Igår hade jag vampyrtänder. Det var kul. Och jag dansade lite till och med, och pratade högt, jag tror att mitt försök att äntligen bli mänsklig har en chans att lyckas.

Idag finns huggisarna inte kvar, bara barnsliga, trubbiga hörntänder.

Jag hade en så himla konstig dröm. Eller, inte konstig egentligen, men usch, vad ska man säga när man vaknar upp och inser att man är sig själv fast man nyss var någon annan?

Det är kanske som jag tänker ibland, att jag är half a person, det lever någon inom mig som aldrig kan komma ut. Eller, som i Alien, en vacker dag när jag sitter och äter så sprättar den upp magen på mig och bara spläsch blööää aaoh graaarhaaaah!

Jag älskar film.

Min senaste serie-idé (ja, jag tänkte börja teckna serier igen, också) är om en tjej som vill att livet skall vara som en film. En-rutors, liksom. Olika filmgenrer, och ett naivt försök att förvandla vardagen till äventyr.

En annan serie (också otecknad) behandlar de tragiska försämringar som inträffar när man blir vuxen. Exempelvis det klassiska att helt blasé äta kanelbullen rakt av utan att snurra upp den varv för varv och spara den svampformade mitten till sist.

Jag hatar att bli vuxen. Det är en långsam död, of that I'm sure.

För övrigt: man skulle levt på åttiotalet. Ack ja. Jo, jag levde på åttiotalet, det gjorde jag faktiskt. Nästan två år fick jag vara med. Kajsa och jag brukar prata om det, själv fick hon chansen att insupa hela två dagar av det ljuva åttiotalet innan the ninetys tog vid.

Fy fan. Det enda man har kvar att glädjas över är segelbåtar. En vacker dag seglar jag härifrån, som en cowboy bort mot horisonten, bye bye ansvar, bye bye vuxenliv, bye bye verkligheten, nu vill jag också leva i en film.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om LIVET. Av någon anledning saknar jag fullständigt förmåga att se världen i gråskala, I say black or white. (Herregud, det är också ett ADHD-syndrom, men nej, dom säger nej. Allt är som det ska med mig, indeed, jag sitter hemma och självdiagnostiserar i brist på förståelse utifrån. Because I need it so badly.)

Alltså, om jag en vacker dag lyckas med att se livet som riktigt positivt, trevligt, fritt, skönt, spännande, etc etc etc, har jag då fått min världsbild att klicka med sanningen?

Om ni frågar mig så tror jag absolut att livet suger hårt fett skitigt rejält. Oh ja. Inte för att någon där uppe har kul åt det. Saker bara händer. Det rör sig inte om att göra goda saker och få godis tillbaka, det finns ingen rättvisa, inga regler, inget system alls. Bara natur. Naturlagar. Så tror jag.

Men jo, jag tror nog lite på att göra schysst ifrån sig ändå. Ja, nu blir det komplicerat och lite fånigt, jag har i hela mitt liv tänt på tanken om reinkarnation. Men det är nåt naturligt med dentanken, kretsloppet is the shit helt enkelt.

Efter att ha lyssnat sönder Big In Japan (nej, jag har inte tröttnat), är Sounds Like A Melody min nya hit.

Jaja. Som jag nämnde tidigare ska jag bli en människa nu. Så gott det går. Jag ska leva iallafall. Det är liksom bara nu jag har chansen, vuxendomen kikar ju fram runt hörnet och den jäveln tillåter inga regressioner senare i livet. Passa på som fan alltså. Det finns inga alternativ.

Jag trodde alltid att om jag undvek att vara lycklig skulle jag inte behöva sakna min ungdom, men det funkar inte så.

En vacker dag är jag död, och någon annan har tagit över. Rent mentalt. Alien vinner inte över den dumma människan, alien komer att förtvina och försvinna inuti utan att någon någonsin fick se eller förstå.

It´s a hard life, you know.

Låter jag cynisk nu? Bättre det än bittre iallafall. Usch, jag hatar när jag är bitter. Bevare mig väl.