Det känns lite som att jag fullständigt har förfallit och dekaderat mig, men idag har jag faktiskt letat upp alla viktiga papper jag kunde komma på, och ska lämna in tre lönelappar idag så att jag kan gå från 200 kr på kontot till lite mer. Dessutom har jag lånat om alla biblioteksböcker för säkerhets skull, utom den som redan är en dryg månad sen. Ehehehe! Låt oss nu inte räkna ut hur mycket böter den lyckats alstra under den tiden.

Men nu är jag ju iallafall uppe i minimumgränsen av vad man kan kräva av en vuxen människa. Jag har koll på viktiga papper. Om jag lägger manken till och sätter upp takkronan i vardagsrummet i eftermiddag så är jag ju på god väg att bli en självständig människa som nästan kan överleva i vuxenvärlden. Det känns bra.

Fattas bara att jag får till det med internetbanken och kan börja betala räkningar, vilket av okänd anledning inte går just nu. (Alltså, jag fattar att det inte går med de förkrympta summor jag för tillfället förfogar över, men det har inte gått tidigare heller.)

Det kanske vore relevant att ta sig in till stan och uträtta några ärenden innan torsdag. Nej men, så passande! Jag ska ju in på onsdag. Vilken lyckodag, eller dagar, eller vecka eller nåt.

Här går det frammåt minsann. Snart kan den icke-existerande livscoachen slänga sig i väggen, här ser ni en individ som nästan klarar av att leva!

IKEA-pennorna är faktiskt rätt kassa. Och så många jag snott under livets gång, vad ska jag med dem till? Jag borde satsat på en annan häst. Stulit något annat. Det här har han säkert tänkt ut, Ingvar, man ska tro att man är lite busig och revolutionär men egentligen samlar man bara på sig skit medan han sitter och skrockar åt hur lättlurad man är.

Ouh, jag våndas över tentor och skit som kommer sen i kursen och tvivlar stort på min förmåga att genomföra dem med lyckat resultat. Kanske en släng av "inlärd hjälplöshet". Min studieteknik är under all kritik, det finns inte en chans att jag lär mig detta genom att bara knapphändigt svara på frågorna och sen lämna skiten därhän.

Det är intressant! Men jag tycker inte om när saker är svåra. Jag tycker verkligen inte om att lära mig saker för det är intimt förknippat med ångest över att inte bara kunna och att ha så långt kvar att kämpa för att klara det. Usch!

Tänk att allting ska vara så svårt alltid. Det är svårt på jobbet och det är svårt att plugga och det enda som inte är svårt är att sova, äta och titta på tv. Man kanske borde ha vant sig vid det här laget, men jag har så lätt att ta till flyktbeteenden och jag vill fortfarande att allt bara ska vara enkelt och att världen skall se ut på ett annat sätt.

Ibland är det deprimerande att tänka på hur världen ser ut med allt från fattigdom och elände som jag inte lider av, till andra människor dumma attityder och åsikter som jag lider av. Men egentligen finns det ju ingen sanning om hur världen ser ut eftersom alla skapar sin värld inuti huvudet, och jag vet/känner att det går att mixtra med den där bilden, fylla sin värld av kloka människor och hopp.

Det är sjukt lustigt, världen är som ett mynt med två sidor, ibland befinner man sig på klaven och tycker att livet är skapat av någon som vill att vi ska lida riktigt ordentligt och som gör allt för att pissa på oss. Andra gånger sitter man på kronan och tänker att på det här jävla myntet är man ju trots allt inte ensam och ibland är det riktigt angenämt att leva. Tillochmed för en missanpassad pantskalle som jag.

Till något helt annat, framkallat av musiken jag lyssnar på. Som alltid påminner mig om Stockholm och tonårsförälskelse och högstadiet och grejer. Det är verkligen konstigt att alla känslor som är kopplade till den här låten bara finns inne i mitt huvud. För någon annan betyder låten nåt helt annat eller ignenting, och folk bryr sig ju faktiskt inte ett skit om vad jag känner. Det klingar inte alls.

Lite som myror, om man tänker att alla människors känslor är myror, fast kanske osynliga, rätt som det är har man trampat på någon annans myra utan att veta om det och man går vidare oberörd medan myrägaren får ha ont i hjärtat en liten stund.

Det var inte det jag började skriva om dock. Nu har jag bytt musik till Le Bombe, går igenom det första blandbandet, det som försvann i flytten. De flesta låtarna är för smala för att ligga på youtube och jag hade prestationsångest för min lilla skivsamling i jämförelse, men så bodde jag inte i Stockholm heller utan i Osten, dessutom var jag sent utvecklad, började handla egna kläder och skaffa musiksmak i åttan typ. Ja, det är sant! Jag gillade fortfarande Aqua när jag började sjuan, och gjorde motvilligt mitt första besök på JC (mamma var med förstås). Mitt huvud har aldrig riktigt hängt med, jag kommer bergis ha en tjugoårings intellekt när jag är trettioåtta.

