Det finns en viktig skillnad mellan föräldrar och föräldrar.

Vissa bryr sig faktiskt inte om barnens bästa.

Vissa skaffar barn för sin egen skull! Fy!

Vissa försöker påverka sina barn! Dubbelfy!

Vissa "experimenterar" med sina barn! Usch!

"Experimenten" kan tex innebära att man låter sin son leka med dockor eller att barnen inte går på dagis. Hemskt är det.

Många homosexuella skaffar barn för sin egen skull, till skillnad från heterosexuella som skaffar barn för barnes egen skull såklart. Homosexuella tänker BARA på sig själva hela tiden. Dessutom kanske dom är pedofiler!

Vegetarianer tvingar sina barn att äta grönsaker, det är fruktansvärt. Alla barn får näringsbrist och blir mobbade.

Det finns också fattiga människor som skaffar barn FAST att de inte har så mycket pengar. Det är också väldigt ansvarslöst och egoistiskt!

Det är HEMSKT att utsätta sina barn för risken att bli mobbad!

Då tänker man BARA på sig själv!

Usch!

Sen finns det föräldrar som inte sticker ut.

Det är bra föräldrar. Deras barn mår alltid bra och växer upp med en kvinnlig och manlig förebild och blir lönsamma och välanpassade när de blir större. Hela familjen mår bra och äter näringsriktigt och leker i den frodiga trädgården och det är så fint så jag vill bara lipa.

Hur KAN man bara ha mage att inte leva på rätt sätt?

Fy!!

Jag har fått ett mejl från Halmstads mesta aktivistpensionär. Han tackade för min insändare. Den ligger uppe på HP:s sida nu också.

Så kan det gå.

Förresten.

Om man är så jävla förstående som jag, så kan man aldrig bli arg. Jag antar att något åt det hållet var mitt mål; att inte döma och hata.

Men att vara arg är ju också en helt naturlig och viktig psykiskt funktion. 

Jag hade min insändare inne i tidningen idag.

Fick en liten chock när jag kände igen rubriken och tvingade mig att våga läsa underskriften. Jo, det var mitt namn. Nu är det gjort. Ingen återvändo, och jag kan inte låtsas som ingenting.

Kanske får jag svar på det, kanske av MUF-puckot.

Som vanligt är jag paranoid: kan man bli av med jobbet på tidningen om man skriver under med sitt namn i en politisk insändare? Journalister ska väl vara opartiska, fast nej. Det är dom ju inte. Och jag är för fan frilansande kulturjournalist (om man ska sätta ett namn på det som låter tjusigare än min nivå tillåter).

Jag är alltid rädd för att öppna käften, och ännu räddare när jag har jobb. Men det krävs väl lite mer för att man ska få sparken, väl?