Vi kokade knäck; den blev nästan svart och bubblig och vi gjorde om och Patrik glömde att margarinet skulle i. Han deppade ur och gömde sig i sovrummet ett tag så jag gjorde klart knäcken. Lasagnen blev inte heller helt bra. Jag tycker om Patrik, när han är ledsen tycker jag mycket om honom. Alltid annars också förstås. När han är ledsen är han som ett barn. Jag försöker tänka ut vad som är det bästa att säga, vad jag själv hade velat höra. Sen är han glad igen, och sen deprimerad, och sen glad som ett litet barn; precis som jag.

Söndagar lämnar en känsla av vaacum, jag vet inte vad vi ska hitta på, om det finns något jag är sugen på att göra så har jag glömt det. För tillfället.

Vi ska se en film som fått fullkomligt uselt betyg vart man än läser om den, det känns lämpligt när man inte orkar sätta igång med något. Bara varva ner, invänta nyveckan.

Våra jackor har luktat pizza sen igår, sen luktade det av den där jävla brända knäcken i köket. Nu finns det en lukt av apelsin med nejlikor i från vardagsrumsfönstret. Jag känner mig inte alls ledsen; det får mig att tänka på Elena som säger att folk alltid kommer med huvudet på sned och snälla rösten "är det något? Hur är det?" när hon behöver sitta för sig själv och tänka. Man behöver det. Vaacumstunder, eller djup tankeverksamhet.

Mina tankar flyter iväg i ingen särskild riktning. För pigg för att sova och för trött för att göra något som kräver att jag sätter igång hjärnan igen. Den där on-off-knappen rår jag inte på. 

Det kommer en dag imorgon ja. Jag befinner mig i regnbågsdalen, den lugnare delen av dalen, där ingenting någonsin händer. Ingen längtan, ingen lust. Inget negativt i det, heller.  Som att sitta i en gungstol och gunga fram och tillbaka.

Man kan inte veta så mycket om någonting. Jag har haft en bra dag,
jag vill ha det bra ofta, jag vill leva mycket.

När man tycker att man har kämpat arslet av sig har man inte kommit någonstans, det är alltid så. Man måste kämpa mycket mer. Hela livet är en kamp och jag har sån beslutsångest; det kanske inte är antingen eller, men  jag måste ändå fatta beslut, ställa mig någonstans och ha en aning om vart jag är på väg.

Ingenting är egentligen meningslöst. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...