Det är märkligt, men låtar som har något med Run i titeln är ofta bra. Jag är tex våldsamt förtjust i både Born To Run, The Loneliness Of A Middle Distance Runner och Run!Run!Run!

Det är väl något med den sprängande desperationen - oförmågan att sitta still och att vara kontrollerad - som låtarna fångar, eller som jag tycker att låtarna står för. Alla de där tre var dessutom viktiga för mig under högstadietiden.

För att avrunda.

Nu känns det som att jag har sagt ungefär allt om mig, i det här inlägget. Egentligen behöver man bara läsa detta enda inlägg, så kan man säga att man känner mig. Du som läst ända hit! Du känner mig utan och innan! Eller iallafall innan.

Kanske har jag fått några nya bekantskaper idag, tack vare detta.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Ge mig en personlig coach! Det vore tipp topp tunnor rasande bra. En person som hjälper mig att börja träna (voila, jag blir skitsnygg och lagom vältränad och mår fett bra hela tiden utan att vara hurtbullig), äta rätt (broccoli, valnötter, blåbär etc och allt ickeanimaliskt med mycket järn) och säger åt mig hur jag ska tänka. Tänk, någon som helt enkelt säger; tänk inte den tanken. Tänk den här tanken. Och så är det precis rätt och sant och jag blir lycklig i alla mina dagar, tadah! - end of story.

Okej, får INTE glömma att Emma fyller år den tionde oktober. Repetera, repetera, repetera, kom ihåg, kom ihåg, kom ihåg.

Fast lite hoppas jag att jag glömmer för det kanske skulle sända ut fel signaler om jag mindes Emma men inte andra vänner som egentligen står närmare. Såna man har känt i tio år tex.

Jag såg mig lite utifrån och kommer inte ifrån känslan av att vara mindre än jag borde, känslan av att jag är någon annan utanpå som jag inte kommer undan. Drömma går, men se dig i spegeln, utan attityd. Sådär är det, det gäller ju att förlika sig med det. 

Sen drar jag mig till minnes gånger då även världen utanför har tittat slarvigt och feltolkat. Sånt händer också. Men om vi ska vara allvarliga nu, så är jag vad jag är och jag vet inte hur bra det är att inte låtsas om det. Det där bekymrar mig alltid, vad som är hälsosamt och inte. Men jag kan inte med att gå över till andra sidan och tillintetgöra allt som funnits i min tankevärld så länge. Det är löjligt att tro att det skulle gå.

En annan tanke: Är detta något slags självförsvar, för att slippa ursäkter om varför jag inte är som folk är mest. Ett sätt att slippa bara vara, för att jag inte kan bara vara. Hey, jag är inte uppväxt på landet, jag är en stadsmänniska. Stadsmänniskor är aldrig utan yta. Jag känner koder, anar mönster, snubblar och rymmer ifrån roller. Det är en glitter och glamour-värld och det gäller bara att hitta sitt lilla skrymsle.

Men om jag ska vara hälsosam. Jag vill inte prata med någon. Jag har på förhand bestämt att ingen kan förstå. Det gäller bara att ta sig härifrån, du sköna nya värld kan aldrig vara bra för någon, tacka vet jag medeltiden, bondesamhället, whatever. Usch så mycket yta, så ytliga vi är.

Men jag är här, jag lever här, jag ställer mig till saker och försöker hitta kaniner med samma udda fläckar som jag, är det fel? 

Jag har väl inga fläckar? 

Rösterna talar emot varandra. Jag är verkligen förvirrad. 

Vilken röst är min? Jaget, Detet och Överjaget, kan man alla dem. Eller, röst 1 och röst 2 och eventuellt några andra. De flyter in i varandra, det är en hetsk debatt! Ingen kan skilja dem ifrån varandra, magkänslan är svag och hopplös gentemot rösternas monotona brus.

Jag vet bara att min egen röst säger: Det är något. Det är något, jag är något, det finns något, följ med.

Och den andra rösten menar: Det är inget, sluta, du gör dig bara illa, stanna, det är ingenting. 

Förresten, ett mammacitat (som jag tyvärr inte minns helt ordagrannt). Hon ville hjälpa mig att ha koll på psykologianteckningspapprena, så hon hämtade en pärm, mycket snällt!

- Ja, nu var den ju rosa... Men du får se det som att det är lite queert!

Låter väl väldigt knasigt när jag skriver det här. Men jag tyckte det
var kul och lite gulligt då.

Folk får lätt för sig att jag inte gillar rosa. