Det är bara att erkänna. Jag har en fet ursäkt till allt jag säger, tänker och gör.

Det GÅR inte att må bra när man är "arbetslös".

Hur jävla mycket man än försöker är det liksom på förhand kört, om inte annat kommer folk runtomkring en aldrig lämna en ifred.

Den sämsta tiden på dagen. Inte alltid, men ofta.

När man precis kommit hem, för en kvart sen, Bob kommer vilken sekund som helst, jag har ätit två mackor och en tallrik flingor för många timmar sen coh inte kommit på vad vi ska äta till kvällsmat.

Nu kom han.

Jag hatar att bestämma mat. Hata hata hata. Inte dagen innan, inte flera dagar innan, men timmen innan vi ska äta och man är vrålkukhungrig, då hatar jag att bestämma. Min hjärna är lika tom som ett välstädat skrivbord. 

Det är lite stökigt hemma för jag fick kasta mig iväg utan att äta lunch eftersom jag inte kan planera. Kom ändå en kvart innan bussen skulle gå.

Jag har haft världens sämsta matvanor de senaste dagarna (= sämst för att vara jag), känns som jag ätit mackor alternativt glömt att äta flera dagar. Plus sovit femhundra timmar varje dag. Igår var jag halvdöd i huvudet, det blev bättre sen som tur var.

Nu blir det morotssås, bestämmer jag. Med pasta. Jag vägrar äta mackor mer.

Jag lyssnar på Bob Dylan och får en lustig känsla, lite som berg-och-dal-bana fast i miniatyr. Häromdagen fick jag en sorgsen sommarkänsla, som ett minne av varma dagar innan sommarlovet när man satt i kortbyxor på gräsmattan och väntade på något äventyr som hade en liten liten chans att råka hamna i ens egen omloppbana som en komet på villovägar.

Äventyr? Sedan jag lade mig till med den ganska negativa livssynen att det inte finns någon Gud eller magi eller förutbestämd mening med någonting i livet ser jag det lite som en rättighet och rentav en nödvändighet att ha roligt så länge man får leva.

Men livet är inte som i böcker eller filmer. Den som sitter och väntar, väntar alltid för länge. Man kan resa till Afrika och gräva brunnar eller jobba på barnhem i Polen, och sedan komma hem och verkligen ha varit med om något.

För en fegis som jag räcker det egentligen med en skogspromenad eller ny bekantskap eller en bra bok för att livet ska kännas lite spännande igen.

Jag kanske är som alla andra, de som somnar in, som vissa skulle ha sagt. Är jag en minirevoltör? Eller en desertör? Eller en misantrop eller en fegis.

Jag väntar på dagarna, det är allt jag gör. Jag väntar en sommardag i gräset, men inga kometer i sikte. Och jag vore den förste att sprigna ner i skyddsrummet om något skulle hända. 

Förra veckan stod jag i stans enda skivaffär och snackade med min förvirrade och ganska roliga banrdomsvän E om musiksmak. Hon avslöjade att många hon känner älskar artister/band som Linkin Park och Elvis, varpå jag utbrast något i stil med "vad är det för puckon du umgås med?".

Nu har jag till min bestörtelse (vad fan, heter det så?) insett, genom Spotify, att Elvis faktiskt är bra. Jävla Spotify.

Dagen D.

Inte D som i döden, D som i... Dagen.

Dagen Dagen.

Kl 14 - möte hemma hos en person som jag känner men inte känner. Nervöst, ja. Uppdrag - illustrera. Nervöst, ja.

Innan kl 14 - lunch, skriva bokrecension, åka buss. Fast i tvärtom ordning nästan. Nervöst, nej.

Ikväll, en vanlig kväll. Igårkväll, en trevlig kväll, en fin lägenhet. En social dag med hundvalpar, icke-rutiner och falafelrullar. Nervöst, nej, lite kanske.

Blaha blaha.

Elva, tolv, ett, två. Kolla upp när bussen går.

Bob håller tummarna.

Ååååh.... Gud i himmelen.

"Modiga som säger det alla tänker"

"Dom som vågar säga sanningen"

Var hur mycket rasist, antifeminist, nationalist, patriarkat, böghatare etc du vil, men kom inte och fjanta med att det är så jävla synd om dig och att du är så otroligt jävla modig som vågar slänga ur dig en massa skit, för det är bara självönkande trams.