Det känns som ett dåligt tecken att de fem dagar den här veckan bestått av hittills har känts som fem år.

Hej hopp. Vad har jag gjort egentligen? Jag kan inte heller för mitt liv minnas vad jag gjorde i måndags. För det var i tisdags jag träffade... vad ska jag kalla henne? Man har ju lite privacy på sin blogg. A med boken. Låter fult, men det framgår ju ungefär iallafall.

Och sen, på onsdagen...

Men vad fan. Hur många läkare ska jag behöva uppsöka? En för månatliga besvär, en för eventuell allergi, en för blodvärden, och på sistone har jag funderat på om det är allvarliga problem med mitt minne. Att det är problem har jag aldrig tvivlat på, men kanske har jag nåt slags amnesi. Nåt som är illa alltså, eller nåt som kanske kan åtgärdas.

Med min hastighet kommer jag väl ha avverkat dessa besök när jag är runt fyrtio.

Jag minns ingenting. Vad har jag gjort?

Jag har läst serieböcker. Jag har ritat. Jag har ätit. Jag har träffat lite folk. Det är väl det. Och under tiden har hjärnan gått på högvarv. Igår trodde jag att jag skulle jag vet inte vad, när jag skulle sova. Jag försökte sniffa handkräm (i extrem brist på något annat stimulerande sinnesintryck) för att jag vet inte, bli sval. Slappna av då.

Jag trodde inte jag skulle kunna somna. Men det gjorde jag. 

Klockradion låter som fan när den sätter igång. 

Jag tror förresten att jag röjde lite här hemma i onsdags. Sen åkte Patrik iväg på fotouppdrag och jag var hemma och gjorde ingenting (att göra ingenting betyder på mitt språk att sitta vid datorn).

Så nu minns jag iallafall. Måndagen är dock fortfarande tom.

Vilken konstruktiv vecka.  (obs, ironi)

Men vad fan, säger jag. När man för en gångs skull är som folk så är det ett lidande större än vanligt. När man är lite glad. Gaah.

Och dom säger att jag ska tänka positivt men det går inte. Har ju försökt i flera år. Man får inte vara pessimist, man måste kasta sig ut i all skit med ett fett leende på läpparna och noll tankar i skallen och bara "åh vad livet är härligt!".

Men grattis om ni lyckas, det är ju fantastiskt roligt för er - men jag kan ju inte säger jag ju. Jag vill ta det försiktigt. Jag vill analysera klart först. Tänka ut. Smyga. Tassa. Tänka. Se på. Försöka förstå.

Ständigt blir man felförklarad. Jag hatar allas jävla kognitiva beteendeterapi, jag vill inte bete mig som folk, jag vill bete mig och tänka som jag är.

Men ja, jag kunde ju se med blidare ögon på framtiden. 

Fast... grejen är ju inte att jag tror att allt ska gå åt helvete, problemet är att jag lägger så mycket kraft på att preventera alla helvetesmöjligheter. Som om man skulle kunna tänka sig till ett bra liv. Öh, det är väl det dom säger förvisso.

Jag känner mig ensam.

Jag vill plocka blommor. Jag vill bara ha en vän. Jag vill bara att det ska vara lite lättare. Varför är det samma skit fem år senare. Varför är det så här.