Det ska kännas i kroppen när det känns i huvudet. Känslorna ska sprida sig och dyka upp som psykosomatiska symptom. Jag är inte alldeles säker på att kopplingen fungerar som den ska i mig.

Allt känns ungefär likadant. Orolig mage kan betyda säkert tio olika känslor, (men oftast visar det sig vara bara orolig mage). Hjärtklappning likaså. Sen finns det inte mer.

Jo, ryggraden signalerar stress när jag inte får som jag vill omedelbart. När jag måste något men inte kan eller får. Eller tvärtom.

Jag har försökt prata med mamma om allt möjligt idag. Vi har fikat och hon har hjälpt mig reda ut vad som krävs för att söka folkhögskolor.

Jag har fått ett brev; jag ska få komma på ett möte om "eventuell utredning". Man får gärna ta med förälder. Mamma är på; hon har skrivit om mig och är den som från början tog upp frågan. Jag är den som tvivlar på mig själv.

Skulle jag gå själv skulle jag sjunka ner i stolen och flacka med blicken och de skulle ännu en gång säga att det inte verkar vara något och jag skulle le fånigt och viska "okej" och vara allmänt undergiven och feg. Jag skulle aldrig få nån utredning med min mes-attityd.

Jag har skrivit på min "bok" sen jag kom hem. Den känns nästan vettig; om jag bara skriver av mig allt jag kommer på i den och sedan organiserar och lägger till lite så att det blir en berättelse. Helt kravlöst.

Mamma säger att livet är som att åka spark. Vissa ställen har dom sandat, och andra är mjuk snö, ungefär.

Man måste välja. Mamma har inte heller några lösningar till hands. Jag skäms över att jag kräver något av livet. Jag skäms över att jag är ung. Jag är livrädd för allt. Jag är som folk är mest. Alla är som jag.

T säger att alla tänker mycket, bara på olika saker. Jag försöker ta in det. Jag antar att det är sant och det låter trovärdigt. 

Jag fattar inte hur man ska leva. Jag fattar inte hur jag ska leva. Har jag gjort fel hittills?

Om alla tänker lika mycket som jag; vad är då mitt problem? Finns det ens ett problem? Hur orkar andra?

Jag behöver någon som tar hand om alla mina papper och min ekonomi, och någon som förklarar allt för mig och svarar på mina frågor.

Men jag vet; det finns inga svar.

Är det verkligen som dom säger att jag är som folk är mest? Och om jag är det; vad eller hur eller vem är jag då? 

Jag är inget märkvärdigt. Jag är unik, precis som alla andra.

Kvar blir ingenting.

 

Amisa

23 mars 2009 22:14

Hej!
Det är inte så lätt att veta vad man vill när man är ung. Det finns så många möjligheter och ändå får man Ågren för att man inte vet vad man ska välja och tänk om man väljer fel och missar tåget? Men lugn bara, tids nog kommer du nog på vad som är rätt för dig!

Jag har själv gått på folkhögskola för sådär hundra år sedan :)) och det är jag glad för. Det är inte så mycket korvstoppning där utan man utgår mer från elevernas lust att lära och som elev har man ofta lite mer att säga till om.

Dessutom är man ju lite äldre när man går på folkhögskola än när man går på gymnasiet t ex, så man är mer jämlike och kompis med sina lärare.

Hoppas du hittar nåt som kan passa dig bra!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...