Ibland minns man saker.

Kanske tillfällen som kändes nästan som på riktigt. Kanske någon tid man var mycket med sig själv och trodde att man hittade något.

En gång var jag i Göteborg med min pappa. Det var många år sedan men jag kan inte räkna så jag kan inte säga när. Jag har ingen aning om vad vi gjorde där, vilket kanske är ett bevis till på att det faktiskt var länge sen.

Jag hade köpt en handkräm som luktade som sol eller sand. Jag läste en kvällstidningsbilaga om att vara lesbisk. De vi bodde hos hade många gröna krukväxter. Han dog i cancer sen. Fy fan.

Jag har ingenting att säga om det och jag minns ingenting speciellt. Jag tror att jag köpte en kjol som jag aldrig använt.

Det var ingenting.

Glöm det.

Dagen har varit bra tills nu. För nu har jag kommit på att jag måste arbeta också. Oj.

Har varit med Michelle länge. Först en timmes promenad med hundarna; jag fick hålla lille Eddies koppel. Det blåste kallt men var soligt.

Sen insåg jag att morgonens magkrångel hade sin förklaring. Jag är otroligt lycklig att jag fick i mig en jävla ipren innan värken satte igång. Den här gången förskonades jag från plågas-svimma-spy-och-så-en-gång-till. Tack Gud som jag inte tror på.

Michelle bjöd på mat också, till magens glädje. Vårrullar och ris.

Nu är jag hemma och nästan hela dagen har gått. Det är en dålig sak.

Ständiga problemet.

Jag har bestämt mig för att gå ut, NU, men jag vet inte vart. Jag vet aldrig vart jag ska gå och då känns det så konstlat och meningslöst. Hur ska man kunna gå och njuta och vad heter det leva i nuet och sån skit när man måste koncentrera sig på vart nästa steg skall leda.

Jag insåg nu att detta blev en metafor för livet.

Tänk att det alltid blir så.

Nu ska jag gå ut i vilket fall. Jag ska gå... Jag tror det blir söderut...? Jag kan inte väderstrecken.

Man känner att blir lite skeptiskt till idén med arbete när man själv är pank men har personliga och stimulerande sysslor, medan ens sambo har gott om pengar men betalar med att slita ut sig fullständigt på sitt skittråkiga evighetsjobb.

Och hans jobb är det som räknas.

Jag vet inte vad jag ska räkna mig som; jag har ett par sysslesättningar som då och då genererar några lappar men jag skulle inte klara mig en halv månad på mina inkomster. Jag sitter hemma jämt, ja nästan iallafall. Jag är en sån där person som har - gud förbjude - roliga jobb. Och som snyltar på andra (i detta fall min sambo).

De som vet om att jag illustrerar en bok är stolta och glada och använder till och med ord som "karriär". Men det räknas ändå inte. Det är inget riktigt jobb. Det ger inga inkomster att snacka om.

Ska det vara så?

Måste man välja mellan att vara en "snyltare" eller att ge sig in i ekorrhjulet och dö av tristess rent själsligt långt innan man dör fysiskt?

Jag är inte så jävla bra på att må bra, men när jag väl gör det är det alltid på fel sätt.

Idag mår jag bra på fel sätt.

Tisdag.

Hej verkligheten. Jag känner mig verklig. Skönt.

Det regnar inte idag. Det regnade igår. Idag är det... vänta... soligt, och bländande blankt av blöt asfalt. Härligt.

Idag är som igår, som är som dagen innan eller vilken annan dag som helst. Samma sysslor, fast det går lite, lite frammåt. Andra favoritlåtar. Samma te. Andra kläder. Samma rum.

Jag har lite ont.