Tro mig, jag vill verkligen inte skriva ännu ett inlägg om hur dåligt jag mår.
Tanken med den här bloggen är att den ska utstråla styrka och vara välskriven och fängslande. Att det som är svårt och jobbigt ska behandlas på ett underhållande och uppmuntrande sätt, så att den läsare som känner igen sig ändå kan le.

Men jag behöver skriva av mig lite nu, efter en barnslig och onödig ångestattack som framkallades av en sådan simpel sak som instuderingsfrågor kapitel åtta, nio, elva och tretton i psykologikurs 50 högskolepoäng.

Jag har en jävla offermentalitet. Det är för mig ungefär tio gånger lättare och närmare till hands att tänka negativa tankar än positiva. Jag skjuter oftast upp allt som inte är roligt och enkelt till absolut sista sekunden. Jag gör det jävligt svårt för mig själv.

Hittills två olika psykologer har under mina ungdomsår försökt få mig på bättre tankar, och det har gått otroligt långsamt. Jag är inte schizofren, självmordsbenägen, mobbad, utsatt för sexuella övergrepp, eller psykiskt sjuk på något sätt. Jag har ändå fått hjälp. För att jag är så jävla negativt lagd.

När någonting är svårt vill jag ha akut hjälp och tröst av någon som känns trygg, någon som kan göra halva jobbet åt mig. Idag undvek jag att ringa både mamma och Patrik, hängav mig åt ångest och gick sedan ut och sparkade fotboll med gråten i halsen. 

Jag ser det som ett framsteg. Jag måste försöka klara mig själv. Även om det nu alltid skulle kunna finnas någon där för mig så måste jag låta dem få ha sina egna problem och ta det lugnt, utan att ösa över min fetångest och mina nattsvarta tankar på de människor jag bryr mig om.

Att ändra på sig själv tar evigheter. Jag växer hela tiden, blir lite starkare, menn det tar år.  Och jag antar att vid sidan om mina framsteg uppstår  nya problem och nya bitterheter.

Jag är glad och tacksam över de konstruktiva processer jag hittills lyckats få in i mitt tankesätt. Som tex att jag försöker tänka mig för innan jag öppnar käften och släpper ut något riktigt bittert och självömkande inför andra människor. Eller att jag försöker kompensera en tanke om vad jag är dålig på med en tvärtemot-tanke. Och att jag biter ihop om mina självförnedrande ursäkter så mycket jag kan. Och att jag inte alltid känner hopplöshet utan ibland även tänker att även om det är svårt så kanske jag kan lyckas någorlunda.

Ungefär så långt har jag kommit. Jag har ett helt lvi kvar att leva, och jag vet itne om jag någonsin kommer komma ifattt det människor som tycks vara födda med en bra självkänsla som inte bryts ner så lätt. Jag har aldrig haft den självkänslan. Snyft. Som min psykolog säger; det förgångna kan vi inte ändra på, så jag får väl ha mått skit när jag gjorde det men det behöver kanske inte alltid vara så.

Min förra psykolog fick mig att godkäna mig själv, att tänka att även om jag tycker att andra människor ligger ett snäpp högre än jag och klarar av att leva, tänka, fungera socialt etc bättre än jag, så måste jag utgå från min egen nivå och acceptera mig själv. 

Jag vet extremt lite om världen utanför mitt huvud. Kanske ger jag inte intrycken utifrån den betydelse de borde få i jämförelse till mina förvirrade och destruktiva tankar.  Jag vet inte om jag egentligen kunde ha varit en fullt fungerande och livsduglig person, men det tycker jag inte alltid att jag är nu. Nästa steg är kanske att börja se mig själv som en helt vanlig människa med normala förmågor och begränsningar, men just nu håller jag mig till tron att jag har svårare för saker än andra har, och försöker leva med mig själv och mina problem så gott det går.

Det är som sagt svårt att veta sanningen. En tanke är inte en sanning, men vad är sant då? Är det bara mina tankar som blockerar mig eller saknar jag faktiskt vissa grundläggande förmågor? Skulle pluggandet kunna vara enklare och gå att genomföra om jag inte lade mig till med en sådan pessismistisk attityd hela tiden, kan jag träna bort den ångest som är förknippad med att sätta sig ner med böckerna?

