Jag måste begripa allt. Det är min största grej i livet, att ta reda på hur när vad och varför allting. Det är det min hjärna ägnar sig mest åt; att analysera. Varför är jag som jag är, hur har samhället blivit som det är, varför beter sig folk som de gör och vad är rätt och fel.

Men så stöter man ibland på saker som man inte får nån rätsida på. Människor med beteenden som man helt enkelt inte kan förklara. Det finns ingen logik.

Personlighetsstörning? Psykopati? Extremt låg självkänsla? Misantropi?

Jag vill ju inte bara acceptera att vissa människor ser som sitt största mål att förstöra för en annan person.

De kanske har en väldigt skev verklighetsbild. Är extremt känsliga för kritik. Något psykiskt måste väl ligga bakom.

Men så länge varken de själva eller någon annan begriper att de behöver vård så kommer de fortsätta bete sig som skitstövlar.

Och vi kommer att fortsätta fantisera om några väl riktade sparkar och slag, en liten hämnd.

Men mest av allt hoppas jag att de ger sig och allt ordnar upp sig. Att de faktiskt inte bara är ute efter att mucka gräl. vilket det kan verka som.

Alltså alltså alltså.

Jag är så kreativ. Detta har jag ritat idag, efter att jag bestämt mig för att ta kreativa tillfället i akt istället för att försöka tvinga in mig i pluggtillståndet.

Verkligheten får stå åt sidan. Det gör inte så mycket att det är stökigt och jag har iten gjort mat etc etc etc, det känns jobbigt och jag har lite dåligt samvetete men konsten går framför allt. Jag måste fortsätta med det här nu när jag har flyt, verkligheten får sköta sig själv, jag har inte tid.

Jag tänkte ni skulle få ha lite kul. Tänk om livet var så här enkelt, va?

Jag har skrivit ett manus till en serie. Nu ska jag gå. I min värld betyder "vi ses kl 2" att "jag går fem över 2". 

Jag läser en rolig bok som handlar om oordnade och ordnarde människor. Och tänker på skalor. Och motpoler.

Det är redan onsdag. Det är snart julafton. Jag lever och lever och har inte gett ut en bok ännu. Men det kommer. 

9.57 Jag dricker te och undrar vad jag ska göra när frukosten är avslutad.

Då minns jag. Psykologen, kl 10.00, onsdag. Skit skit skit skit skit skit.

Snabbt som attan försökte jag hitta ett nummer till UPM på nätet, ringde ett på måfå, insåg att jag tine visste vad jag skulle säga, det var ändå ingen som svarade så jag fullkomligt kastade mig ur huset, lät brödet stå framme och torka, struntade i att jag just ätit vitlöksost utan att borsta tänderna och att håret var fett och kläderna svettiga. Jag rusade allt vad jag kunde, och jag kunde inte så mycket förstås.

Det tar ungefär en kvart, tjugo minuter att gå in till stan. Lite snabbare om man har eld i baken. Stackars stackars mig.

Vid picassoparken ringde psykologen och jag sa Jaaah kommmääähh om fem minuteeeh.

Och allting löste sig så fint så fint. Min psykolog är så flexibel, eller så kan han inte räkna, jag vet inte. Flera gånger har jag frågat hur många gånger vi har kvar, men han säger bara "ääh, det vet jag inte, det spelar ingen roll". Idag sa han att vi nog gått över antal gånger för länge sen eftersom jag gått där förut, för ett par år sen. 

Nu är brödet undanplockat och jag har duschat. Nyss tänkte jag på något annat som jag tror att jag har glömt att jag skulle, men nu har jag glömt vad det var.

Den jävla tiden ska ha så bråttom jämt. Nu är klockan redan ett. Jag hatar eftermiddagar, då kommer snart Patrik hem och då är dagen slut. Arbetsdagen alltså.

Idag vill jag rita en serie och så ska jag plugga. Slut. 

