Det är konstigt.

Tiden nu ska vara som ett äventyr och så där, det går inte så bra för mig men jag är ursäktad gånger hundra för jag är ung och hjälplös. Arbetslös. Politiskt obunden. Slacker.

Jag tänker att om några år har jag insett vad jag duger till och vad just jag gör för nytta i världen. Tiden dit är tråkig. Jag är toppensuverän på att förlåta mig själv. Man måste ju. Man måste tro på sig själv. Jag skärper mig aldrig, utan ligger och skvalpar mellan tanken att med andra omständigheter skulle jag varit kriminell knarkare nu, och att hade jag haft ambitioner och diciplin hade jag kommit långt och haft all anledning att vara stolt.

Men för all del - jag är ung. Och jag är inte orolig. Visst fan tror jag att jag kommer någonstans, att jag senare reser mig och sträcker på ryggen.

Men tiden dit är tråkig. Jag vet inte när det kommer ske, genombrottet i mitt liv. Även om jag inte är oduglig kan mina bravader räknas på en hand. Att söka jobb är pinsamt; lagom trevlig och att komma i tid ibland - det räcker inte långt. Jag är lika social som en dammråtta. Lika flitig som en gråsten. Lika stolt som en smutsfläck.

Någonting får folk att tycka om mig - ringa och smsa hundra gånger och vänta på mina sena svar.

Jag grubblar på mitt uppehållstillstånd igen. Jag gör det ibland. Det fungerar ju inte så, lyckligtvis. Detta känns som ett waste of time. Det finns inga ursäkter men ändå. Förlåt dig själv. 

Har jag inte skrivit det här hundra gågner förut?

Snart hittar jag rätt väg. Det är så här för alla, inte sant? 

Jag har så mycket att ta igen. Sen, när jag hittar hem.