Check!

Har pluggat minst två kapitel, ätit lunch, varit ute en sväng, hälsat på pappa som åker till Irland imorgon, skrivit lite på mitt senaste projekt.

Bara jag inte fastnar här nu så kommer jag att ha en bra känsla när Bob kommer hem och därmed avslutar min Ta Eget Ansvar-tid.

Igår kväll när jag låg i sängen och hade plockat fram min I-pod för att försöka döva min hjärnas meningslösa pladder, så var jag med om en häftig upplevelse.

Ända sen man var liten har man ju funderat över det faktum att det verkar omöjligt att inte tänka på något alls, ens för en enda sekund. Har jag iallafall. Många gånger försökte jag att fullständigt tömma huvudet och vara fullständigt blank, men nej, det fanns alltid någon bild på näthinnan, några ord som gled förbi eller något ljud som ekade i huvudet.

Det går inte att bli helt tom.

Nästan lika irriterande som det att rymden aldrig tar slut (hur är det möjligt? Men om den tar slut, så måste det ju finnas något där, och då finns det ju inget slut iallafalll...).

Det var häftigt att vara barn. Nu är det inte så häftigt längre, mest bara besvärligt.

Iallafall, när jag låg där och lyssnade på någon låt, minns ej vilken, så lyckades jag faktiskt med konststycket att bara höra musiken, inte se något (eftersom det var mörkt i rummet), inte tänka på något alls, bara ta in ljudet. I någon sekund kanske.

Det var väl inte så märkvärdigt när det hände, men efteråt tyckte jag att jag hade kommit ett steg närmare att trotsa naturlagarna.

Ha! Jag tämde nästan mitt huvud i en sekund!

Där sprack era obestridda teser ännu en gång.