Jag tycker faktiskt om att skratta. Jag tycker jättemycket om att skratta. Det känns bra.

Det är något jag gör så sällan. Extremt liten tid av mitt liv har upptagits av skratt. Extremt mycket av min tid har mitt ansikte varit ihoprynkat som en passionsfrukts skal. Varje kväll när jag har svårt att sova får jag om och om igen påminna mig om att slappna av, och låta ansiktet slätas ut, släppa allt och få den där oskyldiga sovminen som innebär att man är helt mjuk och snäll i hela ansiktet.

Jag borde skratta mer.
Det är riktigt jävla trevligt.

Och ja, lite skriver jag det här för att ni ska tycka synd om mig.

Det kanske mer blev en konstig blandning av lite roligt och ganska sentimentalt. Men det är kväll, faktiskt. Något är mystiskt med kvällen. Typ som att man ligger på sin dödsbädd varje kväll men envist måste hålla sig kvar och få ur sig allt man tänkt om livet innan man kan dö. Om en dag är ett liv då.

Jag och mina metaforer. 

Jag slänger med en video, igen. Sov nu.

Inatt var jag i nån slags hamn vid medelhavskusten tror jag, fast det kändes lite svenskare än så. Ett stort skepp hade vi.

Någonstans stod det två korvstånd, mittemot varandra på nån betongplanmark, men medan den ena korvmojjen sålde helt vanlig korv hade den andra en lite udda inriktining. De sålde skelettkorvar.

Tänk dig att en varmkorv är ett litet djur, som har ryggrad och revben innanför skinnet. Tänk dig att du plockar bort kött och skinn, och kvar har du som nåt slags skelettkropp formad efter korvens lite böjda, avlånga anatomi. 

Det låter ganska äckligt va?

Men faktum var att kön ringlade lika lång, om inte längre, hos skelettkorvmojjen än hos den traditionella korvförsäljaren.

Det var inte utan att jag undrade vad det var som överhuvudtaget gick att äta på den sortens korv. Jag var tvungen att fråga kvinnan som stod i korvvagnen. Det visade sig att skelettkorvarna kokades i en gryta med fett, och när de sedan plockades upp hade ett lager med fett lagt sig kring varje revben. Detta var alltså vad man åt.

Jag tyckte ändå att det var märkligt att folk var beredda att betala lika mycket för att gnaga av fett från en korvs ryggrad, som för en vanlig varmkorv. Men för all del, jag var inte intresserad av att ta reda på hur denna delikatess smakade.

Det är konstigt med drömmar. Det roligaste är återkommande teman och miljöer. Som mina badhus, övergivna tivolin och segelbåtshamnar. 

Alltså, platser som inte finns, men ändå finns. Hjärnan har själv skapat dem.

Tänk om dom finns, på riktigt, någonstans. Fragment från ett tidigare liv kanske?  

Nu ska jag dricka te. Ikväll blir det knäckkok om man orkar.

Adjöss.