Att söka till de fem skolorna - fyra skrivarlinjer och en serieskola - känns jobbigt. Prestationsångest, tidspress och osäkerhet på vad jag egentligen vill. Det känns som att jag inte har något val - flytta hem till mamma (som har gjort om mitt rum till sitt arbetsrum) och vara arbetslös är inget vidare alternativ. Återstår bara söka skolor. Jag segar och drar mig för att sätta igång. Måste fixa fram ett antal sidor text och sen dessutom rita serier - jag vet inte om jag kan rita serier. Eller skriva för den delen.

Jag ska ta ett glas vatten och en morotshamburgare. Sen blir det en promenad. Jag har ju faktiskt presterat EN avslutad syssla idag; recensionen.  Det räcker väl...?

Vi hade familjefika igår. Patriks föräldrar och mina föräldrar hälsade på och blev bjudna på ganska gammalt kaffe (det är bara gäster som dricker kaffe och så ofta har vi inte gäster här, tyvärr) och kakor. Vi hade bakat snickers; såna där små krispiga kakor av jordnötscornflakesröra med choklad ovanpå. Efter en stunds raljerande om att det ju faktiskt gick att äta FAST det var veganskt, fick jag frågan om ingredienserna, och då insåg jag att detta ju inte är några VEGANkakor i den bemärkelsen; en köttätare hade tillverkat dem på precis samma sätt. Inget "låtsassmör", ingen besk sojamjölk - det enda som möjligtvis kan bytas ut för en inbiten djurätare är chokladöverdraget, som i mitt fall tillverkats av mörk choklad istället för ljus med mjölk.

Jag kopplade inte när Patrik kallade snickers för typiskt vegangodis (vilket stämmer ganska bra) - istället hummade jag och undrade för mig själv varför just denna kaka blivit så omhuldad av veganer, medan jag blandade ihop idel neutralt köttfria ingredienser.

Jag är lite långsam på att fatta. Det tog tid för mig att fatta skämten på bion igår, och det tog ända tills nu - precis nu - innan jag insåg att jag blandat ihop två ord som jag trodde var samma och som fick mig att inbilla mig att jag kommit på något intressant om detta franska ords ursprung och betydelse, vilket i själva verket inte stämde eftersom det var ett helt annat ord. Det var igår eftermiddag alltså. Pinsamt.

Jag klagade på inlagd potatis för ett tag sedan. Jag beskrev hur äckligt och motbjudande det är och hur obegripligt jag tycker det är att någon faktiskt köper detta.

Nu har jag insett mitt misstag. Hur irrationell jag är.

Beskåda denna bild. Begrunda skillnaden mellan färdig potatis i burk alternatvit färdig potatis i fryspåse. Är det inte egentligen precis lika äckligt? Precis lika många fula svarta fläckar på den potatis jag gladeligen kränger en fredagskväll, saltad, uppvärmd och doppad i vegansk bearnaisesås. Fabrikstillverkad, massproducerad, nedstoppad i en påse och ivägfraktad till dumma konsumenter som sväljer allt med hull och hår. Och sedan har mage att tjafsa om och äcklas av andras matvanor.

Ja, just det - det är lätt att påpeka andras ögongegg när man själv har en hel bjälke instoppad i ögonhålan. Som Jesus skulle ha sagt.

Jag är så glad för häromnatten drömde jag att jag var på ett tivoli. Ett folktomt tivoli, såklart; fullt av kulisser och konstiga åkattraktioner.

Anledningen till att jag är glad för det är att jag alltid, så länge jag kan minnas, haft återkommande drömmar om tivolin, så gott som alltid ödelagda och mörka. Det är alltså ingen obehaglig dröm, men nu var det länge sen jag drömde i den miljön, och det var ett kärt återseende. Lite som när man ser sig själv i någon annan eller något och blir smickrad och egenkär på något sätt. Man pekar som en glad unge och skriker "där är ju jag!", struntar i att det är fult att vara förälskad i sig själv och bara suger i sig känslan av att stå öga mot öga med något djupt inom en som man alltför sällan föräras en stund med.

Sen drömde jag att jag var kär i en hund. En väldigt snäll och fin svart labrador. Jag satt och kramade den, till och med pussade den på nosen fast hundar är äckliga och stinker.

Men man kan ju inte vara kär i en hund. Hoppsan.

Idag har jag mycket att jobba undan. Tråkigt. Oerhört tråkigt faktiskt.