Jag klagade på inlagd potatis för ett tag sedan. Jag beskrev hur äckligt och motbjudande det är och hur obegripligt jag tycker det är att någon faktiskt köper detta.

Nu har jag insett mitt misstag. Hur irrationell jag är.

Beskåda denna bild. Begrunda skillnaden mellan färdig potatis i burk alternatvit färdig potatis i fryspåse. Är det inte egentligen precis lika äckligt? Precis lika många fula svarta fläckar på den potatis jag gladeligen kränger en fredagskväll, saltad, uppvärmd och doppad i vegansk bearnaisesås. Fabrikstillverkad, massproducerad, nedstoppad i en påse och ivägfraktad till dumma konsumenter som sväljer allt med hull och hår. Och sedan har mage att tjafsa om och äcklas av andras matvanor.

Ja, just det - det är lätt att påpeka andras ögongegg när man själv har en hel bjälke instoppad i ögonhålan. Som Jesus skulle ha sagt.

Jag är så glad för häromnatten drömde jag att jag var på ett tivoli. Ett folktomt tivoli, såklart; fullt av kulisser och konstiga åkattraktioner.

Anledningen till att jag är glad för det är att jag alltid, så länge jag kan minnas, haft återkommande drömmar om tivolin, så gott som alltid ödelagda och mörka. Det är alltså ingen obehaglig dröm, men nu var det länge sen jag drömde i den miljön, och det var ett kärt återseende. Lite som när man ser sig själv i någon annan eller något och blir smickrad och egenkär på något sätt. Man pekar som en glad unge och skriker "där är ju jag!", struntar i att det är fult att vara förälskad i sig själv och bara suger i sig känslan av att stå öga mot öga med något djupt inom en som man alltför sällan föräras en stund med.

Sen drömde jag att jag var kär i en hund. En väldigt snäll och fin svart labrador. Jag satt och kramade den, till och med pussade den på nosen fast hundar är äckliga och stinker.

Men man kan ju inte vara kär i en hund. Hoppsan.

Idag har jag mycket att jobba undan. Tråkigt. Oerhört tråkigt faktiskt.

Nej men lilla vännen.

Vad tycker du att du håller på med nu egentligen? 

Du är inte sexton år, hur mycket du än vill det. Du är gammal nog att ta ansvar över ditt liv.

Och det är inte speciellt synd om dig heller. Ditt liv ser ut ungefär som väldigt många andra jämnårigas liv. Det är samma problem och plågor, samma vägskäl och framtidsångest. 

Nu är det dags att vi tar lite ansvar för det här livet. Det kan bli riktigt bra om vi gör något av det. Du vet att du kan lite bättre än så här, eller hur?

Nu tycker jag att du sätter igång och gör ett litet schema över kommande veckas göromål. Slutar befinna dig i en drömvärld och tar itu med det du har runt omkring dig. Det är inte så förskräckligt jobbigt som du tror. Lev lite i nuet. Träffa lite folk. Njut av det du gör. Ansträng dig lite.

Idag har jag sökt ett jobb på Systembolaget i Oskarsström. Ironiskt, va?

Jag har varit på arbetsförmedlingen också fast jag inte hade något att säga; det gick bra ändå. De hade fortfarande i sitt register att jag pluggar.

Vädret stör mig och jag är lite otålig. A med boken var nöjd med bilderna; fast hon vill ha människorna större och bakgrunden mindre. Jag ska fortsätta skissa. Och försöka få ihop en bokrecension av den senaste boken fast jag inte kommer på ett skit mer att skriva. 

Sen ska jag ta itu med alla skolor som måste sökas; det är bra att få det gjort.

Att dagarna som kommer har samma namn som de hade förra veckan har jag lärt mig nu.

Men de är alla olika. Man kan aldrig veta vad som ska hända.

Idag fyller Thåström och mina tvillingkusiner år. 52 kontra 22. Själv fyller jag 21 om precis en månad. Jag har precis insett att varken är yngre eller äldre än den där siffran. Jag ska troligtvis plugga till hösten. Jag börjar ana att jag är en verklig människa med ett verkligt liv.

Fem minuters läsning om nervernas funktion.

Sen MÅSTE jag börja arbeta.

Jag tror att jag är mycket bättre på att skratta nu än jag var förr.

Det finns inga klara gränser mellan nu och förr, det är bara nu och då nån gång innan och tidigare i det jag tror är mitt liv.

Förr då, så knep jag ihop läpparna lite när jag skrattade. Mamma retade mig en del för det - hon har en tendens att härma beteenden hon typ stör sig på.

På sistone (senaste året kanske?) har jag börjat skratta i tid och otid. Om jag tänker på något som gör mig glad så får jag världens flin i ansiktet - jag brukar tillåta mig att vara lite störd i några sekunder - sedan givakt och stenansikte och gå med strömmen.

Jag kan skratta rakt ut. Jag försöker inte omedvetet gömma mig när jag skrattar.

Vad ska det betyda? Bättre självkänsla kanske?

I vilket fall så gör det mig glad och nöjd - jag tänker att det är hälsosamt att skratta. Jag kanske till och med kan väga upp mitt stillasittande deprimerade leverne med mina livsbejkakande och livsförlängande skratt som dyker upp då och då.

Det vore ju käckt. Jag kanske skulle kunna leva ända tills jag är sextio eller nåt.

Jag är läskigt trött. Vill bara ligga och vila på en mörk plats.

Innan hade jag hjärtklappning och nu ser jag fläckar framför ögonen. Hej hå vilka värstingsymptom. Jag tippar på järnbrist.

Det har dock bara varit så här idag. Jag kan också vara hungrig. Eller stressad. En kombination kanske.

Det blir nog bättre imorgon. Hoppas.

20:55

Nu har jag ont i magen också. Buuh.

Jag tar tillbaka: det är synd om mig.

Det ska kännas i kroppen när det känns i huvudet. Känslorna ska sprida sig och dyka upp som psykosomatiska symptom. Jag är inte alldeles säker på att kopplingen fungerar som den ska i mig.

Allt känns ungefär likadant. Orolig mage kan betyda säkert tio olika känslor, (men oftast visar det sig vara bara orolig mage). Hjärtklappning likaså. Sen finns det inte mer.

Jo, ryggraden signalerar stress när jag inte får som jag vill omedelbart. När jag måste något men inte kan eller får. Eller tvärtom.

Jag har försökt prata med mamma om allt möjligt idag. Vi har fikat och hon har hjälpt mig reda ut vad som krävs för att söka folkhögskolor.

Jag har fått ett brev; jag ska få komma på ett möte om "eventuell utredning". Man får gärna ta med förälder. Mamma är på; hon har skrivit om mig och är den som från början tog upp frågan. Jag är den som tvivlar på mig själv.

Skulle jag gå själv skulle jag sjunka ner i stolen och flacka med blicken och de skulle ännu en gång säga att det inte verkar vara något och jag skulle le fånigt och viska "okej" och vara allmänt undergiven och feg. Jag skulle aldrig få nån utredning med min mes-attityd.

Jag har skrivit på min "bok" sen jag kom hem. Den känns nästan vettig; om jag bara skriver av mig allt jag kommer på i den och sedan organiserar och lägger till lite så att det blir en berättelse. Helt kravlöst.

Mamma säger att livet är som att åka spark. Vissa ställen har dom sandat, och andra är mjuk snö, ungefär.

Man måste välja. Mamma har inte heller några lösningar till hands. Jag skäms över att jag kräver något av livet. Jag skäms över att jag är ung. Jag är livrädd för allt. Jag är som folk är mest. Alla är som jag.

T säger att alla tänker mycket, bara på olika saker. Jag försöker ta in det. Jag antar att det är sant och det låter trovärdigt. 

Jag fattar inte hur man ska leva. Jag fattar inte hur jag ska leva. Har jag gjort fel hittills?

Om alla tänker lika mycket som jag; vad är då mitt problem? Finns det ens ett problem? Hur orkar andra?

Jag behöver någon som tar hand om alla mina papper och min ekonomi, och någon som förklarar allt för mig och svarar på mina frågor.

Men jag vet; det finns inga svar.

Är det verkligen som dom säger att jag är som folk är mest? Och om jag är det; vad eller hur eller vem är jag då? 

Jag är inget märkvärdigt. Jag är unik, precis som alla andra.

Kvar blir ingenting.