Bob: Jag ska kalla dig för myran.

Jaja, jag är liten. Tjata inte om det, du vet vad jag tycker.

Jag: Varför det?

Bob: För att du har så himla svårt att sitta still. 

Grannarna kan inte sopsortera.

Det förvånar mig att det finns människor som fullständigt gått miste om allmänbildningen hur man delar upp sitt skräp i Allmänt Skräp och Särskilt Skräp. Allt går bara rakt ner i tunnan. Ofta är sopsäckrna inte heller hopknutna.

Men vad gör man?

Jag kan inte gärna gå och knacka på dörren och påpeka att det faktiskt finns vissa normer och regler att förhålla sig till när det gäller det avfall man lämnar efter sig. Eller lite vänligare fråga om herrskapet möjligtvis hört talas om att man faktiskt kan tjäna pengar (!) på att lämna in sina ölburkar i en särskild automat som finns borta vid maxi (bara några hundra meter bort, passa på när ni går och handlar att ta med en påse burkar, så kan ni unna er nåt extra för pengarna ni får!).

Nej, sånt gör man ju inte om man är svensk. Dessutom vet jag inte om det gäller alla grannar eller om det är ett särskilt hushåll som ägnar sig åt dessa sopstyggelser. Jag skulle kunna knacka dörr och fråga hur det egentligen förhåller sig med hushållsavfallet i varje lägenhet, men man lägger sig ju inte i andras privatliv. Faktiskt. Speciellt inte när den enda kontakt man tidigare haft med grannskapet är allmänt hejande när man stöts på i trappan, och en gång när jag knackade på hos dem mittemot för att fråga om deras tv också krånglade eller om det bara var vår.

Arga lappar är ju ett annat alternativ. Men med tanke på hur aggressiv min Nej Till Reklam-lapp är, så kanske det ger en onödigt sur bild av mig. Jag är ju i själva verket väldigt harmlös, för att inte säga mjäkig.

Jag får agera liberal; av var och efter intresse och jag lägger mig inte i vad andra gör. Bara muttrar till när jag ser ännu en glödlampa, konservburk eller hög med tidningar slängd i den gröna sopsamlaren ute på gården.

Men imorgon blir det nog en rolig dag. Jag ska bjuda Bob på café och om lyckan ler så kanske vi går på bio. Fast jag anar att Patrik 1,5 har slutat gå redan, buhu buhu. Ingen stor chans att det går något annat som är värt att se. Halmstads biografutbud är så man vill gråta. Vi har haft tre (?) biografer här, ännu fler tidigare i historien. Nu har vi en enda.

Tur att filmstudion (http://www.halmstadsfilmstudio.se) är aktiv iallafall. Hurra för Hans och min mamma & C:o.

Igår när jag skulle ta bussen hem från Coop stod det en snubbe där (jag är kass på att avgöra åldrar, men för att ge en bättre bild så var han kanske 40-55) och snackade med en yngre kille. Sen kom han fram till mig med spritlukten och började snacka. Jag var övertygad om att han inte snackade svenska, för talet var relativt klart men jag uppfattade inte ett enda ord som jag kunde förstå. 

Iallafall sa han något på svenska, som jag tror handlade om mig och imorgon, kanske något om att jag kan vara död imorgon. När vi steg på bussen pekade han på mig inför busschauffören och förklarade att jag skulle åka hem. När jag upprepade att jag skulle in till stan för busschauffören började snubben protestera, "jävla håla", och han tyckte att jag var dum som åkte in till Halmstad som är en sån håla. Han tyckte att jag borde åka till Stockholm eller Göteborg istället.

Så omtänksamt. 

Det roliga med fyllegubbar är att de så gärna vill att man ska ta tillvara på sitt liv. Det tycker jag är roligt iallafall. Ja, det finns förstås en massa fyllon som har väldigt olika åsikter om allt, men de jag har träffat på har för det mesta varit ganska harmlösa och underhållande. Jag har kanske en onormalt hög spärr för hur påträngande okända människor får vara.

Jag är väl inte speciellt rädd för konstiga människor. Tycker mest det är intressant med folk som är för borta för att bry sig om sociala koder och som säger precis vad de tänker. 