Jag stöttte en gång på ett Oscar Wilde-citat som jag tyckte passade min situation ganska bra: Misfortunes one can endure--they come from outside, they are accidents. But to suffer for one's own faults--ah!--there is the sting of lite.

Det är alltid så med lidande att vissa lidanden är mer godkända än andra. Det förväntas av en att men ska ta ta offerrollen om man blivit drabbad av en olycka, medan det är skamligt och föraktligt att känna sig som ett offer när man själv har makten att förändra. 

Jag förstår väl egentligen att det är dumt att klaga över sin livssituation och sig själv om man själv har försatt sig där, att det inte leder någonstans. Men det är svårt att se alternativ och utävgar när man själv är insnöad i sin situation. Alternativet till att skära sig i armarna är tex inte att sluta med det och börja må bra. Det är aldrig så enkelt. Ja, makten att förändra ligger hos dig själv, men nej, det är inte bara du som kan göra något åt din situation. I slutändan kanske det är så, men faktum är att allt som händer runt omkring en har stor betydelse på olika sätt. 

Och om du vill förändra dig själv, så var beredd på ett helvetes jobb. Ett helvetes jobb altenativt ett liv dömt till att vara ett helvete. Det tar år att bygga sig själv. Eller, egentligen olika lång tid beroende på din bakgrund och annat. Har du aldrig haft en okej självkänsla så kommer den ta lång tid på sig att växa fram, som en skör och kräsen planta som kräver ständigt underhåll. Det viktigaste är att acceptera det, att försöka ha tålamod och att försöka fokusera så gott det går på det som är posivtivt.

Offermentaliteten finns kvar. Men också självkritiken, hur kan jag jag vara så bortskämd, så gnällig, och hur fan ska jag någonsin lyckas stå upp mot alla dumma tankar och nedåtspiraler som går tvärsemot varandra och hakar in i varandra. 

Det är inte enkelt. Och det här inlägget känns som att det har gått över gränsen för vad man får visa offentligt. Jag har alltid visat min ångest alldeles för mycket offentligt. Inte bara för att jag har svårt att dölja den utan för att jag vill att andra ska se. Ungefär som skärsår, jag har en brist på bekräftelse och jag har svårt att berätta om mig själv eller öppna mig på ett annat sätt än detta. Jag vet inte vad jag vill. Jag behöver skriva av mig, och inte bara någonstans där ingen ser, detta är mitt substitut för en sådan klok och vettig sak som att faktiskt prata IRL med dem jag tror skulle lyssna. Ingen säger emot mig här, eller frågar hur jag menar, samtidigt som jag ju inte håller det för mig själv, jag tror det är därför jag väljer att skriva här.

Nåväl. Mina tankar är inget trams. Absolut inte. Aldrig någonsin trams. Jag väljer inte mellan att må dåligt eller må bra. Jag tycker inte att det är roligt och tillfredställande att klanka på mig själv, åtminstone inte när jag känt på motsatsen. Jag är nästan helt övertygad om att vägen dit är lång, att det inte finns någon genväg, att det inte går att knäppa med fingrarna och skärpa till sig. 

Jag har makt, men jag är ingen magiker. Mina tankar styr mig och jag styr dem, de är svårstyrda och det finns inte en chans i världen att de kan svänga avbrupt och ta en helt ny väg. Bara långsamt kan jag, steg för steg, leda dem över till andra sidan. 

Ha tålamod. 

10:28 | tisdag 14 oktober 2008 Alkohol ger mindre hjärna

Ju mer alkohol man dricker, desto mer krymper ens hjärna, visar en ny studie. Alkoholen skyddar alltså inte hjärnan på samma sätt som den anses skydda hjärta och kärl. (SR Kalmar)

Aha! Det avgör saken. Jag behöver definitivt inte en mindre hjärna. Ingen alkohol i fortsättningen heller alltså. Hellre fet av saft än dum av sprit. Yeah.

Hej, nu är jag hemma igen!

Patrik står i köket och steket potatis till kvällsmat. Fatta jobbigt att komma hem efter att ha åkt Finlandsfärja och tåg i nästan två dygn, och vara tvungen att grubbla ut nåt bra att fylla magen med det första man gör. Det är alltid jobbigt att komma på ny mat hela tiden som både är nyttig, billlig, god och snabb. Eller iallafall några av egenskaperna.

