Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Ge mig en personlig coach! Det vore tipp topp tunnor rasande bra. En person som hjälper mig att börja träna (voila, jag blir skitsnygg och lagom vältränad och mår fett bra hela tiden utan att vara hurtbullig), äta rätt (broccoli, valnötter, blåbär etc och allt ickeanimaliskt med mycket järn) och säger åt mig hur jag ska tänka. Tänk, någon som helt enkelt säger; tänk inte den tanken. Tänk den här tanken. Och så är det precis rätt och sant och jag blir lycklig i alla mina dagar, tadah! - end of story.

Okej, får INTE glömma att Emma fyller år den tionde oktober. Repetera, repetera, repetera, kom ihåg, kom ihåg, kom ihåg.

Fast lite hoppas jag att jag glömmer för det kanske skulle sända ut fel signaler om jag mindes Emma men inte andra vänner som egentligen står närmare. Såna man har känt i tio år tex.

Jag såg mig lite utifrån och kommer inte ifrån känslan av att vara mindre än jag borde, känslan av att jag är någon annan utanpå som jag inte kommer undan. Drömma går, men se dig i spegeln, utan attityd. Sådär är det, det gäller ju att förlika sig med det. 

Sen drar jag mig till minnes gånger då även världen utanför har tittat slarvigt och feltolkat. Sånt händer också. Men om vi ska vara allvarliga nu, så är jag vad jag är och jag vet inte hur bra det är att inte låtsas om det. Det där bekymrar mig alltid, vad som är hälsosamt och inte. Men jag kan inte med att gå över till andra sidan och tillintetgöra allt som funnits i min tankevärld så länge. Det är löjligt att tro att det skulle gå.

En annan tanke: Är detta något slags självförsvar, för att slippa ursäkter om varför jag inte är som folk är mest. Ett sätt att slippa bara vara, för att jag inte kan bara vara. Hey, jag är inte uppväxt på landet, jag är en stadsmänniska. Stadsmänniskor är aldrig utan yta. Jag känner koder, anar mönster, snubblar och rymmer ifrån roller. Det är en glitter och glamour-värld och det gäller bara att hitta sitt lilla skrymsle.

Men om jag ska vara hälsosam. Jag vill inte prata med någon. Jag har på förhand bestämt att ingen kan förstå. Det gäller bara att ta sig härifrån, du sköna nya värld kan aldrig vara bra för någon, tacka vet jag medeltiden, bondesamhället, whatever. Usch så mycket yta, så ytliga vi är.

Men jag är här, jag lever här, jag ställer mig till saker och försöker hitta kaniner med samma udda fläckar som jag, är det fel? 

Jag har väl inga fläckar? 

Rösterna talar emot varandra. Jag är verkligen förvirrad. 

Vilken röst är min? Jaget, Detet och Överjaget, kan man alla dem. Eller, röst 1 och röst 2 och eventuellt några andra. De flyter in i varandra, det är en hetsk debatt! Ingen kan skilja dem ifrån varandra, magkänslan är svag och hopplös gentemot rösternas monotona brus.

Jag vet bara att min egen röst säger: Det är något. Det är något, jag är något, det finns något, följ med.

Och den andra rösten menar: Det är inget, sluta, du gör dig bara illa, stanna, det är ingenting.