Jag gjorde precis det förbjudna. Jag lät bli att svara när telefonen ringde.

Jag SKA ringa upp, lovar, eller svara om det ringer igen.

Men, det har ringt tre jävla gånger idag - jag pallar inte. Jag är upptagen. Den här gången var det mamma och det krävs extra mycket för att prata med henne för hon är inte den typen som säger hej och förklarar vad hon vill. Hon har alltid trehundra saker på hjärtat och märker minsta antydan till att jag inte vill prata. Och då påpekar hon det. Utan mamma hade jag varit en social katastrof. Hon har fått kämpa. Men tack vare henne kan jag ställa och svara på frågor, använda både kniv och gaffel när jag äter och säga tack och le när jag får en present.

Jag är nog inte störd, bara lite långsam.

Har jag varit på toa? Jag komer inte ihåg. Jag undvek det länge för att jag hade viktigare saker för mig; nu känns det som att jag inte är kissnödig men jag är inte alls säker på om jag varit där än.

Dagens recept.

Så här går du tillväga:

1. Inse att du måste käka.

2. Muttra och svär.

3. Kolla i frysen. Hitta förslagsvis de sista potatisbollarna, och de sedvanliga gröna bönorna. Häll skiten i en stekpanna. Återgå till arbetet.

3. Inse efter några minuter att du har mat på g i köket. Ta hand om maten. Häll på soja. Soja är gott.

4. Servera i djup tallrik för minimerad spillrisk. Ät.

Ps. Det är även viktigt att dricka vatten, samt att kissa när man är kissnödig.

Klockan är 12:25. Jag har ritat en halv skiss, druckit tre koppar te och bitit på naglarna.

Jag tror att jag kvalificerar mig utmärkt som Kreativ Själ. Lite lagom lat, oorganiserad, charmig och rätt duktig när jag lägger manken till.

Kanske har jag äntligen hittat min grupptillhörighet.

Hittade den här låten på ett blandband med hälften inspelningar från cd och hälften blandade låtar från radio, som jag själv gjort. Jag gör sånt ibland. Jävligt bra att göra faktiskt; man plockar fram ett tomt band, varvar mellan alla sina favoritlåtar tills kassetten är full, sen lägger man undan den och hittar den långt senare en dag när man inte vet vad man vill lyssna på. Surprise!

Funkar utmärkt som subbstitut för blandbandsälskare som inte har någon att spela in band åt för tillfället.

Det skall förstås sägas att jag är lite gammeldags och gärna håller mig kvar vid fysisk musik ett tag till innan internetmusiken tagit över och förvisat min kära skivsamling med tillhörande kasettband till de andra älskade men utrotningshotade föremålen som spelat ut sin roll.

Det är dimma. Ännu en helg är över, ungefär samma saker händer och man märker knappt att tiden går frammåt. Man lever i nåt slags provisorium.

Jag fyller snart 21. Nej, det är inte så mycket. Jag inser att de flesta jag umgås med nu är minst ett år äldre. Jag är minst. Som om det spelar någon roll.

Jag begriper fortfarande inte hur jag kunde skriva in min nästa psykologtid så sent. En månad. Utvecklas jag? Det skrämmer mig att jag inte har något mål. Jag är rädd för allt, och kan bara se extrema framtidsvisioner. Hur blir man så svartsynt, och hur slutar man med det?

Vad vill jag vad vill jag vad vill jag? En fullständigt normal frågeställning för en person i min ålder.

Jag kanske är helt normal, jag har bara siktet inställt på en mer detaljerad bild av livet än folk i allmänhet har. Jag ser allt smått. Jag är rädd för allt. Jag gräver för mycket. Hur gör folk?

Jag kanske vill precis som alla andra - fast alla vill olika, så det räcker inte. Man kan inte kopiera. Jag är precis lika verklig som alla andra. 

Livet är kort. Och långt. För kort, för långt.

Idag är det vår.

Jag vaknade klockan sju och hade drömt att mamma var döende i cancer (precis som i I Taket Lyser Stjärnorna); det var en lättnad att vakna. Sen vaknade jag igen kl xx:xx och smög upp för att duka frukost. Patrik vaknade förstås men läg snällt kvar. Jag hämtade tidningen; det var vår. Lukten, lukten lukten. Jag kände påsken också, konstigt, för påsken är egentligen ingenting men ändå kände jag att den var där. Jag tänkte på blommorna. Fåglarna sjöng. Solen var där och gräset var blekt.

Vi åt frukost med balkongdörren öppen. Patrikmesen frös fast han hade tofflor och kläder och jag bara masade runt i morgonrock utan att frysa.

Jag känner lukter. Igår luktade Annas tvål som något jag inte kunde sätta fingret på, något minne som jag inte mindes.

