lektionen, nu är jag rätt glad igen. Fast lite trött och håglös. Jag vill bara ligga och läsa mina böcker som när jag var barn, slippa ifrån allt som jag kan misslyckas med. Bara gömma mig. Inte ta ansvar. Vara ifred, lämna tillvaron åt sitt öde.

Jag måste ta upp min metala ålder med min psykolog. Kan det vara så att jag är efterbliven på något sätt? Jag misstänker att min mentala ålder är ännu lägre än jag hittills trott. Tretton kanske. Eller om den är lägre på vissa omården och bara låga på andra. Beteendet ligger jävligt lågt till iallafall. Elva år högst.

Haha!

Jag fick precis ett brev från Hallandsposten om "det nya avtalet" som följer med "det nya, större bolaget" som HP nu är en del av.

Enligt mitt brev kommer mina recensioner i fortsättningen bringa in 200 spänn mer (inte för att jag bryr mig så mycket om det egentligen, så länge det är Patriks lön vi lever på), samt att det kan komma att publiceras i Hallands Nyheter också.

Inte mig emot. 

På måndag kommer nog min senaste rec i tidningen. Håll utkik. 

Veckorna går så snabbt och mitt pluggande går så långsamt. Jag tänker att jag får inte hoppa av nu, det vore så synd och så losigt. Och jag får inte misslyckas och bli IG:ad för då bidrar jag till att högskolan får mindre pengar och kanske inte kan bedriva psykologikurser i fortsättningen.

Det är bara att hålla tummarna för att jag klarar mig precis över vattenytan trots att jag får dyslexi av den där jävla boken på engelska och inte hittar svaren någon annastans heller. Måste lyssna bättre på föreläsningarna! De senaste gångerna har jag haft sömnpulver i huvudet, det får vara slut med det nu om jag ska begripa något av instuderingsfrågorna efter föreläsningen.

Kanske springa och handla en påse valnötter inför plugget och lita till placebon. Jag har läst att valnötter är bra för hjärna och koncentration. Och en flaska vatten.

Om jag inte är en pluggmänniska måste jag vara en arbetsmänniska. Jag är inte en politik-människa, det vet jag av erfarenhet. Gode Gud, gör så att jag är en arbetsmänniska. Annars finns det ingenting kvar att vara.

I lördags var det Buy Nothing Day. ABF hade pyssel och Reko stod bokbord där, dvs jag.

Jag vill visa upp vad jag pysslade.

När alla försvann in i smyckespysselrummet gick jag också dit, alternatviet var att sitta ensam kvar där ute och glo och det kändes dumt. Men jag var inte så in the mood för smycken, jag pärlade och hällde tillbaks och pärlade och ångrade mig och hällde tillbaks. Till slut lyckades jag till min stora förvåning skapa ett armband, som ni kan se på bilden ovan. Och jag har så många armband, men ändå fattade jag tycke för just det här egengjorda armbandet. Det är sådär slarvigt och småkitchigt som är typiskt för mig.

Sen hade vi en knappmaskin också, som jag nästan lyckades få ihop, men inte att fungera (den var i bygg-den-själv-format när vi fick den men bruksanvisningen var dålig), Elena lyckades inte heller och efter långt och länge lyckades Björn. Så då gjorde vi knappar.

Patrik kom coh kikade in och vi hjälptes åt att göra våra knappar. Två med Di Leva till Patt och en med James Dean till mig. Som synes.

Det var allt.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Jag ska luncha och plnaera och kanske gå och handla om jag kan planera ut om jag hinner det.

Julmustens tid är här!

Påskmust är bara en tramsig efterapare, må så vara att det är samma ingredienser, men påsken är inte lika stor och ingen bryr sig. På påsken kan man dricka te eller vatten eller whatever.

Julmust däremot!

Det finns två starka argument för att dricka julmust:

1. det är ett alternativ till Coca Cola som har ihjäl sina anställda plus snor vatten från människor som behöver vatten, och

2. det är ett alternativ till sprit som dödar ännu fler folk genom misshandel och rattfylla och missbruk etc etc etc.

3. Den är också oftast svensktillverkad och iallfall i den här stan finns den lokalproducerad.

4. Slutligen: it's a must.