Oh, detta var det godaste jag ätit på länge. Jag måste dela med mig av receptet:

Lagom många gröna bönor (såna där avlånga som man kan köpa och ha i frysen)

Några små tomater

Couscous

Soja

Valnötter

1. koka vatten (i vattenkokare gärna). stek samtidigt bönor och hackade tomater i stekpanna.

2. häll i couscousen i grytan med vatten. häll soja på bönorna.

3. servera och strö valnötter ovanpå.

Muchos easy. Muchos soja ska det vara också, muchos muchos.

Det gäller bara att sätta igång. Penetrera uppgiften, eller hur man säger. Komma in i det. Veta vad jag ska göra. Ha ordning på papprena. Tänka, förstå.

Jag tog bort mitt förra inlägg. Ni som hann läsa det märkte att det var en lång radda med felstavade ord och meningar som inte gick att få nåt grepp om. Man skulle kunna säga att jag var hysterisk. Jag behövde skriva av mig, utan att tänka på att det ska bli begripligt och bra. Sen när jag var klar gick jag ut i köket och skalade potatisk med sällan skådad frenesi. Ojojoj vilket energiknippe. Om bara min energi kunde fördela sig lite mer jämnt, och om den bara gick att kontrollera lite bättre. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra när den överfaller mig, jag måste nog göra något med den. Den går inte att förneka och tränga undan.

Mitt inlägg handlade i korthet om balansgången mellan vad som är accepterat och konsten att vara sig själv. Om frisyrer, konstiga rörelser, lobotomi, självförtroende och drifter. Man måste hitta något däremellan, men det ter sig omöjligt för mig. Jag vill bara vara precis som jag är,
men jag vet inte om mitt självförtroende räcker till. Och så, förstås, handlade det om hur frustrerad jag blir på mig själv och min hopplösa besatthet vid att analysera allt. Allt allt allt. De där jävla analyserna som inte leder någonstans. Ändå kan jag inte låta bli.

Det borde inte vara så svårt? Att gå sin egen väg. Folk har alltid sagt att det är så bra att jag går min egen väg men de har uppenbarligen inte insett vad det betyder. Äh.

Nu ska jag duscha. Ha det fint och ta hand om er.  

Jag lyssnar på Thin Lizzy och håller på att flyga i luften av rastlöshet. Nu ska jag gå in till stan, vilken jävla tur att jag ska det, annars hade jag nog dött. Det funkar inte att gå ut om jag inte har någon speciell stans att gå. Det känns fel. Man kanske vänjer sig.

Shit, var det på onsdag jag skulle till psykologen? Jag minns inte. Men det står i allmanackan. Och på torsdag ska jag till arbetförnedringen, vad jag nu ska göra där, jag vet inte. Som att jag inte har annat för mig. Jag måste plugga. Och har lovat att dejta minst tre kompisar, i fredags var det, på Michelles fest. Om det inte hade varit ganska nära vänner så hade jag inte tagit det på allvar. Till och med jag har fattat nu att när folk är fulla så lovar de saker. Säger "kan vi inte ses? vi borde ses oftare!".

Någonstans tycker jag om fester. Jag kan inte riktigt förklara det. Det finns ju ingenting att hämta, det ger ingenting, möjligtvis träning i att fungera i grupp som jag är så kass på. Inte för att jag tränar särksilt bra, hittar jag något som går att läsa så är det kört. Jag kan inte hjälpa det, jag måste läsa. Det är som att andas, nästan. Eller så här, du får syn på ett glas vaten och inser att du är jättetörstig. Vad gör du?

Jo, någonstans tycker jag om att gå ut. Jag har kvar min ungdomsmentalitet och hoppas på äventyr. Jag märker ju att alla andra gruppar ihop sig, jag har också det där gruppbehovet, jag är ett människodjur. Det verkar som att alla andra gruppar ihop sig jämt, medan jag sitter hemma och läser.

