Jag känner mig så jävla patetisk.

Hej, jag har en blogg, den brukar jag använda till att tycka riktigt synd om mig själv för allt jag lider av som är 100% självförvållat.

Varför är det så jävla svårt för mig att få tummen ur arslet och börja leva? Har någon annan lika grova problem som jag med att utföra en enda liten enkel uppgift, tex att gå ut på en promenad, ringa en vän eller läsa ett kapitel i psykologiboken? Jag har ju seriösa problem. Eller är detta en självuppfyllande profetia? Ungefär som allt annat jag hittar på för att få en anledning att gnälla.

Det är inte hösten som gör mig på dåligt humör. Jag tror inte det iallafall. 

Men nu är det illa. En period antagligen. Men fan, jag blir så trött. Vad är mitt jävla problem? Hur ska jag kunna synka den någorlunda ambitiösa delen av mig med den feta, förslappade, apatiska, vidrigt ineffektiva delen av mig som har lagt beslag på min kropp? 

Jag tänker på Nalle Puh, när han satt fast i en håla och hade ätit så mycket honung att han varken kom in eller ut. Alla hans vänner fick komma dit och dra allt vad de kunde tills han ploppade ut och blev fri. Tänk om det kunde hända mig med, att alla kommer och drar i mig tills det säger "plopp" och jag sätter igång att leva. Det tycks vara vad som krävs för att få igång mig.

Men om vi säger att det är en självförvållad profetia. Varför vi nu ska säga någonting alls. Det leder ingenstans. Jag med mina tusen teorier. Vart fan vill jag komma egentligen?

Gud, jag borde verkligen sluta tänka. Finns det inte såna här tabletter som minskar hjärnaktiviteten? Man ska ha recept på sånt förstås. Det ärbara tre dagar tills jag ska träffa min psykolog, jag har väntat i evigheter men vet egentligen inte hur mycket det hjälper att gå dit. Men någon jävla stans måste jag gå.

Som sagt: patetiskt. Jag är tjugo år. Jag borde passa på som fan och ha kul nu. Men nej. Sitt hemma och lek psykolog, använd din hjärna som provsprängningsområde. Det leder säkert till något jättebra.

Lycka till. 

Bob: Jag ska kalla dig för myran.

Jaja, jag är liten. Tjata inte om det, du vet vad jag tycker.

Jag: Varför det?

Bob: För att du har så himla svårt att sitta still. 

Grannarna kan inte sopsortera.

Det förvånar mig att det finns människor som fullständigt gått miste om allmänbildningen hur man delar upp sitt skräp i Allmänt Skräp och Särskilt Skräp. Allt går bara rakt ner i tunnan. Ofta är sopsäckrna inte heller hopknutna.

Men vad gör man?

Jag kan inte gärna gå och knacka på dörren och påpeka att det faktiskt finns vissa normer och regler att förhålla sig till när det gäller det avfall man lämnar efter sig. Eller lite vänligare fråga om herrskapet möjligtvis hört talas om att man faktiskt kan tjäna pengar (!) på att lämna in sina ölburkar i en särskild automat som finns borta vid maxi (bara några hundra meter bort, passa på när ni går och handlar att ta med en påse burkar, så kan ni unna er nåt extra för pengarna ni får!).

Nej, sånt gör man ju inte om man är svensk. Dessutom vet jag inte om det gäller alla grannar eller om det är ett särskilt hushåll som ägnar sig åt dessa sopstyggelser. Jag skulle kunna knacka dörr och fråga hur det egentligen förhåller sig med hushållsavfallet i varje lägenhet, men man lägger sig ju inte i andras privatliv. Faktiskt. Speciellt inte när den enda kontakt man tidigare haft med grannskapet är allmänt hejande när man stöts på i trappan, och en gång när jag knackade på hos dem mittemot för att fråga om deras tv också krånglade eller om det bara var vår.

Arga lappar är ju ett annat alternativ. Men med tanke på hur aggressiv min Nej Till Reklam-lapp är, så kanske det ger en onödigt sur bild av mig. Jag är ju i själva verket väldigt harmlös, för att inte säga mjäkig.

Jag får agera liberal; av var och efter intresse och jag lägger mig inte i vad andra gör. Bara muttrar till när jag ser ännu en glödlampa, konservburk eller hög med tidningar slängd i den gröna sopsamlaren ute på gården.