Ja, jag kan se att jag gör allt jävligt märkvärdigt och svårt, det ligger väl i min natur att kreera hysteriska höns av små fjäderpartiklar.

Men man vill ju tro på sig själv mer än omvärlden. Om allting inuti en säger ja är det svårt att gå emot.  Dom säger att jag ska tänka mindre, och tänka positivt. Men man skär inte bort tankar hur som helst. Tankar är en del av identiteten. Den lilla tillstymmelse till identitet jag förfogar över. Det känns svårt att kasta bort den. Vad ska jag byta ut mig mot? Ge mig ett realistiskt alternativ.

Jag antar att det enda jag kan göra är att prata med min psykolog, trots att jag är rädd att han inte ska lyssna och inte förstå. Han kommer inte att förstå, det är jag ganska säker på.  Men vad finns det för andra möjligheter? Att hålla det inom mig. Att öppna mig för precis alla helt besinningslöst.

Okej, det kanske inte är något. Jag vill göra mig lite speciell, kan inte förlika mig med tanken på att vara vanlig. Vaddå vanlig? 

Antingen det förhåller sig si eller så eller på annat sätt vill jag bara få det överstökat så jag kan börja leva. Buhu buhu, pretto pretto stackars mig.  Men ja. Jag har problem. Oavsett om det rör sig om inbillningssjuka eller riktiga grejer så har jag problem.

Men jag sitter inte inne med sanningen (en tanke är ingen sanning) och min psykolog gör det inte heller. Det gör allting svårare. Annars skulle jag nog bitit i suräpplet och lagt mig under kirurgskniven (den symboliska alltså), om jag visste att resultatet skulle bli rätt.

Men jag vill inte hamna far too long in the wrong direction.

Jag nojjar. Jag tvekar. 

Jag vill ha den här skivan.

Plats för suckar och hånskratt.

Ja, det rör sig om cheesy musik (i reklamen nämner de att skivan säljs på Statoil), och JA, jag vet att man kan ladda ner gratis om man är lite ung och rebellisk men det är inte jag för jag är gammal och virrig och begriper inte internet och skulle inte kunna ladda ner en låt om jag så hade bruksanvisning.

Men visst hade det varit bra att krimianlisera sig och bara välja ut de bästa låtarna utan att betala en spänn.

Någon gång kanske jag lär mig.

Hoppas inte FRA ser det här :(

Får jag lätt ångest?

Kan jag hantera många olika sysslor samtidigt?

Tål jag stress?

Tål jag att ha för lite att göra?

Har jag lätt för att bara göra det jag ska och bli klar?
Nej, nej, nej, nej, nej.

Idag hade jag tänkt plugga hela dagen, men den planen kraschlandade igår när mamma kom hit med två feta kassar prylar från mitt f.d rum. Huva!

Imorse vaknade jag av att min psykolog ringde halv elva och påpekade att jag skulle varit där för en halvtimme sen. Jag ville döda mig själv. Sen åt jag frukost och duschade och så satte jag igång med helveteskassarna. Det är förvisso en liten hobby jag har att sortera, deet tråkiga är bara att denna syssla alltid slutar med en massa saker kvar som jag inte alls vet vad jag ska göra av, men inte kan slänga. Det är då min inre stenåldersmänniska börjar ropa, om att jag skulle leva ute i vildmarken istället, befriad från all denna grymma, utsugande materialism.

Ack ja. Prys will be pryls, som man brukar säga.

Pink Floyd vräker på i köket och jag dricker te till lunch.

Te är vägen och sanningen och livet. Nej, nu hädar jag. Men te är bra iallafall.

På torsdag ska jag jobba i Helsingborg tror jag. Det känns lite otäckt.

Nej, det skulle jag inte. Nu har jag ringt och checkat, och ha!, jag slipper pendla. Däremot tog jag på mig ett anant jobb, med Arlas ost här i min trygga hemstad. Lika bra det.

Skönt! En liten sten trillar ner från min axel. Återstående stenar heter "stökigt", "tenta", "jag" och "ohälsa". Men jag känner att jag har kontroll över tillvaron iallafall, det är absolut värt sin egen vikt i guld. Det har vi också konstaterat i psykologin, ju mer kontroll vi känner att vi har över situationen, desto mindre stress upplever vi.

