Tro mig, jag vill verkligen inte skriva ännu ett inlägg om hur dåligt jag mår.
Tanken med den här bloggen är att den ska utstråla styrka och vara välskriven och fängslande. Att det som är svårt och jobbigt ska behandlas på ett underhållande och uppmuntrande sätt, så att den läsare som känner igen sig ändå kan le.

Men jag behöver skriva av mig lite nu, efter en barnslig och onödig ångestattack som framkallades av en sådan simpel sak som instuderingsfrågor kapitel åtta, nio, elva och tretton i psykologikurs 50 högskolepoäng.

Jag har en jävla offermentalitet. Det är för mig ungefär tio gånger lättare och närmare till hands att tänka negativa tankar än positiva. Jag skjuter oftast upp allt som inte är roligt och enkelt till absolut sista sekunden. Jag gör det jävligt svårt för mig själv.

Hittills två olika psykologer har under mina ungdomsår försökt få mig på bättre tankar, och det har gått otroligt långsamt. Jag är inte schizofren, självmordsbenägen, mobbad, utsatt för sexuella övergrepp, eller psykiskt sjuk på något sätt. Jag har ändå fått hjälp. För att jag är så jävla negativt lagd.

När någonting är svårt vill jag ha akut hjälp och tröst av någon som känns trygg, någon som kan göra halva jobbet åt mig. Idag undvek jag att ringa både mamma och Patrik, hängav mig åt ångest och gick sedan ut och sparkade fotboll med gråten i halsen. 

Jag ser det som ett framsteg. Jag måste försöka klara mig själv. Även om det nu alltid skulle kunna finnas någon där för mig så måste jag låta dem få ha sina egna problem och ta det lugnt, utan att ösa över min fetångest och mina nattsvarta tankar på de människor jag bryr mig om.

Att ändra på sig själv tar evigheter. Jag växer hela tiden, blir lite starkare, menn det tar år.  Och jag antar att vid sidan om mina framsteg uppstår  nya problem och nya bitterheter.

Jag är glad och tacksam över de konstruktiva processer jag hittills lyckats få in i mitt tankesätt. Som tex att jag försöker tänka mig för innan jag öppnar käften och släpper ut något riktigt bittert och självömkande inför andra människor. Eller att jag försöker kompensera en tanke om vad jag är dålig på med en tvärtemot-tanke. Och att jag biter ihop om mina självförnedrande ursäkter så mycket jag kan. Och att jag inte alltid känner hopplöshet utan ibland även tänker att även om det är svårt så kanske jag kan lyckas någorlunda.

Ungefär så långt har jag kommit. Jag har ett helt lvi kvar att leva, och jag vet itne om jag någonsin kommer komma ifattt det människor som tycks vara födda med en bra självkänsla som inte bryts ner så lätt. Jag har aldrig haft den självkänslan. Snyft. Som min psykolog säger; det förgångna kan vi inte ändra på, så jag får väl ha mått skit när jag gjorde det men det behöver kanske inte alltid vara så.

Min förra psykolog fick mig att godkäna mig själv, att tänka att även om jag tycker att andra människor ligger ett snäpp högre än jag och klarar av att leva, tänka, fungera socialt etc bättre än jag, så måste jag utgå från min egen nivå och acceptera mig själv. 

Jag vet extremt lite om världen utanför mitt huvud. Kanske ger jag inte intrycken utifrån den betydelse de borde få i jämförelse till mina förvirrade och destruktiva tankar.  Jag vet inte om jag egentligen kunde ha varit en fullt fungerande och livsduglig person, men det tycker jag inte alltid att jag är nu. Nästa steg är kanske att börja se mig själv som en helt vanlig människa med normala förmågor och begränsningar, men just nu håller jag mig till tron att jag har svårare för saker än andra har, och försöker leva med mig själv och mina problem så gott det går.

Det är som sagt svårt att veta sanningen. En tanke är inte en sanning, men vad är sant då? Är det bara mina tankar som blockerar mig eller saknar jag faktiskt vissa grundläggande förmågor? Skulle pluggandet kunna vara enklare och gå att genomföra om jag inte lade mig till med en sådan pessismistisk attityd hela tiden, kan jag träna bort den ångest som är förknippad med att sätta sig ner med böckerna?

