Ibland är det för mycket kön i media, och jag tar åt mig som en jävla tvättsvamp, lika mycket som jag värjer mig mot komplimanger, lika bra suger jag åt mig allt som sätter min världsbild och självbild i gugning (på ett negatvit och obehaglgit sätt).

Som när det ska diskuteras om vad kvinnor vill ha och vad som är manligt och vad som är skönhet och hur vi uppnår jämställdhet och om det är ett bra mål eller dåligt och om vi är biologiska varelser eller logiska och hur vi vill knulla och vad vi tänder på och vad vi blir avtända av och hur vi vi vi fungerar.

Förut brukade jag alltid påminna mig, när jag var på väg att tänka ut ett svar, om att jag inte ska räkna in mig där, jag kan inte komma och påstå att jag som kvinna eller man tycker si eller så för det där är deras lek och jag är inte med i den. Jag har redan utkvalificerat mig själv. Man kan inte äta kakan och ha den kvar och jag är jävligt glad att slippa den där torra gamla kakan egentligen.

Men plötsligt fick jag en isande känsla av att jag visst är med i leken. Jag sitter mitt inne i deras gyttjekrig och ser på hur de kastar lerklumpar på varandra och jag ser hur de vill ha det, jag ser tendenser och mönster som eventuellt inte kan bortförklaras med samhällets indoktrinering. Men jag kan inte klättra ur pölen och smita därifrån heller, jag måste sitta och se på hur de hänger sig åt sina perversioner och river sönder min världsbild av jämlikhet som kan uppnås. Hit har jag kommit. Och trots att allt talar emot det så är jag fast där inne, jag räknas som en av dem och jag förväntas spela nån av de trista roller som finns kvar. Extremfeminist kan jag få vara, förbjud det och krossa det och trotsa naturens gång. Jag kan inte smita, jag får sitta i ett hörn och försöka försvara en utopi som folk skiter i, ha! - jämlikhet kommer bara leda till att vi slutar knulla, säger dom.

Men jag kanske överdriver. Varför har jag frivilligt gett mig ut på egna vägar och hamnat mitt i de värsta sexisternas lerbassäng, det finns andra platser att vara på som är både trevligare och mer sofistikerade. Finns det?

Det var så skönt att slippa det här ett tag, att se världen som en plats där alla får plats om än inte lika mycket.

Nu känns det mer som en maktkamp mellan det djuriska och det onaturliga. Hur kunde jag tro att jag skulle slippa undan? Att jag kunde ställa mig utanför och vända ryggen till och vissla så högt att jag inte hör vad de säger.

Nej, alla ska vara med i gyttjekriget. Inte minst jag. Släpp ut dina innersta fantasier: våldtäkt, förtryck och undergivelse, det är vad alla kvinnor vill ha.

Jag tror vartenda ord och äter lydigt av lerkakan, jag är en av dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...