Det var livsviktigt att träffa Anna igår. Nu känns allt mycket bättre. Vi åt den där fyllda baguetträtten som alla har tjatat om och titade på Morden i Midsummer på inspelad kasett. Sen tittade vi på dansande ugglor på youtube, det var roligt men inte så roligt som vi hade hoppats på.

Jag dog nästan av mätthet som kom långt efter att jag ätit upp, och klarade inte av att ens tänka på chokladkexen som vi gjort själva (av smält choklad och mariekex). Så vi promenerade i mörkret ett tag. Mörkerpromenader - min favorit.

Sen kunde jag äta kexen och fick hjälp av smartAnna att äntligen skriva min lista över saker som vuxna inte gör/får göra. Exempel:

Bli kär i en kändis, digga med i en bra låt, ha en egen klädstil, skratta åt bajshumor, erkänna att man mår dåligt/har tvångstankar, dricka Hallojläsk och äta snabbnudlar.

Med mycket mera. 

Anna ska bli standupkomiker. Det är redan bestämt av stjärnorna och kungen och alla och går inte att sätta sig upp emot. För hon är så rapp och rolig.

Nu måste vi gå ut. Mamma har utställning. Hon har inte cancer, det är otroligt bra. Ikväll ska vi vara i Fyllinge hos Patriks familj.

Men mest ska vi gå ut. Jag vill lukta mig fram.

Wiki säger:

Det känns som ett dåligt tecken att de fem dagar den här veckan bestått av hittills har känts som fem år.

Hej hopp. Vad har jag gjort egentligen? Jag kan inte heller för mitt liv minnas vad jag gjorde i måndags. För det var i tisdags jag träffade... vad ska jag kalla henne? Man har ju lite privacy på sin blogg. A med boken. Låter fult, men det framgår ju ungefär iallafall.

Och sen, på onsdagen...

Men vad fan. Hur många läkare ska jag behöva uppsöka? En för månatliga besvär, en för eventuell allergi, en för blodvärden, och på sistone har jag funderat på om det är allvarliga problem med mitt minne. Att det är problem har jag aldrig tvivlat på, men kanske har jag nåt slags amnesi. Nåt som är illa alltså, eller nåt som kanske kan åtgärdas.

Med min hastighet kommer jag väl ha avverkat dessa besök när jag är runt fyrtio.

Jag minns ingenting. Vad har jag gjort?

Jag har läst serieböcker. Jag har ritat. Jag har ätit. Jag har träffat lite folk. Det är väl det. Och under tiden har hjärnan gått på högvarv. Igår trodde jag att jag skulle jag vet inte vad, när jag skulle sova. Jag försökte sniffa handkräm (i extrem brist på något annat stimulerande sinnesintryck) för att jag vet inte, bli sval. Slappna av då.

Jag trodde inte jag skulle kunna somna. Men det gjorde jag. 

Klockradion låter som fan när den sätter igång. 

Jag tror förresten att jag röjde lite här hemma i onsdags. Sen åkte Patrik iväg på fotouppdrag och jag var hemma och gjorde ingenting (att göra ingenting betyder på mitt språk att sitta vid datorn).

Så nu minns jag iallafall. Måndagen är dock fortfarande tom.

Vilken konstruktiv vecka.  (obs, ironi)

Men vad fan, säger jag. När man för en gångs skull är som folk så är det ett lidande större än vanligt. När man är lite glad. Gaah.

Och dom säger att jag ska tänka positivt men det går inte. Har ju försökt i flera år. Man får inte vara pessimist, man måste kasta sig ut i all skit med ett fett leende på läpparna och noll tankar i skallen och bara "åh vad livet är härligt!".

Men grattis om ni lyckas, det är ju fantastiskt roligt för er - men jag kan ju inte säger jag ju. Jag vill ta det försiktigt. Jag vill analysera klart först. Tänka ut. Smyga. Tassa. Tänka. Se på. Försöka förstå.

Ständigt blir man felförklarad. Jag hatar allas jävla kognitiva beteendeterapi, jag vill inte bete mig som folk, jag vill bete mig och tänka som jag är.

Men ja, jag kunde ju se med blidare ögon på framtiden. 

Fast... grejen är ju inte att jag tror att allt ska gå åt helvete, problemet är att jag lägger så mycket kraft på att preventera alla helvetesmöjligheter. Som om man skulle kunna tänka sig till ett bra liv. Öh, det är väl det dom säger förvisso.

Jag känner mig ensam.

Jag vill plocka blommor. Jag vill bara ha en vän. Jag vill bara att det ska vara lite lättare. Varför är det samma skit fem år senare. Varför är det så här.