"Män och kvinnor befinner sig vid en historiskt läglig tidpunkt där de håller nyckeln till varandras befrielse i sina händer"

- Susan Faludi.

Det är surt att inse att man måste ställa sig på antifeministernas sida ibland. Men det kan inte hjälpas.

Samtidigt är det svårt att kritisera feminismen, när den består av så otroligt många undergruppen och tolkas och utövas på så många olika sätt. Jag vänder ju mig absolut inte mot hela rörelsen av feminister; jag är övertygad att inte så många skulle säga emot min idé om jämställdhet. Men jag vet inte om min tolkning är helt felaktig, kanske en förvriden mediebild, eller om feminismen genomgår något slags splittrande identitetskris (precis som jag i frågan) som leder in på villovägar.

Det gör förstås inte saken lättare att feminister alltid anklagats för att bara bry sig om kvinnors bästa och vara ute efter att skapa ett matriarkat. Vissa anser att samhället har blivit (alternativt alltid har varit) ett kvinnovälde - det anser inte jag.

Däremot tror jag att det är viktigt att så många män som möjligt inkluderas i jämställdhetsdebatten; delar med sig av sitt perspektiv och sina erfarenheter; för att vi ska komma vidare.

Jag läste någonstans en rapport om att anledningen till att kvinnor oftare får vårdnaden om barnen i tvister är att de från början tagit ansvaret och därför ses som mest pålitliga och trygga. Arga män invänder att forskningen är vinklad (forskning ska absolut inte vara vinklad, det är en grundförutsättning att den är objektivt utförd för att bli trovärdig, och jag hoppas och tror att den också är det) eller att mammorna förvrägrat papporna möjligheten att ta del av sina barns uppväxt.

Jag tycker inte alls att det senare påståendet låter otroligt; kan män pga patriarkala strukturer och uppfostran omedvetet ösa över ansvar och hushållsarbete på sina fruar/flickvänner etc samtidigt som de tror sig vara snälla jämställda män, måste ju motsatsen också finnas.

Alltså: kvinnor som lärt sig att män tjänar bättre och att kvinnor är biologiskt lämpade till att sköta barn, och omedvetet har detta i bakhuvudet när de övertygar sig själva och sina män om vem som ska göra vad.

Jag tror på strukturer i samhället, inlärda könsroller och fördomar som skapar problem i strävan efter jämställdhet och frihet.

Jag tror på att kvinnors situation är svår i många fall, men det gör mer skada än nytta att ignorera mäns situation och erfarenheter; det ger antifeministerna en hel flod vatten på sin kvarn.

Man kan invända att det inte skall vara feministernas ansvar att hjälpa män; men det är en förenklad och kortsiktig idé. När mängder med män börjar skapa konspirationsteorier och liksom feministerna vågar bli arga och säga ifrån, finns det ett viktigt frö där. De flesta av dessa män, så vitt jag förstått, är egentligen ute efter ungefär samma sak som feminister: jämställdhet och rättvisa, att slippa bli dömd på förhand på grund av sitt kön.

Här borde vi slå våra påsar ihop och kämpa tillsammans, lära av varandra och börja visa ömsesidig respekt. Här borde vi öppna upp och låta arga män komma in, så att vi tillsammans kan sparka uppåt, och inte kriga mot varandra.

Jag har aldrig förstått de som kallar sig feminister, men inte har problem med omvänd sexism. Jag skrattar inte åt skämt som syftar på att män är korkade, djuriska och motbjudande. Inte bara av sympati med män, även om det också är en stark anledning att ta avstånd från sådant.

Men jag ser det också som ett väldigt improduktivt fenomen; hur kan vi förvänta oss att bli väl behandlade av människor som vi förutsätter inte har några känslor och som skall tåla skämt som vi själva skulle ta illa upp av?

Jag hoppas att feminismen som ideologi och rörelse nu är beredd att på allvar våga sträva efter målet; jämlikhet och jämställdhet för alla kön.

Vi får inte fastna i bitterhet över sakernas tillstånd och felaktigt utse män som individer till syndabockar för allt som sker. Vi har alla ett ansvar att förändra samhället, oavsett vilket kön vi har. Och förändringen kan bara ske när båda partner är med på den, annars kommer det slå tillbaka på oss.

