Fem minuters läsning om nervernas funktion.

Sen MÅSTE jag börja arbeta.

Jag tror att jag är mycket bättre på att skratta nu än jag var förr.

Det finns inga klara gränser mellan nu och förr, det är bara nu och då nån gång innan och tidigare i det jag tror är mitt liv.

Förr då, så knep jag ihop läpparna lite när jag skrattade. Mamma retade mig en del för det - hon har en tendens att härma beteenden hon typ stör sig på.

På sistone (senaste året kanske?) har jag börjat skratta i tid och otid. Om jag tänker på något som gör mig glad så får jag världens flin i ansiktet - jag brukar tillåta mig att vara lite störd i några sekunder - sedan givakt och stenansikte och gå med strömmen.

Jag kan skratta rakt ut. Jag försöker inte omedvetet gömma mig när jag skrattar.

Vad ska det betyda? Bättre självkänsla kanske?

I vilket fall så gör det mig glad och nöjd - jag tänker att det är hälsosamt att skratta. Jag kanske till och med kan väga upp mitt stillasittande deprimerade leverne med mina livsbejkakande och livsförlängande skratt som dyker upp då och då.

Det vore ju käckt. Jag kanske skulle kunna leva ända tills jag är sextio eller nåt.