Det var bättre förr, då slapp man laga mat varje jävla kväll, det fanns hushållerskor i svarta dräkter och förkläden som fixade åt en medan man satt i schäslongen under kristallkronan och gjorde någonting, jag vet inte vad.

Patrik är i vilket fall en rysligt god hushållare. Där har ni en som kan hålla ordning på papper och prylar! Det är alldeles överväldigande. Inte försvinner det några pengar med ryslig fart heller, nej, varje inköp tänks noga över, och hellre äga för lite än för mycket. Annat är det med mig, tänk om finanskrisen tänker slakta mig nu, jag som inte kan styra min ekonomi alls. Idag lade jag mina sista tvåhundra kontopengar på en t-shirt i en fancy stockholmsbutik som Elena blev kär i (butiken alltså, hennes tröja var ännu coolare än min faktiskt. När jag får nästa lön har jag inte en susning om.

Jag förtjänar egentligen inte en sådan mogen och redig karl som denne nämnde Patrik. Men han har ju sina sämre sidor också. Fast jag anser ändå att jag är värst.

Idag tänkte jag att det ändå är en jävla tur att jag inte lever på förr-i-tiden, för på den tiden var man osjälvständig och styrd och ofri. Jag vet verkligen inte vad jag hade tyckt om att uppoffra allt mitt jag i nåt slags jävla äktenskap där rollerna är huggna i sten. Nej fy. Jag har tur som lever i denna moderna tid.

Nu känns det som att det kanske finns hopp till att kombinera saker, att det ena inte måste utesluta det andra, att jag kan vara en vanlig människa fast ovanlig och ge mig in i leken fast jag smiter undan reglerna. Jag tror lite mer på mig själv.

Varsågod, avslutningsvis (hallå, humorkväll på sexan början nu + maten är klar så jag måste dra): Zarah Leander med Bär Ner Mig Till Sjön.

Hej, här är jag på hotellet på Hanaholmen och allt är nice. Idag var vi på fin middag på svenska ambassaden i Finland och det var överklassigt och man fick stå upp och äta, mingelkäka liksom, skitjobbigt för tummarna att hålla tallriken. Fanns iallafall en fiffig ögla på tallrikskanten som glaset skulle sitta i så man hade andra handen fri.

Jag har varit desperat för att jag tog med noll och inga kläder, eller, i själva verket en tunnsliten gammal tröja som hade hål i sig när jag köpte den (begagnad)(jag gillar sånt), slitna jeans och en randig långärmad tröja som man måste ha en bra hairday för att se bra ut i. Korko!

En tjej här lånade ut kläder inför middagen, klänning, pants och stövlar storlek fyrtio. Himla snällt. Jag kände mig lite som i nån komedi där den bonniga bruden ska piffas upp för första gången i livet. Allt stämmer förutom att jag faktiskt växt upp i stan.

Usch, hade jag vetat (eller föreställt mig i huvudet) att det fanns anledning att ta med mer än bara en sliten tröja och halvtrasiga gympaskor som är bekvämt att ha när man sitter och diskuterar. Min tanke (om det nu fanns någon) var väl mest att det skulle vara lite sådär halvsjakigt som det kan vara på politiska över helgen-kurser där all går runt i t-shirt och med lite fett hår och vänder på dygnet. Fel. Och där kom jag med mina nyinförskaffade finnar.

Whatevver.

Iallafall så fick jag låna denna rosa klänning och Elena plattade håret och jag (!) mascarade mig. Det var ganska kul, jag gick in i en roll, ungefär rollen av ovan vinglande osäker bonnbrud i komediserie. Roller är bra, ibland, vi pratade om det på bussen hem. Jag saknar en roll. Det är trist att vara statist. Men jag vet inte vad för roll jag vill ha, med olika roller kommer olika förmåner och de kräver också olika egenskaper.

Sen var vi inte nere och badade i hotellets inomhuspool. Vi var nere, men Elena vägrade låna hotellets bikinis för de hade fel modell så det blev inget bad. Inte mig emot, men Elena hade ju gärna tagit ett tvåmannadopp bland tända blockljus, haha!

När jag kommer hem ska jag antingen köpa hårprodukter och börja stajla eller fortsätta vara ful. Jag vet inte riktigt.

