Jag vill ju vara som folk.

Jag vill ha en liten stökig mysig etta med rökelse och gröna krukväxter och tjocka draperier i orientaliskt mönster och kasettband som spelar i bakgrunden och chaite och en massa vänner som förstår mig.

Istället lever jag livet baklänges. Det funkar också. Jag har man och villa när jag är tjugo. När jag är trettio komer jag plugga i min lilla etta. När jag är fyrtio får jag barn. När jag är femtio börjar jag supa och hångla med alla jag ser. När jag är sextio bygger jag en koja i ett träd, och sitter där och skjuter med ärtrör på alla som går förbi.

Eller något liknande.

Det funkar ju det med. Man ska inte följa strömmen. Man ska gå sin egen väg.

Idag har jag gasat, frikopplat, växlat, svängt och gasat mig ut till Haverdal.

Pappa är en optimist, någon annan hade väl suttit svettig och hållit fast sig i sätet medan jag masade runt på en parkering fortfarande. Men inte far min. Här tar vi oss an nya utmaningar varje gång.

Han tycker att jag gör väldiga, oväntade framsteg varje gång. Det är fint att höra. Må så vara att jag körde hackigare och fick motorstopp i en uppförsbacke idag, men det är väl att räkna med i en sådan situation. Sist körde jag i 90 på en landsväg, och missade en infart; idag körde jag en relativt vältraffikerad, varierad och lång sträcka.

Det var roligt att träffa släktingar. Farmors bror med fru bor där ute. Det är vår. Jag fick te och fruktklyftor.

Innan övningskörningen, och efter promenaden, fick jag lunchsoppa hos Inger, som bor en gata bort. Det var inget planerat, mamma skulle dit och vi tog följe, och jag skulle ändå äta och hon hade gjort helt vegetarisk mat. 

Det var så gott och trevligt.

Men det har inte blivit läge att redogöra för min nyutvecklade, rykande färska teori. Man kan inte spela psykotiskt geni när som helst. Oftast ska man bara spela social.

Så det blev aldrig läge. Mamma pladdrade på, och det kom liksom aldrig något bra tillfälle att plötsligt bara lägga fram min uträkning.

Jag hoppas på att hitta någon som kan lyssna och vara intresserad såsmåningom. Men det får inte vara någon som direkt berörs. Kanske senare, inte nu.

I vilket fall; en social och bra dag.

Det är jättefint väder ute!

Det finns snödroppar. Jag vill gå till järnvägen. Titta på tågen.

Man ska leva när man kan. Jag blir konstig i huvudet av att vara ensam ute. Alla tankar blir klara av kylan, fast bara på ytan, isglansiga. 

Alla stunder av livet måste tas tillvara och alla detaljer är värda att se. För det blir inte märkvärdigare än så här.

Upp och ner.

Det är mitt standardsvar på standardfrågan. Med ett käckt leende, så att frasen snarare får en lättsam klang än någon djup och tråkig innebörd.

Det är sant helt igenom, jag är nästan som manodepressiv om man säger så.

Alla andras liv är också upp och ner, så jag framstår inte som psykotisk alls, möjligtivs lite konstig och ärlig som inte bara svarar "bra".

Jag svarar aldrig "bra", om det inte är bra just för tillfället. Jag tycker inte om att ljuga.

Upp och ner är den ultimata sanningen.