Jag är relativt nöjd med mitt liv.

Idag har jag bara lite flyktigt funderat över skillnaden mellan att skådespela entusiasm och att vara naturligt utlevande.

Jag tycker att jag har blivit känsligare de senaste åren. När det är lite sorgligt i Simpsons får jag tårar i ögonen. Jag är mer känslig för sex och våldtäkter i film än annars. Min teori är att det handlar om att jag har ett förhållande.

Men jag är fortfarande ganska dålig på att vara extremtrevlig. Sådär som man  ska vara för att inte verka oartig och ointresserad. Men jag vill inte jobba på det. Jag vill vara som jag är. Om jag har varit på semester och kommer hem och är nöjd, varför måste jag då pressa fram hur fantastiskt otroligt roligt och spännande och underbart det var? Varför kan det inte duga med ett norrländskt "Jovars. Vi hade det fint."?

Jag har aldrig smajlat på kort förut, varför måste jag göra det nu bara för att jag är stor nog att förstå vad som förväntas av mig? Räcker det inte att jag visar tänderna när jag nån gång då och då flabbar, måste jag tvinga mig att se ut på ett sätt så fort nån plcokar fram en kamera och vill föreviga stunden? Jag har alltid känt en motvilja mot det där, att ställa upp sig vid fotografering. I min värld skall foton föreställa den mångfacetterade och intressanta verkligheten, och inte någon bild av hur otroligt trevligt vi alla har det. 

Jag hatar att vara vuxen. Det är omöjligt att vara säker på vad som krävs av mig så länge jag inte pratar med någon. Jag har alltid varit dålig på att prata om mig själv. Det är väl inget ovanligt, tror jag. Jag kan inte prata om mig själv. Prata med mig om vad som helst, men om mig är det mesta hemligstämplat. För säkerhets skull. Man vet aldrig vad som kan framkalla löje.

Det bor en rebell i mig. Eller om det är jag, helt igenom, som är rebellen själv. Det finns så mycket regler jag inte villl följa. Jag vill inte bete mig. Jag vill inte behärska mig.

Min självrespekt sätter stopp för alla försök att bli någon jag inte är. 

Mne det blir en balansgång. Å ena sidan det sociala. Jag vet att det krävs en viss anpassning för att fungera socialt. Jag vågar inte bete mig precis hur som helst; jag vill bli omtyckt. Det handlar inte om feghet, har man grubblat över det sociala så mycket som jag så vet man att det inte handlar om sådana enkla saker. Det är ett komplicerat spel. En balansgång. För alla. 

Den fria viljan är i mitt tycke lite av en försköning, en liten vit lögn. Draget till sin spets har vi alla en fri vilja i varje situation och alla val vi gör är våra egna och lägger ansvaret för konsekvenserna på oss.

Men det har väl aldrig funnits en enda människa som kunnit välja väg helt löskopplad från sitt förflutna, sina känslor, sina tankar, sin ångest, plikter, socialt tryck, åsikter, drömmar, minnen, önskningar, drifter, ideal, humör etc.

Jag lindar in mig. Som vanligt.

Nåväl, jag oroar mig för mycket. De som lever för lite oroar sig istället, är det inte så? Livet är vad som pågår medan du är upptagen med att bita naglarna av dig och vara bitter.