Hur som helst så har blondinbella gått ner i vikt, det är mystiskt. Inte jag som forskat i ämnet dock utan en som sitter bredvid.

Imorgon är sista dagen! Det är tråkigt. Jag vill inte åka hem. Föreläsningar och workshops har varit både bra och mindre bra, mötet med alla människor och själva upplevelsen har varit mycket intressant. Det känns så konstigt att åka hem och byta ut alla människor som man vet finns här och där hela tiden ; korridorer, hotellrum, föreläsningar, matsalen; mot sin egen lilla lägenhet och den minimala kretsen av människor man har. Antar att resan påverkat mig mer på ett personligt plan än ett politiskt. Eller antar - det är så.

Och ingen mer finska :(

Kiitos. Terve. Ja, det är allt jag kan. Ska åka tillbaka till bastuns förlovade land när jag får möjlighet, men det blir inte samma sak.

Jag vill läsa finska, undrar var man kan göra det. Det är ett roligt språk. Måste vara sjukt svårt att lära sig. Vad är det med alla vokaler liksom, kiippekkaaleepsiikatoo. Långa ord och skit. Verkligen udda.

Kvällarna här är lite konstiga, man vill hitta på nåt men vet inte vad, hänga på rummet känns grymt tradigt, men vi har lyckats fördriva tiden med annat ändå. Datorn. En diskussion om civilisation igår. Duscha. Hänga med folk i korridoren och snacka skräckfilm (hotellkorridor = the shining). Gå runt, kolla in, prata, söka upp något. Blabla.

Nu börjar folk tröttna på att läsa, antar jag. Så min rapport avslutas här med en hälsning till er alla på finska!:

Mielipiteenne on tärkeä kehittäessämme palvelujamme!

Yes, självklart är det en fras jag lärt mig här på konferensen och kan rabbla utantill, och inte något jag letat upp i nån bok här för att impa på eventuella bloggläsare.

Jag borde träffa mer folk. Jag blir bedrövligt psykotisk om jag inte träffar folk med jämna mellanrum ganska ofta. Det är där det sticker, tror jag.
Det har jag ju vetat i hundra år, lämna inte människan ensam för då smäller det! Jag vet hur jag fungerar, litegrann iallafall.

Där har jag min identitet:

Inte extremt socialt begåvad men fungerar ändå i sociala sammanhang, bör inte vara ensam i längre perioder. Är aldrig den förste att säga något och undviker helst att ta initiativ.

Kan jag få vara sån? Eller måste jag ändra på mig?

Imorgon ska jag till Finland och frottera mig med människor, sen såsmåning om ska jag till Stockholm och återse gamla vänner, och sen jävlar vill jag ju bara att det ska bli annorlunda här hemma, men det är väl bara jag som kan göra något åt det. Det finns ingen gud, livet ligger i våra egna händer och det väger tre ton och är slipprigt och kletigt och omöjligt att ha att göra med, men det ligger där likförbannat och ingen annan tänker ta hand om det.

Nu tar jag farväl av en diagnos som aldrig var min, och låter den som vill ta del av en låt av isländska bandet Múm, som Annie lånade ut en skiva med till mig en gång för länge sen.

Patrik är en bra terapeut. Han lyssnar bekymrat utan att riktigt förstå (inte för att han är dum utan för att jag saknar röd tråd och förnuft i mina attacker av ångestavpratning), sen hämtar han en skiva med lugn och uppmuntrande musik och sen känns allt lite bättre fastän jag är samma människa som förut.

Jag har så svårt att förstå så mycket. Idag vet jag inte alls riktigt vad jag ska göra åt någonting. Det är välkommen tillbaka till den normala världen och tagga ner, det var aldrig någonting. Det har aldrig någonsin varit någonting, bara lite negativa tankar. Det känns lite som "såja lilla vännen" men jaja, ingen vill nåt illa och det bästa vore om jag kunde sluta slåss mot drakar och bara vara... normal. Som jag ju faktiskt är.

Eller nåt. Det blir jag inte klok på. Om jag åtminstone visste vad som förväntas av mig. Om någon kunde lova på heder och sanning att "där är problemet, gör så här".

Äh, vad snackar jag om för problem? Det finns inga problem, jag vill bara göra mig märkvärdig och krångla till allt. Mitt enda problem är mitt negativa tankesätt.