Jag stöttte en gång på ett Oscar Wilde-citat som jag tyckte passade min situation ganska bra: Misfortunes one can endure--they come from outside, they are accidents. But to suffer for one's own faults--ah!--there is the sting of lite.

Det är alltid så med lidande att vissa lidanden är mer godkända än andra. Det förväntas av en att men ska ta ta offerrollen om man blivit drabbad av en olycka, medan det är skamligt och föraktligt att känna sig som ett offer när man själv har makten att förändra. 

Jag förstår väl egentligen att det är dumt att klaga över sin livssituation och sig själv om man själv har försatt sig där, att det inte leder någonstans. Men det är svårt att se alternativ och utävgar när man själv är insnöad i sin situation. Alternativet till att skära sig i armarna är tex inte att sluta med det och börja må bra. Det är aldrig så enkelt. Ja, makten att förändra ligger hos dig själv, men nej, det är inte bara du som kan göra något åt din situation. I slutändan kanske det är så, men faktum är att allt som händer runt omkring en har stor betydelse på olika sätt. 

Och om du vill förändra dig själv, så var beredd på ett helvetes jobb. Ett helvetes jobb altenativt ett liv dömt till att vara ett helvete. Det tar år att bygga sig själv. Eller, egentligen olika lång tid beroende på din bakgrund och annat. Har du aldrig haft en okej självkänsla så kommer den ta lång tid på sig att växa fram, som en skör och kräsen planta som kräver ständigt underhåll. Det viktigaste är att acceptera det, att försöka ha tålamod och att försöka fokusera så gott det går på det som är posivtivt.

Offermentaliteten finns kvar. Men också självkritiken, hur kan jag jag vara så bortskämd, så gnällig, och hur fan ska jag någonsin lyckas stå upp mot alla dumma tankar och nedåtspiraler som går tvärsemot varandra och hakar in i varandra. 

Det är inte enkelt. Och det här inlägget känns som att det har gått över gränsen för vad man får visa offentligt. Jag har alltid visat min ångest alldeles för mycket offentligt. Inte bara för att jag har svårt att dölja den utan för att jag vill att andra ska se. Ungefär som skärsår, jag har en brist på bekräftelse och jag har svårt att berätta om mig själv eller öppna mig på ett annat sätt än detta. Jag vet inte vad jag vill. Jag behöver skriva av mig, och inte bara någonstans där ingen ser, detta är mitt substitut för en sådan klok och vettig sak som att faktiskt prata IRL med dem jag tror skulle lyssna. Ingen säger emot mig här, eller frågar hur jag menar, samtidigt som jag ju inte håller det för mig själv, jag tror det är därför jag väljer att skriva här.

Nåväl. Mina tankar är inget trams. Absolut inte. Aldrig någonsin trams. Jag väljer inte mellan att må dåligt eller må bra. Jag tycker inte att det är roligt och tillfredställande att klanka på mig själv, åtminstone inte när jag känt på motsatsen. Jag är nästan helt övertygad om att vägen dit är lång, att det inte finns någon genväg, att det inte går att knäppa med fingrarna och skärpa till sig. 

Jag har makt, men jag är ingen magiker. Mina tankar styr mig och jag styr dem, de är svårstyrda och det finns inte en chans i världen att de kan svänga avbrupt och ta en helt ny väg. Bara långsamt kan jag, steg för steg, leda dem över till andra sidan. 

Ha tålamod. 

10:28 | tisdag 14 oktober 2008 Alkohol ger mindre hjärna

Ju mer alkohol man dricker, desto mer krymper ens hjärna, visar en ny studie. Alkoholen skyddar alltså inte hjärnan på samma sätt som den anses skydda hjärta och kärl. (SR Kalmar)

Aha! Det avgör saken. Jag behöver definitivt inte en mindre hjärna. Ingen alkohol i fortsättningen heller alltså. Hellre fet av saft än dum av sprit. Yeah.