Jaja, jaha jaha.

Man kan ju verkligen fråga sig varför jag måste analysera så förbannat. Allt, allt, allt skall läggas under lupp. Men det är väl så om något är udda, jag ifrågasätter ju tex inte varför jag tycker om botanik eller är besatt av litteratur. Men så fort det kanske kan finnas något lurt i mossen, något med uppväxt och gener och föräldrar och vanföreställningar och komplex och andra störningar, inbillat eller inte, då ska det rotas in i förbannelse.

Inte kan man bara vara. Det tillåter jag inte mig själv. Jag kom inte till jorden för att gå runt och vara glad och sedan dö. Nej, jag ska luska reda på något, söka sanningen, leta efter svaren, gräva gropen ända in i jordens medelpunkt.

Lycka till.

Detta med psykologi är lurigt. Allting som pågår i en människas inre är väldigt subjektivt och går aldrig riktigt att avgöra. Inte bara omvärlden har problem med att bedöma en individs psyke, även för individen själv är det svårt att riktigt veta vad som pågår. Man har bara sina sinnen till hjälp för att förstå omvärlden, och det är lätt att missuppfatta.

Det är lite som med hypokondri. Om man lider av hypokondri, kan man verkligen säga att man egentligen är frisk då?

Om det är så att jag söker mig till udda företeelser, är det något att tjafsa om då? Är det ett problem? Måste det tyda på att jag mår dåligt eller är svag?

Om det nu inte vore för att de sista premisserna redan är riktiga. Är mitt sökande och min längtan att få komma in där jag inte är kvalificerad ett problem? Vart skulle jag annars söka mig då? Om det inte finns någon annanstans jag vill höra hemma.

Jag undrar ibland om jag har en störd verklighetsuppfattning. Eller om jag bara gör mig till, gör mig märkvärdig.

Man skulle kunna tycka att jag borde bara lägga av med alltihopa, inte grubbla sönder mig så mycket. Men jag är allt för långt ingeggad i min egen navel för att bara släppa taget. Och jag har inga strukturer att hålla mig till, jag saknar kontext. Om jag släpper taget så faller jag. Om jag slutar söka har jag heller ingenting funnit.

Jag tror att min hjärna är en rymdraket. En vacker dag skjuter den fart och exploderar skallen på mig, försvinner ut i atmosfären och bort, långt bort i universum. Dit där allt hör hemma.

Jaja, nu får det vara så här ett tag. Jag är inget bra på webbdesign, HTML eller vad det kallas. Måste ha missat något som alla andra internetnördar i min ålder lärde sig nån gång.
Nu ska jag... röja. Sen plugga. Oh ja.

Kolla in! Jag är iallafall rätt nöjd själv. Jag menar, man kan inte begära att jag ska lyckas få till det fullständigt stilrent, snyggt, sexigt, spexigt, matchande, hett, tufft och elegant.  

Och med det i åtanke är jag nöjd. Tills vidare. 

Jag har fått två fredagar på raken, för igår kändes massor av fredag fast det inte var det och idag är det fredag på riktigt. Fast idag kanske blir som en torsdag i gengäld, kan va så.

Ostjobbet gick bra, jag tänkte över min insats och kom fram till att jag nog inte är speciellt lämpad för jobbet egentligen men nu är jag ju där och så är det med den saken. Det var massor med ost. Verkligen. När jag gick och lade mig kunde jag bara tänka på ost. Blåmögelost. Kvibille Prästost. Bredbar vitlöksost. Wäshötakloster-ost (det ska uttalas så insåg jag efter ett tag). Ost ost ost ost. Ost obsessed.

Visste ni att Kvibille-Ost inte alls tillverkas i Kvibille? Typ i Kalmar eller nåt har jag för mig att det stod på förpackningen. Fett med falsk marknadsföring! Det var en snubbe som påpekade det, eller egentligen var det två, men en man stannade och pratade igenom saken med mig, lagen om urpsrungsmärkning hade tydligen tagits bort när vi gick med i EU. Han var arg och jag nickade och lyssnade och höll med (på riktigt alltså, inte bara av artighet).