Jag brukar annars vara ganska kass på att uppleva att jag har kontroll. Jag kan sitta med den enklaste uppgift och bara "shit, det här går inte, jag fattar inte, jag har ingen koll alls, hjälp!".

Och dom säger att det inte är nåt fel på mig. Jaja.

Ska väl inte bli sittande här allt för länge. Den djävulska sista högen väntar på mig. Och sen väntar psykologin. Det känns inte så jävligt nu, faktiskt. Inte som ett stort svart oigenomträngligt moln av tristess, mer som ett jobbigt jobb som jag kan beta av lite i taget nu om jag vill. Bäst så.

Igår betalade jag min skuld till bibblan för den där gamla boken som var en dryg månad sen. Bidrog med sjuttio kronor till ökat kulturellt och litterärt utbud. Härligt! Min kommentar när jag fick veta hur mycket skulden var uppe i:

- Okej, det var ju inte så farligt.

Jag var inte ironisk. Okej, jag har kanske inte haft mycket högre skulder än så (lyckligtvis), men vaddå, sjuttio spänn rakt ner i fickan på mitt livs stora kärlek, det finns annat som smärtar värre.

Att ha en skuld till nåt fult företag man hatar tex.

Puss puss bibblan. In my heart forever. Världshistoriens bästa uppfinning. Om någon någonsin hotar dig ska jag kämpa med mitt liv som insats för dig.

Jaja.

Annars har jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor. Eller, det visste jag ju. Men ändå. Det känns inte hopplöst. Man måste inte ha plugghjärna för alla yrken, hoppas jag. Som mamma sa: Jag har klarat mig hela livet, så det kommer du nog också att göra.

Mest av allt ska jag ju bli författare. Om jag bara kan lära mig att forsätta på och avsluta mina påbörjade projekt. Jag har redan tänkt ut hundra saker jag ska skriva om. Nästan iallafall.

Sen ska jag bli kurator också. Jag när ju den där lite naiva, klyschiga drömmen om att kunna hjälpa andra i min egen situation. Som i videon ovan. Där lärarna brister med sin tragiskt fascistiska yrkesskada, vill jag vara ett peppande alternativ för alla förvirrade, skoltrötta, missförstådda, etc etc kommer inte på fler ord, ungdomar. Ja, kom till mig bara med all eran mobbing och anorexi och alkohol och ensamhet och skärsår och betygshysteri hemifrån och ilska och hormoner och skit! Ja! Och då jävlar ska det inte skäras ner och fraktas kuratorer från ena skolan till andra och inte finnas tid och resurser, nej, jag ska finnas där så mycket som möjligt och vara smart och fatta allting och alla ska älska mig. Japp.

Sen ska jag bli butiksbiträde i nån trevlig liten affär som säljer bra grejer. Det har jag ju redan jobbat som men det passar mig topp tunnor bra så varför inte fortsätta.

Eventuellt blir jag lite journalist på nån liten fristående tidning och kanske får jag fortsätta recensera böcker, det är mitt bästa jobb.

Då och då ska jag vara lite städerska också, det är slitigt och jävligt och dåligt betalt och perfekt när man inte kan få några andra jobb. Fast nej, det är inte lätt att få städjobb heller, svårt svårt.

Jag ska resa massor när jag blir stor, till många ställen och helst med tåg eller annat miljövänligt ressätt. Men jag vill åka till amerika nån gång också, det är så stort och det finns så mycket där. Kolla in både nord och syd, kanske en sån där långresa som jag är lite rädd för, typ flera månader. Fast då ska man ha pengar. Jag får städa mycket först och äta kålsoppa och spara alla pengar i madrassen.

Sen vill jag åka till Tyskland och Finland och Italien (både nord och syd) och England och Danmark och Holland och Transylvanien och många andra platser.

Jag ska ha minst två barn, de ska heta Sasha och Simone, jag ska vara bäst på att laga mat och stark och snygg och ha många vänner och så vidare dream on.

En lång ramsa om min framtid. Har detta något att göra med en eventuell olust att städa undan det sista där ute?

Jaja. Jag ska bara kolla mejlen först.

Hejrå.

