Jaja, jaha jaha.

Man kan ju verkligen fråga sig varför jag måste analysera så förbannat. Allt, allt, allt skall läggas under lupp. Men det är väl så om något är udda, jag ifrågasätter ju tex inte varför jag tycker om botanik eller är besatt av litteratur. Men så fort det kanske kan finnas något lurt i mossen, något med uppväxt och gener och föräldrar och vanföreställningar och komplex och andra störningar, inbillat eller inte, då ska det rotas in i förbannelse.

Inte kan man bara vara. Det tillåter jag inte mig själv. Jag kom inte till jorden för att gå runt och vara glad och sedan dö. Nej, jag ska luska reda på något, söka sanningen, leta efter svaren, gräva gropen ända in i jordens medelpunkt.

Lycka till.

Detta med psykologi är lurigt. Allting som pågår i en människas inre är väldigt subjektivt och går aldrig riktigt att avgöra. Inte bara omvärlden har problem med att bedöma en individs psyke, även för individen själv är det svårt att riktigt veta vad som pågår. Man har bara sina sinnen till hjälp för att förstå omvärlden, och det är lätt att missuppfatta.

Det är lite som med hypokondri. Om man lider av hypokondri, kan man verkligen säga att man egentligen är frisk då?

Om det är så att jag söker mig till udda företeelser, är det något att tjafsa om då? Är det ett problem? Måste det tyda på att jag mår dåligt eller är svag?

Om det nu inte vore för att de sista premisserna redan är riktiga. Är mitt sökande och min längtan att få komma in där jag inte är kvalificerad ett problem? Vart skulle jag annars söka mig då? Om det inte finns någon annanstans jag vill höra hemma.

Jag undrar ibland om jag har en störd verklighetsuppfattning. Eller om jag bara gör mig till, gör mig märkvärdig.

Man skulle kunna tycka att jag borde bara lägga av med alltihopa, inte grubbla sönder mig så mycket. Men jag är allt för långt ingeggad i min egen navel för att bara släppa taget. Och jag har inga strukturer att hålla mig till, jag saknar kontext. Om jag släpper taget så faller jag. Om jag slutar söka har jag heller ingenting funnit.

Jag tror att min hjärna är en rymdraket. En vacker dag skjuter den fart och exploderar skallen på mig, försvinner ut i atmosfären och bort, långt bort i universum. Dit där allt hör hemma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...