Jag tänker på färger. Vad de betyder. Jag tänker att de flesta (inte alla!) barn, oavsett kön, tycker om starka klara glada färger. Det är väl mest nåt jag fått för mig egentligen. Men att när man blir vuxen ska man inte gilla en massa färger längre; ett av de viktigaste vuxendomsproven är ju att visa att man har smak och stil.

Och så tänker jag på den där idén att färger påverkar oss, och när min konstlärare för hundra år sedan berättade att hon fäst sig så vid en tavla i lila nyanser. Senare hade hon någonstans stött på en sådan där färgpsykolog eller vad de kan tänkas kallas, som utan vetskap om tavlan gissat att hon behövde omge sig med lila för att må så bra som möjligt.

Jag vill veta vad den grönblå färgen betyder för mig.

Utan humor dör man. Jag skulle behöva mycket humor för att ta mig ut ur min sjuka värld. Jag tar alldeles för mycket dumheter på allvar.

Målet blir att göra humor av saker. Och ingen drypande bitter satir, bara humor. Flamshumor, om så krävs.

Nej, men så här är det ju!

Man går vidare. Lever med sina erfarenheter.

Åh, vad trodde jag? Oförmågan att se mellan det svarta och det vita.

Det är INTE så att man väljer mellan att bli galen eller att klippa bort sitt förflutna.

Alla erfarenheter går att använda. Ingenting försvinner, som ekologen skulle ha sagt.

Bra. Det känns bra. Jag behöver inte kväva mig själv. Jag kan bara gå vidare, eller, klättra vidare upp för berget. Det blir bättre, men allt finns kvar. Skönt.

Det är fredag. Jag har saker att ta itu med men inte särskilt mycket lust. Tanken på hösten är en spännande fantasi om att livet ska börja, men egentligen mest ännu en grå kloss att ta itu med, försöka framtvinga en lust att verkligen vilja göra något specifikt med mitt liv.

På söndag är det internationella kvinnodagen. Jag har inplanerat att jag ska kolla på skräckfilm, med en person av kvinnokön. 8 mars, ljummet.

Jag minns när mina vänner bodde här nere, jag vet inte om vi hittade på hyss just på kvinnodagen, men vi utförde iallafall ett par ganska harmlösa aktioner med regnbågsfärgad attityd.

Någon annan gång delade jag ut rosor på stan med UV, året efter (med hjälp av några mer radikala tillskott i föreningen) röstades en ros-revival ner. Det blev inget kristallnattsfackeltåg heller på grund av det ena och det andra, och liberalerna tog över ansvaret att hedra offer och få gratisreklam i lokaltidningen.

Min pappa köpte rosor till sina kvinnliga kolleger, jag tyckte det var pinsamt. Om någon köper en ros till mig för att fira 8 mars så lägger jag mig ner och dör.

Och var står man då i denna fråga?

Jag snabbildar mig på wiki för att få en uppfattning om vilken undergrupp jag skulle passa in i (finns det inget roligt "what kind of feminist should you be?"-quiz?).

Men nej, jag vet inte vilken slags feminist jag är. De flesta har poänger men också brister. Jag är väl bara feminist helt enkelt. Jag tror inte på frihet egentligen, men det är ändå en trevlig tanke. 

Min skräckfilmskompis sa förresten en gång att hon skulle vilja vara hemmafru. Slippa alla krav på arbete och karriär. Jag förstår henne, våndas lite men säger inget.

Jag vore nog själv en väldigt dålig hemmafru. Jag hoppas det.

Feminism krockar alltid i min världsbild. Det krockar med andra mäniskors åsikter, ingen vill ha feminismen för alla vill raka benen, bli knullade och föda barn. Alla vill köpa rosa till sina flickor och orgasm är överskattat. Alla kvinnor vill ha män som har basröst och är dominanta. Alla kvinnor älskar skvaller och märkeskläder.

Jag har lärt mig det någonstans. Eller, överallt. Hur kan man säga emot.

Jag är ett isolerat litet fall, jag orkar inte bry mig om strukturerna. Varför ska jag känna medlidande med idioter?

Lev era liv, var fria och sparka neråt.

"You know, you come from nothing - you're going back to nothing.
What have you lost? Nothing!"

Idag är det en torsdag!

