Nu lägger jag ut receptet på vegetarisk senapssill (gjord på aubergine istället för fisk då)! Läs och njut, eller snarare läs - laga- och njut.

Du behöver då för att göra denna goda rätt rätt:

En aubergine

En msk icke-söt senap (mums mums mums!)

Två tsk socker

½ msk vinäger

Tre msk olja (nån relativt smaklös då, inte raps)

En dl grädde (soja eller havre om man är lagd åt det veganska hållet)

Skala först din aubbe (skala bort det blåsvarta skalet då så du får fram det blekgula köttet) och skär den i strimlor. Tänk på hur sillen brukar vara strimlad.

Koka dina strimlor i kraftigt saltat vatten i ca fem minuter; strimlorna ska bli mjuka och sladdriga. Obs! Inte mosiga!

Låt strimlorna rinna av sig sitt vatten.

Rör under tiden ihop senap, socker, och vinäger, tillsätt sedan oljaan under omrärning. Rör ner grädden sist.

Blanda sedan såsen med aubbestrimlorna och våjjla! - senapssill utan sill är skapad!

(Enligt detta recept kan man även om man vill garnera med ½ dl hackad saltgurka och en hackad rödlök. Om man vill då.)

Mums mums mums.

Om folk är snälla kanske jag lägger ut fler recept.

Tipset ovan är hämtat från en mumsig broschyr om vegojulmat från Djurens Rätt.

Jag kommer antagligen bara att läga ut recept som jag själv har testat (jag vill ju inte tipsa om något som jag inte kan garantera att det är gott).

Troligtvis kommer jag den här julen att griljera en kålrot (alt. till rumpa), göra en god rödkålsallad (mums mums mums!) och kanske koka risgrynsgröt. Med mera.

God jul!

Ja, jag vet att jag skulle sluta men jag måste bara dela med mig av mina oerfarenheter.

Inatt har det varit svensk jordbävning. Jag hörde det på min klockradio imorse precis när jag skulle snooza. Ojoj, vart är världen på väg, tänkte jag. Eller jag menar att nu kanske det blir lite katastrof och förödelse även på den priviligerade delen av jordklotet. Vem vet.

Hur som helst.

När jag var liten, lågstadieliten, så var det också en liten jordbävning. Nej, jordskalv ska jag nog säga. Förlåt, jordskalv alltså.

Och jag missade det då. Det var på natten. Och när jag sover så sover jag. Då ska det till tortyr för att jag ska vakna och stiga upp ur sängen. 

Jag var väldigt besviken; tänk er själva, alla snackar om jordskalvet, alla kädne det, utom just jag. Så himla typiskt.

Och nu har det alltså hänt igen.

Och även denna gång missade jag det. Jag hade chansen att ta igen för det jag förlorade i min barndom; men icke! 

Fast jag är inte så besviken den här gången. Mer orolig. Det känns inte så kul om huset rasar över mig. Medan alla andra har vaknat och springer ut för att rädda sitt skinn, ligger jag kvar och trynar tills jag krossas under ett betongblock. Fast då går det nog snabbt och ganska smärtfritt iallafall. Jag slipper springa runt hysterisk därute och vara med om att mitt hus och alla mina ägodelar mosas framför ögonen på mig och mina vänner dör.

Kanske är bra att kunna sova som en sten.