Det är alltid en massa paradoxer i mitt liv. Det kan bli tröttsamt ibland.

Jag känner mig oansvarig och dum. Det är såklart hundra saker som ska göras nu, inom en relativt snäv tidsram. Just nu. Mitt i kaoset. 

Jag brukar sätta mig ner och vänta, och tänka att det löser sig. Det blir bättre.

Dessvärre är det jag som måste lösa. Inget kommer att förändras av sig självt, det är jag som styr, och jag styr som en jävla kratta, när jag styr alls.

Allt som måste göras ja... Först på schemat står att skriva ett schema. Ruta in mig fullständigt för att fokusera på varje enskild uppgift, en i taget, en dag i taget.

Det är så man börjar tro på ett högre väsen... eller kan det vara en naturlag att allt alltid måste hända samtidigt?