Det här är bara början, sa han.

Eller slutet, tänkte jag.

Jag har förresten kommit på ännu ett perfekt drömjobb för mig men jag har glömt bort det nu. Tyvärr.

Jag borde ändra lite på mitt liv. Det vore praktiskt att införa något slags struktur, min erfarenhet av struktur i tillvaron är enbart positiv. Mindre stress, mindre tristess. Jag kanske kunde schemalägga mina dagar och lägga in många uppiggande te-pauser och promenader och annat skit. En halvtimmes snabb promenad om dagen ska man ju ha, säga det. Det borde finnas ett liknande mått på mänsklig kontakt. Även om jag förhåller mig skeptisk till telefoner så är det ju ett väldigt bra sätt att snabbt och enkelt tillgodogöra sig dagsbehovet av mäsnklig kontakt, om det görs på ett bra sätt.

Nästa vecka...

Då ska jag makeovra mitt liv. Gå upp tidigt och sysselsätta mig hela dagen. Jag ska bli en ny, effektiv, pigg, hälsosam och positiv människa.

Sätter man målen högt så kan man ju kanske nå halvvägs eller nåt.

Förutsätter ju att jag anstränger mig lite. 

Idag har jag känt mig konstant kissnödig. Kanske har druckit för mycket eller så är det en kamouflerad känsla av otålighet. Det suger krokodilrumpa att plugga. Jag har som vanligt struntat i att sätta upp mål trots att jag vet att allting blir mycket enklare om jag gör det. Nu har jag iallafall, så här vid dagens slut, bestämt mig för att alla frågepapper ska vara gjorda idag. Nästa steg blir att grunna vidare på alla obesvarade frågor som jag inte fått grepp om.

Ett tag (peppar peppar ta i massa trä) har det flutit på rätt bra, jag har kontrollerat alla frågor nästan, inga krångliga frågeställningar och begrepp som jag inte känner igen. Lycka är att begripa större delen av helheten.

Jag kan inte säga att min insats varit överimponerande annars. Har smitit undan mycket och hittat på annat, och ägnat mig åt djupgående studier av stearinljuset på köksbordet.

Och imorgon ska jag jobba hela dagen. Det känns lite stressigt för det verkar vara en så jävla stor grej, hutlöst mycket ostar och skyltar och uppgifter att hålla reda på, suck. Men jag har bestämt mig för att inte gnälla på det, man vill ju visa sig lite positiv och gladsynt ibland också.

Det är mer än två veckor kvar till tentan. Jag känner mig lite som ett dåligt skämt. Tenta! Det rör sig inte längre om ett simpelt högstadieprov i historia eller svenska eller matematik som kan misslyckas utan att det gör så mycket.

Det är en jävla salstenta!

Jag är en riktig student, läser på högskolan, pluggar stenhårt, duktig elev, vem försöker jag lura? Var fan gick det fel?

Jaja, jag förhåller mig ganska lugn ändå, undrar bara om man kan bli återbetalningsskyldig på minimumbidraget om man sumpar allt?

Hoppas inte.

Min studieteknik suger för övrigt.  

Idag ska jag faktiskt äta lunch.

Och jag ska faktiskt plugga, så mycket det bara går. Sen ska jag städa köket men det gör jag hela tiden så det är inget faktiskt där.

Men igår fick jag faktiskt undan allt skräp i de där två stora kassarna. Allt utom en liten hög som jag klumpat ihop och lagt diskret bland andra skräphögar bredvid soffan.

Jag tycker inte om när veckorna ser ut så här, att dagarna alla är likadana och bara glider förbi. Det känns lite deprimerande. Jag vet inte vad som vore den ultimata tillvaron för mig.

Men jag ska faktiskt äta lunch idag. Bravo.

PS. Nu har jag "designat" om sidan igen. Jaja, kommentera gärna att det är fult, ni vet att jag inte har öga för sånt här. Vitt är iallafall mindre deppigt än svart. Och så ska jag försöka le lite då och då så blir jag nog lycklig och glad.