Jag har förresten kommit på det ultimata i-landsproblemet:

Hur det ligger till med andra kanaler vet jag inte, men sexan (som jag kollar på dygnet runt kan man tro) har alldeles för korta reklampauser!

Istället för kanske en normallång paus i halvtimmen, har de en paus varje kvart, som är så kort att man inte för sitt liv hinner gå på toa. Inte om man inte vill försöka slå världsrekord i toasnabbhet. Inte heller hinner man fixa färdigt maten, plocka undan efter maten, småstäda lite eller annat som tar mer än - vad kan det vara? - tre minuter.

Alltså, för kort paus för att hinna resa sig ur soffan, men alldeles olididligt långttråkig och uttjatad om man stannar kvar.

Där ringade jag in århundradets I-landsproblem.

För övrigt kanske jag borde skapa en kategroi speciellt för allt som handlar om TV 6. Det vore kanske lite patetiskt.

Här kommer en trevlig melodi iallafall: 

Det uppenbarar sig för mig (dock inte i en dröm eller från en brinnande buske) varför jag varit lite konstig på sistone.  För det har jag. Frågade Patrik idag om han tyckte det och han sa ja, "en del tomma blickar ut i luften" sa han.

Igår hade jag mystiskt ont i knäna och kände mig svag, misstänkte näringsbrist, som säkert också har fingrar med i spelet.

Plus att det är mycket nu, den opluggade psykologin, jobbet på ABF, hushållandet som jag inte riktigt klarar av (det tar en dag att städa men bara en halvtimme att återställa röran igen, varför?!) med mera.

Men, boven i dramat är nog Finlandsresan. Ja, jag ska åka till Finland. Och inte bara åka dit för skojs skull, jag ska ta mitt pick och pack och mitt politiska sinne med mig till ett slags nordiskt ungdomspolitiskt forum som varar i tre dagar. Globsol, heter det, står för Global Solidaritet.

Jag.

Jag är inte en impulsiv människa. Jag är inte en äventyrare, inte den som står på barrikaderna (förutom i min fantasi), inte en fighter, inte den som kastar mig in i nya upplevelser hela tiden och är öppen för allt.

Jag är däremot både väldigt tråkig och bekväm av mig, trivs bäst med att sova, läsa eller titta på tv. Tycker inte om att lära mig nya saker. Skyr utmaningar och ansvar som pesten.

Men nu, nu ska jag till Finland, och träffa nya människor, från hela Norden, som brinner för politiska frågor, demokrati, framtid, rättvisa.

Det är mitt jobb som skickar mig, men det var i högsta grad frivilligt, och jag tackade ja ganska snabbt, just för att smasha den där inte förslappningen rakt i fejset - ut och aktivera dig, träffa lite folk, var inte så boring!

Så ligger landet.

Och jag är nervös. Nervös för att packa, nervös för resan upp, nervös att jag och Elena ska bli ovänner, nervös för all pluggtid som försvinner, nervös att inte fatta folk som inte pratar svenska, nervös för att vara hemifrån så länge (nämnde jag att jag är tråkig?) och mest nerövs för att jag ska framstå som en dum pantskalle som inte har koll på politik. Jag har inte koll, jag har aldrig riktigt haft koll på något, min hjärna pallar inte vara smart.

Så är det iallafall. Dit ska jag!

Och eftersom jag har ägnat mig åt annat än att sitta och tänka igenom hela resan så har den pockat på uppmärksamhet på andra sätt, genom att göra mig ännu mer slö, konstig och rastlös än vanligt. 

Nu har jag berättat det, och nu ska jag gå och lägga mig, det blir inte mer.

Jag tänkte ni ville veta, att jag sticker iväg ett tag nu. På torsdag sticker jag! Oiih, pappa, mamma! 

Det känns lite som att jag fullständigt har förfallit och dekaderat mig, men idag har jag faktiskt letat upp alla viktiga papper jag kunde komma på, och ska lämna in tre lönelappar idag så att jag kan gå från 200 kr på kontot till lite mer. Dessutom har jag lånat om alla biblioteksböcker för säkerhets skull, utom den som redan är en dryg månad sen. Ehehehe! Låt oss nu inte räkna ut hur mycket böter den lyckats alstra under den tiden.

Men nu är jag ju iallafall uppe i minimumgränsen av vad man kan kräva av en vuxen människa. Jag har koll på viktiga papper. Om jag lägger manken till och sätter upp takkronan i vardagsrummet i eftermiddag så är jag ju på god väg att bli en självständig människa som nästan kan överleva i vuxenvärlden. Det känns bra.

Fattas bara att jag får till det med internetbanken och kan börja betala räkningar, vilket av okänd anledning inte går just nu. (Alltså, jag fattar att det inte går med de förkrympta summor jag för tillfället förfogar över, men det har inte gått tidigare heller.)

Det kanske vore relevant att ta sig in till stan och uträtta några ärenden innan torsdag. Nej men, så passande! Jag ska ju in på onsdag. Vilken lyckodag, eller dagar, eller vecka eller nåt.

Här går det frammåt minsann. Snart kan den icke-existerande livscoachen slänga sig i väggen, här ser ni en individ som nästan klarar av att leva!