"Män och kvinnor befinner sig vid en historiskt läglig tidpunkt där de håller nyckeln till varandras befrielse i sina händer"

- Susan Faludi.

Det är surt att inse att man måste ställa sig på antifeministernas sida ibland. Men det kan inte hjälpas.

Samtidigt är det svårt att kritisera feminismen, när den består av så otroligt många undergruppen och tolkas och utövas på så många olika sätt. Jag vänder ju mig absolut inte mot hela rörelsen av feminister; jag är övertygad att inte så många skulle säga emot min idé om jämställdhet. Men jag vet inte om min tolkning är helt felaktig, kanske en förvriden mediebild, eller om feminismen genomgår något slags splittrande identitetskris (precis som jag i frågan) som leder in på villovägar.

Det gör förstås inte saken lättare att feminister alltid anklagats för att bara bry sig om kvinnors bästa och vara ute efter att skapa ett matriarkat. Vissa anser att samhället har blivit (alternativt alltid har varit) ett kvinnovälde - det anser inte jag.

Däremot tror jag att det är viktigt att så många män som möjligt inkluderas i jämställdhetsdebatten; delar med sig av sitt perspektiv och sina erfarenheter; för att vi ska komma vidare.

Jag läste någonstans en rapport om att anledningen till att kvinnor oftare får vårdnaden om barnen i tvister är att de från början tagit ansvaret och därför ses som mest pålitliga och trygga. Arga män invänder att forskningen är vinklad (forskning ska absolut inte vara vinklad, det är en grundförutsättning att den är objektivt utförd för att bli trovärdig, och jag hoppas och tror att den också är det) eller att mammorna förvrägrat papporna möjligheten att ta del av sina barns uppväxt.

Jag tycker inte alls att det senare påståendet låter otroligt; kan män pga patriarkala strukturer och uppfostran omedvetet ösa över ansvar och hushållsarbete på sina fruar/flickvänner etc samtidigt som de tror sig vara snälla jämställda män, måste ju motsatsen också finnas.

Alltså: kvinnor som lärt sig att män tjänar bättre och att kvinnor är biologiskt lämpade till att sköta barn, och omedvetet har detta i bakhuvudet när de övertygar sig själva och sina män om vem som ska göra vad.

Jag tror på strukturer i samhället, inlärda könsroller och fördomar som skapar problem i strävan efter jämställdhet och frihet.

Jag tror på att kvinnors situation är svår i många fall, men det gör mer skada än nytta att ignorera mäns situation och erfarenheter; det ger antifeministerna en hel flod vatten på sin kvarn.

Man kan invända att det inte skall vara feministernas ansvar att hjälpa män; men det är en förenklad och kortsiktig idé. När mängder med män börjar skapa konspirationsteorier och liksom feministerna vågar bli arga och säga ifrån, finns det ett viktigt frö där. De flesta av dessa män, så vitt jag förstått, är egentligen ute efter ungefär samma sak som feminister: jämställdhet och rättvisa, att slippa bli dömd på förhand på grund av sitt kön.

Här borde vi slå våra påsar ihop och kämpa tillsammans, lära av varandra och börja visa ömsesidig respekt. Här borde vi öppna upp och låta arga män komma in, så att vi tillsammans kan sparka uppåt, och inte kriga mot varandra.

Jag har aldrig förstått de som kallar sig feminister, men inte har problem med omvänd sexism. Jag skrattar inte åt skämt som syftar på att män är korkade, djuriska och motbjudande. Inte bara av sympati med män, även om det också är en stark anledning att ta avstånd från sådant.

Men jag ser det också som ett väldigt improduktivt fenomen; hur kan vi förvänta oss att bli väl behandlade av människor som vi förutsätter inte har några känslor och som skall tåla skämt som vi själva skulle ta illa upp av?

Jag hoppas att feminismen som ideologi och rörelse nu är beredd att på allvar våga sträva efter målet; jämlikhet och jämställdhet för alla kön.

Vi får inte fastna i bitterhet över sakernas tillstånd och felaktigt utse män som individer till syndabockar för allt som sker. Vi har alla ett ansvar att förändra samhället, oavsett vilket kön vi har. Och förändringen kan bara ske när båda partner är med på den, annars kommer det slå tillbaka på oss.

Jag tänker på färger. Vad de betyder. Jag tänker att de flesta (inte alla!) barn, oavsett kön, tycker om starka klara glada färger. Det är väl mest nåt jag fått för mig egentligen. Men att när man blir vuxen ska man inte gilla en massa färger längre; ett av de viktigaste vuxendomsproven är ju att visa att man har smak och stil.

Och så tänker jag på den där idén att färger påverkar oss, och när min konstlärare för hundra år sedan berättade att hon fäst sig så vid en tavla i lila nyanser. Senare hade hon någonstans stött på en sådan där färgpsykolog eller vad de kan tänkas kallas, som utan vetskap om tavlan gissat att hon behövde omge sig med lila för att må så bra som möjligt.

Jag vill veta vad den grönblå färgen betyder för mig.