Jag kan inte med mig själv mer snart.

För det första:
Jag tar mig inte på allvar. Jag vill verkligen göra det, men omvärlden förvirrar mig så att jag inte vet vad som är rätt eller fel, hur man får tänka och tycka. Som nåt slags självförsvar försöker jag smutskasta mig själv så jävla hårt jag kan för att få nån rätsida på allt. Allt är så motsägelsefullt, jag känner mig annorlunda - men vaddå alla är olika, så det räknas inte. Ingenting jag känner räknas. Ibland känns det som att jag inte är på riktigt. Hela tiden försöker jag överrösta mig själv med att Egentligen är det Ingenting och Jag bara Hittar på. Jag är skiträdd för att få höra från andra att det inte är något och att andra inte ska ta mig på allvar, så jag föregår dem med att själv förneka mig. Men jag vet ju att det inte funkar, precis som att klanka på sig själv för att andra inte ska hinna först men det leder ju bara till andra andra får chansen att haka på. Jag vet det så jävla hårt men jag kan fan inte låta bli att smutskasta, det sitter i ryggmärgen.

För det andra:

Jag kan inte ritkigt sätta ord på mina problem och jag har så mycket tankeproblem att det skulle ta typ ett år att prata ut om allt. Organistationsproblemen i min vardag verkar även finnas i mina tankar, inte så konstigt kanske. Jag tappar tråden skitlätt, börjar prata om A men kommer in på B, sen hittar jag inte tillbaka till A utan är helt plötsligt iväg och babblar om F och K. 

Så jag kan inte prata med folk, eller, jag väljer att inte prata för jag förvirrar mig och tar hundra år på mig att förklara, kan inte prata så att folk förstår. Som Emma sa så borde jag låta min psykolog läsa min blogg för en mer heltäckande bild av mitt psyke. Min blogg borde egentligen vara ett mejl till min psykolog så att alla andra stackars satar slapp läsa skiten.

För det tredje tar jag så jävla illa upp av folk jag inte känner som är dryga. Folk som säger saker som att om man har dåligt självförtroende får man fan skärpa till sig för herregud vad pateiska ni är. Såna uttalanden styr min värld och hjälper mig fett mycket att fortsätta förakta och hata mig själv. Å ena sidan vill jag strypa alla jävlar som har mage att kläcka ur sig såna saker, nej, jag vill fösa ihop dem och sätta dem i koncentrationsläger, gasa ihjäl de jävlarna. Hoppas nån av er läser det här.

Å andra sidan får jag vatten på min kvarn och börjar själv upprepa deras ord,  vilket som jag ovan skrev gör mig fruktansvärt ambivalent och förvirrad (vem av oss har egentligen rätt?) och min världsbild blir helt sjukt splittrad och förvriden.

För det fjärde har jag aldrig känt mig vanlig, och jag vet, herregud, alla säger det där, alla känner sig lite udda, lite annorlunda, så hur ska jag veta om det är nåt speciellt med mig? Allt är väl som det ska? Tanken på att det inte skulle vara något med mig, ingen liten störning i hjärnan och inget medfött funktionsfel, får min självbild att bli helt suddig. Om jag inte är onormal, vad är jag då? Min självbild har aldrig riktigt klarnat, det suger, jag har aldrig kommit fram till vem jag är. Jag får inte grepp om mig. Det här vill jag vara, det här vill jag inte vara. men vad är jag? Filosofiskt flum, men för mig vardagsmat, iallafall periodvis.

För det femte... Puh.

Jag kan inte kanalisera mina känslor. Min kreativitet kan jag inte med, den sytr mig men jag kan inte styra den. Får jag sätta mig och sjunga och spela, eller skriva, så känns det bättre för stunden, men jag blir sällan nöjd med resultatet när jag tänker tillbaka på det senare. Jag avslutar i princip aldrig det jag påbörjat.  

Får jag inte utlopp för min kreativitet, som kommer som en tsunami mot mig, så blir jag förbannad och helt rastlös. Jag kan inte koncentrera mig på något annat eller lugna ner mig. 

I stort sett så är ingenting annorlunda från när jag gick i högstadiet. Jag ser mig själv som sent utvecklad, det tog mig en jävla massa år att överhuvudtaget börja bry mig om världen utanför mitt eget huvud. 

Jag trodde ändå att mycket hos mig var pubertet, men nu när jag utvecklats till en mera intelligent vuxen person är jag fortfarande samma kaotiska ufo utan förmåga att få kontroll över mig själv.

Jag vill verkligen inte dö. Jag har aldrig velat dö, även om jag har sagt det eller lekt med tanken. Döden är min största skräck, och jag vill skitgärna leva.

Men nu får det fan börja bli lite enklare snart. Jag vet inte vad jag ska göra åt någonting, jag känner mig helt maktlös och hopplös. Det måste kännas som att jag går frammåt nån gång. Nu känns det mer som att jag gungar fram och tillbaka, över ytan en period, sen fullständig katastrof, sen tillbaka till att ha allt under kontroll, och så en period av kaos och överaktivitet i hjärnan igen.

För att avrunda vill jag bara säga att jag en längre tid funderat över diagnosen ADHD, eller ADD. Det blir förstås en hjärnspöke, för jag tänker massor på det vilket är helt naturligt i en sådan situation. Jag försöker att inte tolka in för mycket i mitt beteende, och att inte grubbla för mycket heller men det är ju rätt svårt. 

Så fort jag får möjlighet ska jag testa mig för det tjänar ingenting till att deppa över ett eventuellt negativt svar innan jag har fått det.

Lyssna här: En diagnos skulle inte förändra mig som person, men det skulle förändra min syn på mig själv, det skulle kanske vara det där jävla svaret jag söker och det där som alltid har funnits men som jag aldrig har förstått.

Är det inte som jag anar så står jag där som ett fån och är lika hopplöst förvirrad in i oändligheten. Därför är jag rädd för ett Nej, men det är inte värt att oja sig så jag ska testa mig när det går.

Annars duger kanske min gamla hemsnickrade teori som tröst; att jag föddes utan vänster hjärnhalva.