Igår hade jag vampyrtänder. Det var kul. Och jag dansade lite till och med, och pratade högt, jag tror att mitt försök att äntligen bli mänsklig har en chans att lyckas.

Idag finns huggisarna inte kvar, bara barnsliga, trubbiga hörntänder.

Jag hade en så himla konstig dröm. Eller, inte konstig egentligen, men usch, vad ska man säga när man vaknar upp och inser att man är sig själv fast man nyss var någon annan?

Det är kanske som jag tänker ibland, att jag är half a person, det lever någon inom mig som aldrig kan komma ut. Eller, som i Alien, en vacker dag när jag sitter och äter så sprättar den upp magen på mig och bara spläsch blööää aaoh graaarhaaaah!

Jag älskar film.

Min senaste serie-idé (ja, jag tänkte börja teckna serier igen, också) är om en tjej som vill att livet skall vara som en film. En-rutors, liksom. Olika filmgenrer, och ett naivt försök att förvandla vardagen till äventyr.

En annan serie (också otecknad) behandlar de tragiska försämringar som inträffar när man blir vuxen. Exempelvis det klassiska att helt blasé äta kanelbullen rakt av utan att snurra upp den varv för varv och spara den svampformade mitten till sist.

Jag hatar att bli vuxen. Det är en långsam död, of that I'm sure.

För övrigt: man skulle levt på åttiotalet. Ack ja. Jo, jag levde på åttiotalet, det gjorde jag faktiskt. Nästan två år fick jag vara med. Kajsa och jag brukar prata om det, själv fick hon chansen att insupa hela två dagar av det ljuva åttiotalet innan the ninetys tog vid.

Fy fan. Det enda man har kvar att glädjas över är segelbåtar. En vacker dag seglar jag härifrån, som en cowboy bort mot horisonten, bye bye ansvar, bye bye vuxenliv, bye bye verkligheten, nu vill jag också leva i en film.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om LIVET. Av någon anledning saknar jag fullständigt förmåga att se världen i gråskala, I say black or white. (Herregud, det är också ett ADHD-syndrom, men nej, dom säger nej. Allt är som det ska med mig, indeed, jag sitter hemma och självdiagnostiserar i brist på förståelse utifrån. Because I need it so badly.)

Alltså, om jag en vacker dag lyckas med att se livet som riktigt positivt, trevligt, fritt, skönt, spännande, etc etc etc, har jag då fått min världsbild att klicka med sanningen?

Om ni frågar mig så tror jag absolut att livet suger hårt fett skitigt rejält. Oh ja. Inte för att någon där uppe har kul åt det. Saker bara händer. Det rör sig inte om att göra goda saker och få godis tillbaka, det finns ingen rättvisa, inga regler, inget system alls. Bara natur. Naturlagar. Så tror jag.

Men jo, jag tror nog lite på att göra schysst ifrån sig ändå. Ja, nu blir det komplicerat och lite fånigt, jag har i hela mitt liv tänt på tanken om reinkarnation. Men det är nåt naturligt med dentanken, kretsloppet is the shit helt enkelt.

Efter att ha lyssnat sönder Big In Japan (nej, jag har inte tröttnat), är Sounds Like A Melody min nya hit.

Jaja. Som jag nämnde tidigare ska jag bli en människa nu. Så gott det går. Jag ska leva iallafall. Det är liksom bara nu jag har chansen, vuxendomen kikar ju fram runt hörnet och den jäveln tillåter inga regressioner senare i livet. Passa på som fan alltså. Det finns inga alternativ.

Jag trodde alltid att om jag undvek att vara lycklig skulle jag inte behöva sakna min ungdom, men det funkar inte så.

En vacker dag är jag död, och någon annan har tagit över. Rent mentalt. Alien vinner inte över den dumma människan, alien komer att förtvina och försvinna inuti utan att någon någonsin fick se eller förstå.

It´s a hard life, you know.

Låter jag cynisk nu? Bättre det än bittre iallafall. Usch, jag hatar när jag är bitter. Bevare mig väl.