Jag tyckte verkligen synd om mig idag, är det inte typsikt att det ska stå två gamla vänner och ropa på en när man kommer ut då. När man bara vill låsa in sig på en toalett och lipa lite.

Snälla lilla vännen, tycker du att du inte duger som du är? Är det därför du måste söka dig till en massa konstigheter?

En identitet är ingenting man ska grubbla på, det ska bara vara. Låt det vara. Var glad. Lev och ha roligt.

Usch vad jag ska göra det svårt för mig. Lilla vännen. Seså, upp med hakan. Gulle gull. Det är ingenting. Absolut ingenting.

Jag har förresten kommit på det ultimata i-landsproblemet:

Hur det ligger till med andra kanaler vet jag inte, men sexan (som jag kollar på dygnet runt kan man tro) har alldeles för korta reklampauser!

Istället för kanske en normallång paus i halvtimmen, har de en paus varje kvart, som är så kort att man inte för sitt liv hinner gå på toa. Inte om man inte vill försöka slå världsrekord i toasnabbhet. Inte heller hinner man fixa färdigt maten, plocka undan efter maten, småstäda lite eller annat som tar mer än - vad kan det vara? - tre minuter.

Alltså, för kort paus för att hinna resa sig ur soffan, men alldeles olididligt långttråkig och uttjatad om man stannar kvar.

Där ringade jag in århundradets I-landsproblem.

För övrigt kanske jag borde skapa en kategroi speciellt för allt som handlar om TV 6. Det vore kanske lite patetiskt.

Här kommer en trevlig melodi iallafall: 

Det uppenbarar sig för mig (dock inte i en dröm eller från en brinnande buske) varför jag varit lite konstig på sistone.  För det har jag. Frågade Patrik idag om han tyckte det och han sa ja, "en del tomma blickar ut i luften" sa han.

Igår hade jag mystiskt ont i knäna och kände mig svag, misstänkte näringsbrist, som säkert också har fingrar med i spelet.

Plus att det är mycket nu, den opluggade psykologin, jobbet på ABF, hushållandet som jag inte riktigt klarar av (det tar en dag att städa men bara en halvtimme att återställa röran igen, varför?!) med mera.

Men, boven i dramat är nog Finlandsresan. Ja, jag ska åka till Finland. Och inte bara åka dit för skojs skull, jag ska ta mitt pick och pack och mitt politiska sinne med mig till ett slags nordiskt ungdomspolitiskt forum som varar i tre dagar. Globsol, heter det, står för Global Solidaritet.

Jag.

Jag är inte en impulsiv människa. Jag är inte en äventyrare, inte den som står på barrikaderna (förutom i min fantasi), inte en fighter, inte den som kastar mig in i nya upplevelser hela tiden och är öppen för allt.

Jag är däremot både väldigt tråkig och bekväm av mig, trivs bäst med att sova, läsa eller titta på tv. Tycker inte om att lära mig nya saker. Skyr utmaningar och ansvar som pesten.

Men nu, nu ska jag till Finland, och träffa nya människor, från hela Norden, som brinner för politiska frågor, demokrati, framtid, rättvisa.

Det är mitt jobb som skickar mig, men det var i högsta grad frivilligt, och jag tackade ja ganska snabbt, just för att smasha den där inte förslappningen rakt i fejset - ut och aktivera dig, träffa lite folk, var inte så boring!

Så ligger landet.

Och jag är nervös. Nervös för att packa, nervös för resan upp, nervös att jag och Elena ska bli ovänner, nervös för all pluggtid som försvinner, nervös att inte fatta folk som inte pratar svenska, nervös för att vara hemifrån så länge (nämnde jag att jag är tråkig?) och mest nerövs för att jag ska framstå som en dum pantskalle som inte har koll på politik. Jag har inte koll, jag har aldrig riktigt haft koll på något, min hjärna pallar inte vara smart.

Så är det iallafall. Dit ska jag!

Och eftersom jag har ägnat mig åt annat än att sitta och tänka igenom hela resan så har den pockat på uppmärksamhet på andra sätt, genom att göra mig ännu mer slö, konstig och rastlös än vanligt. 

Nu har jag berättat det, och nu ska jag gå och lägga mig, det blir inte mer.

Jag tänkte ni ville veta, att jag sticker iväg ett tag nu. På torsdag sticker jag! Oiih, pappa, mamma!