Jag lyssnar på Thin Lizzy och håller på att flyga i luften av rastlöshet. Nu ska jag gå in till stan, vilken jävla tur att jag ska det, annars hade jag nog dött. Det funkar inte att gå ut om jag inte har någon speciell stans att gå. Det känns fel. Man kanske vänjer sig.

Shit, var det på onsdag jag skulle till psykologen? Jag minns inte. Men det står i allmanackan. Och på torsdag ska jag till arbetförnedringen, vad jag nu ska göra där, jag vet inte. Som att jag inte har annat för mig. Jag måste plugga. Och har lovat att dejta minst tre kompisar, i fredags var det, på Michelles fest. Om det inte hade varit ganska nära vänner så hade jag inte tagit det på allvar. Till och med jag har fattat nu att när folk är fulla så lovar de saker. Säger "kan vi inte ses? vi borde ses oftare!".

Någonstans tycker jag om fester. Jag kan inte riktigt förklara det. Det finns ju ingenting att hämta, det ger ingenting, möjligtvis träning i att fungera i grupp som jag är så kass på. Inte för att jag tränar särksilt bra, hittar jag något som går att läsa så är det kört. Jag kan inte hjälpa det, jag måste läsa. Det är som att andas, nästan. Eller så här, du får syn på ett glas vaten och inser att du är jättetörstig. Vad gör du?

Jo, någonstans tycker jag om att gå ut. Jag har kvar min ungdomsmentalitet och hoppas på äventyr. Jag märker ju att alla andra gruppar ihop sig, jag har också det där gruppbehovet, jag är ett människodjur. Det verkar som att alla andra gruppar ihop sig jämt, medan jag sitter hemma och läser.

När jag först bestämde mig för att bli författare fick jag panik; jag insåg att jag inte vet någonting om livet och därför inte har något att skriva. Jag har undvikit livet.

Visst, jag kan skriva ännu en i mängden av böcker om ensamhet och trsitess. Eller nej, det kan jag inte. Jag har försökt, men det måste ju för fan finnas en handling. Och jag vill inte skriva en deppig historia om bitterhet och ensamhet, jag vill måla med många färger, inte bara grått. Men utan att fejka. Dessutom kan jag inte fejka heller.

En annan grej; jag tänker ibland på hur det vore om dåligt självförtroende vore klassat som ett handikapp. För det är ett handikapp. Se på mig, det tar år att rycka upp sig. Det tar år att skärpa till sig.

Att säga något annat är som att säga att rullstolsbundna kan gå om de bara anstränger sig.

Att ha dåligt självförtroende är som att vara förlamad fast med en liten chans att lära sig gå. Jag har hört om dem, som varit med om olyckor och långsamt måste lära sig röra sig igen; en kroppsdel i taget och med mycket hjälp.

Så är det. Klart att många ligger kvar i sjuksängen och tjurar, "det är ingen idé, jag kommer aldrig lära mig". Men att ta sig ur sjukbädden är inte detsamma som att gå från dåligt till bra självförtroende. Det är bara att erkänna att alternativet; att bestiga mount everest; antagligen är mer värdigt än att ligga kvar och vara säker på att man aldrig når fram.

Nej, dåligt självförtroende borde inte klassas som handikapp. Men jag tycker inte det är fel att jämföra. Det är handikappande, det kan vi väl alla hålla med om?

Nu ska jag gå in till stan. Hej då. Ha det så bra.

Eftersom min klockradio inte satte igång som den skulle imorse (jag förstår inte varför; larmet var på, ljudet var på, tiden stämde) sov jag till efter elva. Fan också. Tillslut vaknade jag av mig själv, efter att ha legat ett tag och i sömnen liksom anat att klockan verkligen borde ringa snart för nu har jag sovit som törnrosa i hundra år nästan.

När jag sedan skulle ut och hämta tidningen (brevlådorna sitter utanflr huset eftersom ytterdörren oftast är låst) gjorde jag bort mig inför grannen.

Vi har för vana att hålla utkik genom titthålet i dörren, om det är någon i trapphuset väntar vi med att gå ut. Ganska löjligt, men iallafall. Har man precis vaknat är det ju ursäktat att man inte vill visa upp sig mer än de få sekunder man kikar ut genom ytterdörren för att sträcka sig efter tidningen i lådan.

Men jag glömde att titta i titthålet, och eftersom jag inte hörde några ljud från andra sidan öppnade jag helt enkelt dörren och klev ut.

Hej, sa min granne, som var på väg upp för trappan till våning två. Jag stod i morgonrock och rufsigt hår och stoltserade med att jag minsann föredrar att sova tills halva dagen har gått. Men sen blev det ännu mer pinsamt, för jag reagerade reflexmässigt med att ta ett kliv tillbaka och försöka stänga dörren om mig, som att jag skulle kunna sudda ut händelsen genom att gömma mig inne i lägenheten. Allt hände förstås på några sekunder och jag begrep snabbt att det skulle verka ännu löjligare att rygga tillbaka som en social fobiker för att min granne försöker hälsa på mig i trapphuset. Så jag hejade tillbaka och fnissade och hoppades att min fniss skulle signalera "hoppsan, jag blev så paff när jag såg dig att jag tog ett steg tillbaka, vad tokigt va, hihi, nu ska jag gå ut och hämta tidningen, hej med dig!".

Förbannade klockradio. Jag har inte tid att försova mig, jag har massor att göra och nu är klockan redan ett, och allt är klockans fel. Jag lovar.

Min dagsplanering blir förstörd. Den innefattade visserligen ingenting specifikt, men en vitkig punkt var ändå att stiga upp innan klockan blivit tvåsiffrig. Röv också.