Jag funderar över det faktum att jag tycker om regn. Något stört är det ju i huvudet på mig, man ska inte tycka om regn. Jag vill göra en lista över allt som gör mig "onormal" - det vore säkert bra för mig.

* Jag tycker om blod. Ja, där la jag ribban direkt; men nej, jag är inte självdestruktiv eller goth eller nåt. Men jag gillar sår, blåmärken och blod. Små sår då, nu snackar vi skrubbsår och inte avsågade ben eller nåt. För mig symboliserar små skador att man har arbetat med kroppen, att man varit med om något spännande kanske. Lite sådär hjälte-komplex. Jag vill alltså ha lite sår och blåmärken själv, att kunna imponera med.

*Jag blir pirrig och nervös av röster som inte är direkt manliga eller kvinnliga; speciellt om det är en röst som sjunger. Jag blir jättegenerad. 

* Jag tycker att jag dansar bra balett. Nej, jag dansar inte bra balett, men ibland sträckerjag ut ben och armar, hoppar, snurrar och känner mig som värsta proffsdansaren. Inte sällan till en låt som är ämnad för helt annan slags dans.

* Jag tänder inte på David Beckham. Tvärtom, jag tycker han är äcklig. Det händer i själva verket inte mycket positivt i min kropp när jag ser en muskulös bringa.

Jag vet, det är seriösa grejer. Det är nu man börjar överväga tvångsomhändertagande och intensvi psykiatrisk vård i flera år. Hur är det möjligt att INTE tända på hunkar som Beckham?!

* För att spinna vidare på ämnet så ser jag inte det läckra med kostym. Det är inte bara världens tråkigaste och mest likriktade plagg, det är dessutom inte snyggt eller sexigt. Man ser ingenting av kroppen, ingen hud, färgerna är oftast bleka/mörka och tråkiga och tankarna går snarare till begravning, eller en misslyckad maskerad, än att det skulle vara snyggt och manligt på nåt sätt.

* Nog om män nu. Jag kan istället nämna att jag aldrig blivit ihop med någon jag inte träffat på internet. Jag är alltså en av de asociala människor som sitter framför datorn jämt, jag erkänner.

Har varit kär en gång i en IRL-person, men eftersom mina flirtkunskaper låg under nollvärdet fick jag aldrig veta om personen i fråga tyckte att jag var en underhållande idiot, eller en påfrestande idiot.

* Jag anser mig vara sent utvecklad, men jag vet inte om det är sant.

* Jag har aldrig varit intresserad av rykten, inte heller kunnat vara speciellt intresserad eftersom jag inte visste vad hälften av folk i skolan hette. Fast jag vet inte vad som är höna och ägg där, vet inte heller hur pass onormalt det egentligen är att inte bry sig om okända människors privatliv.

* Det är ett mirakel att jag har vänner och ett socialt liv. Jag är världens sämsta på att höra av mig (fast jag har skrivit en lista för att bättra mig nu!). Jag är också ganska lat och hemtam. Jag tror dock att jag är på väg att utvecklas på området eftersom jag är "stor nog" att tvingas lära mig sköta om det jag har.

Kommer inte på något mer nu. Nästa gång kanske jag berättar om hur normal jag är istället.

Ju längre något har funnits i en desto mer trovärdigt blir det. Helst sen man var pytte. Eftersom jag anser mig lite sent utvecklad i min sociala personlighet kan jag eventuellt räkna lite senare, men jag hittar ändå tidiga symptom.

Jag accepterar mig själv fullt ut, när jag tror på mig själv. Därför är det viktigt.

Jag sa till mamma att jag bara måste hitta ett sätt att vara, och insgå att det inte var varken lögn eller omskrivning utan bara en mycket korrekt sammanfattning. Bra. Det känns skönt att inte ljuga. Ju mer man ljuger desto mindre tror man på det man försöker undanhålla.

Jag tror att det var en dröm, det där med marsvinet. 

Det är en evighet tills jag ska till psykologen igen. Jag vill berätta om rösterna. Jag behöver hjälp att stå emot och ignorera dem.

Jag är inget psykfall. Säger jag och vet inte vad jag menar, om jag försöker ljuga igen, eller om det är någon som intalat mig det. Eller om det är en sanning för mig också. Det finns många delar av mig. Någon del är nog ett psykfall. Lite iallafall.