Jag har fått ett mejl från Halmstads mesta aktivistpensionär. Han tackade för min insändare. Den ligger uppe på HP:s sida nu också.

Så kan det gå.

Förresten.

Om man är så jävla förstående som jag, så kan man aldrig bli arg. Jag antar att något åt det hållet var mitt mål; att inte döma och hata.

Men att vara arg är ju också en helt naturlig och viktig psykiskt funktion. 

Jag hade min insändare inne i tidningen idag.

Fick en liten chock när jag kände igen rubriken och tvingade mig att våga läsa underskriften. Jo, det var mitt namn. Nu är det gjort. Ingen återvändo, och jag kan inte låtsas som ingenting.

Kanske får jag svar på det, kanske av MUF-puckot.

Som vanligt är jag paranoid: kan man bli av med jobbet på tidningen om man skriver under med sitt namn i en politisk insändare? Journalister ska väl vara opartiska, fast nej. Det är dom ju inte. Och jag är för fan frilansande kulturjournalist (om man ska sätta ett namn på det som låter tjusigare än min nivå tillåter).

Jag är alltid rädd för att öppna käften, och ännu räddare när jag har jobb. Men det krävs väl lite mer för att man ska få sparken, väl?

En liten varning bara.

Får du ett mejl från Meet Your Messenger - var på din vakt.

Patrik fick ett mejl som påstod att han hade ett mottaget meddelande från mig och att han skulle klicka sig dit och läsa det och svara. I mejlet kunde man se vad "jag" hade skrivit, tydligen skulle jag ha skrivit "Hej! :-)" vilket jag med 100% säkerhet kan intyga att jag INTE har skrivit. Speciellt inte från den där sajten.

En snabb googling visar också att det verkar röra sig om ett sätt att sno folks lösenord, när man loggar in på sidan. 

Så får ni mejl om att nån kompis skriver "Hej! :-)" till er från Meet Your Messenger, släng det.

Flinga satte fingret på något. Önskan att inte behöva stå för allting hela tiden överallt. Aha.

Att inte vilja avslöja allt för alla är alltså inte bara att ljuga och vara feg; det kanske är en överlevnadsstrategi för att slippa inta försvarsposition i alla lägen. Man kanske inte bara är öppen och modig annars, det kanske inte ens är önskvärt att vara modig alltid. Det har jag ju egentligen redan anat, att det mod jag eftersträvar i många fall mest är självmord i sociala sammanhang.

Jag om någon borde ha förstått det där för länge sen. Jag som ägnat de senaste åren åt att analysera sönder alla sociala psykologiska processer och ha svar på allt från varför folk tycker om att klä sig likadant till vad man har att vinna på att vara elak.

Men det var ändå Flinga som sa det på ett sätt så att lampan tändes i skallen på mig.

Jag blir galen på det där, att det ska ta så jävla lång tid för något vettigt och klokt att ta sig upp på insiktisnivå i min hjärna.

Likadant med alla klyschor som "tro på dig själv" eller "bry dig inte om vad andra tycker". De ligger och skvalpar i ett hav av obegripligheter, tills någon liten händelse eller ett omkastande av mina tankegångar gör att pusselbitarna faller på plats och jag kan känna att jag förstår vad som menas.

Det är så mycket jag inte förstår. Så många ord och fraser som inte klickar.

Nu känner jag mig kvalificerad för diagnos iallafall.

Idag är jag dålig.

Jag sover för länge, sen tar jag mig i kragen och bokar möte med min eventuella illustrationsarbetsgivare, imorgon kl 13.

Sen rensar jag inkorgen i hotmail och reducerar 8 sidor till 3 med inkomna mejl. Det är ju för all del en relativt klok syssla.

Sen glor jag förstrött på dokumentet där alla potentiella folkhögskolekurser står nedskrivna, och förstår inte riktigt vad jag förväntas göra med denna information. Måste ta itu med... Vad? Hur?

Det är tråkigt att vara pank. 

Jag hade kunnat gå och handla, baka nåt kanske. Förbereda kvällsmat. Jag kan nog baka ändå, sylt och mjöl och grejer finns hemma. Det är väl inte vad jag borde göra, men jag vet inte vad jag borde göra? Lägga om hela mitt liv och bli en helt ny människa antar jag. 

Förresten hittade jag ett mejl från 2004 från mamma. Först trodde jag det var relativt nytt, det stod något om att jag är en bra och klok människa som söker mycket och försöker förstå saker. Jag reagerade på att hon kallade mig sextonåring. Jisses. Jag har varit lika psykiskt instabil sen jag var typ fjorton antar jag. Skönt att få det bekräftat iallafall, det är inte något jag hittat på; det är på allvar. Jag har bevis!

Sen skulle jag vilja veta vilken störning jag lider av. Manodepressiv kanske? Det kan väl inte vara normalt att vara så bortkollrad som jag är. Isåfall döljer majoriteten av alla människor det väldigt väl.

Jag ångrar att jag bokade in nästa psyktid så sent. 31 mars. Tiden drygar sig. Men det är bättre att ha något att ta upp när man kommer dit än att komma tomhänt. Eller, tomhjärnad.

Fast tiden. Vill man att den ska gå finns det alltid nåt jobbigt som väntar som man vill skjuta på. Och döden, den kommer också närmare. Jaja, nu är jag dramatisk, men livet är så jävla litet egentligen. Man skulle vart religiös. Gud finns hos mig. Ingenting är meningslöst och ingenting är farligt.

Jag ska nog baka nåt. Och tröstäta.

Jag kan iallafall rita. Två komma fem savant-poäng.

Tusentals människors hat kan inte ha fel.

Visst är det så, det måste vara så.