När jag först bestämde mig för att bli författare fick jag panik; jag insåg att jag inte vet någonting om livet och därför inte har något att skriva. Jag har undvikit livet.

Visst, jag kan skriva ännu en i mängden av böcker om ensamhet och trsitess. Eller nej, det kan jag inte. Jag har försökt, men det måste ju för fan finnas en handling. Och jag vill inte skriva en deppig historia om bitterhet och ensamhet, jag vill måla med många färger, inte bara grått. Men utan att fejka. Dessutom kan jag inte fejka heller.

En annan grej; jag tänker ibland på hur det vore om dåligt självförtroende vore klassat som ett handikapp. För det är ett handikapp. Se på mig, det tar år att rycka upp sig. Det tar år att skärpa till sig.

Att säga något annat är som att säga att rullstolsbundna kan gå om de bara anstränger sig.

Att ha dåligt självförtroende är som att vara förlamad fast med en liten chans att lära sig gå. Jag har hört om dem, som varit med om olyckor och långsamt måste lära sig röra sig igen; en kroppsdel i taget och med mycket hjälp.

Så är det. Klart att många ligger kvar i sjuksängen och tjurar, "det är ingen idé, jag kommer aldrig lära mig". Men att ta sig ur sjukbädden är inte detsamma som att gå från dåligt till bra självförtroende. Det är bara att erkänna att alternativet; att bestiga mount everest; antagligen är mer värdigt än att ligga kvar och vara säker på att man aldrig når fram.

Nej, dåligt självförtroende borde inte klassas som handikapp. Men jag tycker inte det är fel att jämföra. Det är handikappande, det kan vi väl alla hålla med om?

Nu ska jag gå in till stan. Hej då. Ha det så bra.

Eftersom min klockradio inte satte igång som den skulle imorse (jag förstår inte varför; larmet var på, ljudet var på, tiden stämde) sov jag till efter elva. Fan också. Tillslut vaknade jag av mig själv, efter att ha legat ett tag och i sömnen liksom anat att klockan verkligen borde ringa snart för nu har jag sovit som törnrosa i hundra år nästan.

När jag sedan skulle ut och hämta tidningen (brevlådorna sitter utanflr huset eftersom ytterdörren oftast är låst) gjorde jag bort mig inför grannen.

Vi har för vana att hålla utkik genom titthålet i dörren, om det är någon i trapphuset väntar vi med att gå ut. Ganska löjligt, men iallafall. Har man precis vaknat är det ju ursäktat att man inte vill visa upp sig mer än de få sekunder man kikar ut genom ytterdörren för att sträcka sig efter tidningen i lådan.

Men jag glömde att titta i titthålet, och eftersom jag inte hörde några ljud från andra sidan öppnade jag helt enkelt dörren och klev ut.

Hej, sa min granne, som var på väg upp för trappan till våning två. Jag stod i morgonrock och rufsigt hår och stoltserade med att jag minsann föredrar att sova tills halva dagen har gått. Men sen blev det ännu mer pinsamt, för jag reagerade reflexmässigt med att ta ett kliv tillbaka och försöka stänga dörren om mig, som att jag skulle kunna sudda ut händelsen genom att gömma mig inne i lägenheten. Allt hände förstås på några sekunder och jag begrep snabbt att det skulle verka ännu löjligare att rygga tillbaka som en social fobiker för att min granne försöker hälsa på mig i trapphuset. Så jag hejade tillbaka och fnissade och hoppades att min fniss skulle signalera "hoppsan, jag blev så paff när jag såg dig att jag tog ett steg tillbaka, vad tokigt va, hihi, nu ska jag gå ut och hämta tidningen, hej med dig!".

Förbannade klockradio. Jag har inte tid att försova mig, jag har massor att göra och nu är klockan redan ett, och allt är klockans fel. Jag lovar.

Min dagsplanering blir förstörd. Den innefattade visserligen ingenting specifikt, men en vitkig punkt var ändå att stiga upp innan klockan blivit tvåsiffrig. Röv också.