Stress stress stress. Vi läser om stress på psykologin nu, och jag hatar andra människor ibland. Har ingen koll på någonting, det är absolut en stressfaktor. Ja, jag upplever absolut att kraven på mig är högre än mina upplevda förmågor, tentor och nya böcker och delkurser, öh, va? Det här kommer aldrig att gå. Vad skulle jag in här och greja för?
Jag borde ha hållit mig till livets skola - den är tillräckligt jävlig - och inte gjort det svårare för mig.

Jag kan verkligen inte förstå att min psykolog påstår att jag är normal. Nej, det är inte möjligt! Isåfall skulle jag vara extremt lat, oansvarig och nonchalant. En blasé person som skiter i det mesta.

Ja, då är jag väl det. Det är inte det att jag har problem, jag anstränger mig bara inte tillräckligt mycket. Ajaj.

Men jag tänker inte försjunka i självförakt nu, snarare tvärtom, envist hävda att något är fel på mig och därmed basta. Låt mig vara missförstådd då, strunt samma, så länge min bild av verkligheten gör mig på gott humör.

Usch, jag tycker inte om människor som lyckas. De tittar på mig som om jag var en idiot (vilket jag kanske är, men ändå), såklart bara min inbillning men usch, jag tycker illa om dem ändå.

Är det verkligen så att jag måste lägga en massa pengar på ännu mer jävla litteratur? Sug min röv. Säger jag då.

Nej, detta blir det sista jag pluggar, jag kan inte med det helt enkelt. Plugga är inte min grej. Jag trodde tolv års ångest hade lärt mig det, men icke. Nu vet jag. Detta evinnerliga liv, inte kan det vara skapt med tanke på en sådan hopplös drönare som jag. Det är mycket med det jordiska. Jag försöker bara få min självrespekt att överleva.

Dagarna bara går. Stress stress stress. Allt man ska hinna stressar mig, men ännu mer stressad blir jag av att jag vill leva också. Livskvalitet och grejer, det är en jävla djungel att försöka prioritera sig fram till en dräglig tillvaro. Jag är fullständigt ovan vid djunglar.

Det finns all anledning att bli brydd och lägga pannan i djupa veck. Vart är världen på väg?

Nyss var det klimathotet som skakade om världen och jag hade fett koll och massa kunskaper i ämnet. Men nu gäller det något som jag aldrig har haft en blekfis till aning om. Ämnet heter något så mystiskt som ekonomi. Bara en bokstav bort från ekologi, men en helt annan värld.

Som grädde på moset har jag precis panksatt mig själv, vilket gör frågan extra markant.

Idag på hemköp, när jag langade upp mina sista tjugolappar till kassörskan, ville jag utbrista: Hjälp! Vad ska jag göra? Kan du förklara? Vad händer? Är det farligt?

Någon jävel måste väl ändå veta. Eller ha ett hum. Hur kan hela världen plötsligt stå helt svarslösa och inte ha en aning om någonting?

Finanskrisen.

Är det illa att ha aktier? Bör man hålla hårt i slantarna? Kommer man få käka kålsoppa och klä sig i paltor nu? Kommer jag att dö? Kommer samhället bli hårdare och trögare? Kommer världen förändras för alltid eller är det bara en övergående fas? Kraschar systemet samman nu? Kommer allting skäras ned på? Kommer min vardag bli fullkomligt annorlunda än den varit hittills? Que pasa?

Jaja. Jag begriper då ingenting. Det gör jag faktiskt inte. Det är ingenting jag säger för att förminska mig själv, den här världen är full av saker jag inte begriper. Usch ja.

Jag förvånas en massa över att allt är som vanligt. Att ingen säger nåt och att inget ser annorlunda ut. Allt är som vanligt. Skumt.

Jag tänker inte sälja min skivsamling iallafall. Det skall mycket till.

Lite trevlig musik löser alla problem. Säger vi.

Fantastisk coverlåt från en grym film.

Jag har haft en till tung och självförvållad dag utan att gå utanför dörren och med alldeles för sen kvällsmat och ostädad lägenhet.

Jag hatar de här dagarna. Jag vill bara ha tid att leva och göra konstruktiva, lugna, stimulerande saker. Men jag kan inte organisera min tid och "måstet", i det här fallet plugga, blir hängande över mig och hindrar mig från att göra något annat innan jag är klar med mitt måste, vilket jag ju aldrig blir.