Utan humor dör man. Jag skulle behöva mycket humor för att ta mig ut ur min sjuka värld. Jag tar alldeles för mycket dumheter på allvar.

Målet blir att göra humor av saker. Och ingen drypande bitter satir, bara humor. Flamshumor, om så krävs.

Nej, men så här är det ju!

Man går vidare. Lever med sina erfarenheter.

Åh, vad trodde jag? Oförmågan att se mellan det svarta och det vita.

Det är INTE så att man väljer mellan att bli galen eller att klippa bort sitt förflutna.

Alla erfarenheter går att använda. Ingenting försvinner, som ekologen skulle ha sagt.

Bra. Det känns bra. Jag behöver inte kväva mig själv. Jag kan bara gå vidare, eller, klättra vidare upp för berget. Det blir bättre, men allt finns kvar. Skönt.

Det är fredag. Jag har saker att ta itu med men inte särskilt mycket lust. Tanken på hösten är en spännande fantasi om att livet ska börja, men egentligen mest ännu en grå kloss att ta itu med, försöka framtvinga en lust att verkligen vilja göra något specifikt med mitt liv.

På söndag är det internationella kvinnodagen. Jag har inplanerat att jag ska kolla på skräckfilm, med en person av kvinnokön. 8 mars, ljummet.

Jag minns när mina vänner bodde här nere, jag vet inte om vi hittade på hyss just på kvinnodagen, men vi utförde iallafall ett par ganska harmlösa aktioner med regnbågsfärgad attityd.

Någon annan gång delade jag ut rosor på stan med UV, året efter (med hjälp av några mer radikala tillskott i föreningen) röstades en ros-revival ner. Det blev inget kristallnattsfackeltåg heller på grund av det ena och det andra, och liberalerna tog över ansvaret att hedra offer och få gratisreklam i lokaltidningen.

Min pappa köpte rosor till sina kvinnliga kolleger, jag tyckte det var pinsamt. Om någon köper en ros till mig för att fira 8 mars så lägger jag mig ner och dör.

Och var står man då i denna fråga?

Jag snabbildar mig på wiki för att få en uppfattning om vilken undergrupp jag skulle passa in i (finns det inget roligt "what kind of feminist should you be?"-quiz?).

Men nej, jag vet inte vilken slags feminist jag är. De flesta har poänger men också brister. Jag är väl bara feminist helt enkelt. Jag tror inte på frihet egentligen, men det är ändå en trevlig tanke. 

Min skräckfilmskompis sa förresten en gång att hon skulle vilja vara hemmafru. Slippa alla krav på arbete och karriär. Jag förstår henne, våndas lite men säger inget.

Jag vore nog själv en väldigt dålig hemmafru. Jag hoppas det.

Feminism krockar alltid i min världsbild. Det krockar med andra mäniskors åsikter, ingen vill ha feminismen för alla vill raka benen, bli knullade och föda barn. Alla vill köpa rosa till sina flickor och orgasm är överskattat. Alla kvinnor vill ha män som har basröst och är dominanta. Alla kvinnor älskar skvaller och märkeskläder.

Jag har lärt mig det någonstans. Eller, överallt. Hur kan man säga emot.

Jag är ett isolerat litet fall, jag orkar inte bry mig om strukturerna. Varför ska jag känna medlidande med idioter?

Lev era liv, var fria och sparka neråt.

"You know, you come from nothing - you're going back to nothing.
What have you lost? Nothing!"