Julmustens tid är här!

Påskmust är bara en tramsig efterapare, må så vara att det är samma ingredienser, men påsken är inte lika stor och ingen bryr sig. På påsken kan man dricka te eller vatten eller whatever.

Julmust däremot!

Det finns två starka argument för att dricka julmust:

1. det är ett alternativ till Coca Cola som har ihjäl sina anställda plus snor vatten från människor som behöver vatten, och

2. det är ett alternativ till sprit som dödar ännu fler folk genom misshandel och rattfylla och missbruk etc etc etc.

3. Den är också oftast svensktillverkad och iallfall i den här stan finns den lokalproducerad.

4. Slutligen: it's a must.

Gröt är bättre än ingen lunch.

Innan idag hittade jag inte mina nycklar. En fruktansvärd upplevelse. Jag skulle inte kunna gå ut utan mina nycklar. Och inte ner i tvättstugan heller som jag hade tänkt.

Igår tvättade jag för första gången själv. Jaja, skratta ni. Jag anser att jag är lite sen i utvecklingen men jo, jag kan hålla med om att man borde ha tvättat någon gång när man är tjugo.

Det gick iallafall bra, jag vågade lita på att jag begriper vad som kan tvättas med vad och jag kom ihåg hur många grader (har kollat på när Patrik tvättar faktiskt) och jag mindes i vilken lucka tvättmedlet och sköljmedlet skulle vara.

Det gick så bra och det var så roligt, jag tror nästan det är min nya favorithushållssyssla. Så enkelt, så skötersigsjälvigt, så rent och fint det blir efteråt. Fast det är tjatigt att hänga upp tvätten efteråt, jag får lite panik när torkstället är fullt och jag måste hitta andra ställen att hänga på.

Jaja.

Fortfarande inte klar med recensionen.

Jag trodde gårdagens slöhet var en engångsgrej men återigen har jag en segdag och får inte alls så mycket gjort som jag borde.

Har ju en massa plugg kvar! Usch.

Nu ska jag reprisera gårdagens lunch.

Sen ska jag få recensionen ur världen och börja plåga mig med engelsk psykologilitteratur. Usch usch usch.

Det här måste vara den segaste recensionen ever. För mig alltså.

Den blir bra, men den har tagit hela dagen! Och jag korvar på med slutet och det är så svårt, så svårt, och det blir nog inget pluggat idag, men inte gråter jag för det. Psykologiboken ser ut som helvetet när man bläddrar i den, så jag är glad om jag kan skjuta upp skiten till imorgon.

Nu måste jag vara klar snart. Kom igen, slutet!

Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag aldrig vill bli som "de förorättade männen".

Håll huvudet högt, var aldrig bitter, gråt inte - kämpa!

De förorättade männen finns i en kopiös mångd på internet. Det är förjävligt synd om dessa män som faktiskt bara vill ha lite hederlig ojämställdhet och sexism. De har blivit trampade på och dumpade av världens alla sluga och falska kvinnor. De står ensamma i insikten om hur världen styrs av kvinnor och hur män förtycks och förfjollas när de bara vill följa sina instinkter och supa knulla och slåss.

Vid sidan om de mäktiga och rabiata kvinnorna som odlar hår på alla tänkbara kroppsdelar står bögmaffian och flinar elakt. Snart finns inte en heterosexuell fläck kvar på jordens yta!

Det liksom skvätter frätande syra åt alla håll när dessa förorättade män är i farten. Missförstådda i en värld av konspirationer. Anti allt och alla.

Det är mest på nätet och i tidningar man hör av de förorättade männen. Jag har ingen aning om vad dessa män är för människor i sina vardagsliv. Om de alltid är lika otrevliga, bittra och arga. Isåfall kan jag förstå om kvinnor lämnat dem. Det är ingen effektiv metod att spela martyr om man vill bli tagen på allvar, tror jag.

Det är därför jag inte vill bli som dem.

Jag tror och hoppas att martyrmännen är en väldigt liten procent av världens befolkning. Jag vet inte så mycket om män men jag tror att precis som när nazisterna talar om vad "alla svenskanr egentligen tänker" så talar de förorättade männen mest för sig själva. 

Män har så mycket intressant att säga om jämställdhet. Jag vill jättegärna lyssna på hur män tänker, hur de uppfattar könsroller, tabun och krav. Jag vill ha synpunkter och kritik på den kamp som förs, jag tycker det är dags att offer- och förövarerollerna ställs åt sidan lite och vi ser män och kvinnors situation som två sidor av samma dåliga mynt.

Men jag orkar inte lyssna på män som bara är bittra. Någonstans känner jag med dem, jag är också så där bitter ibland. Fast mest blir jag arg. De är ju så urbota korkade.

Om någon som läser det här känner sig träffad så föreslår jag:

vill du förändra samhället, åt ena eller andra hållet, så är det dags att sluta se dig själv som ett offer. Du har säkert en smula värdighet kvar någonstans långt där inne som du kan plocka fram och använda.

Vem vet - kanske står vi tillochmed på samma sida en dag, och kämpar för samma sak?

Fast det kanske är det som skrämmer.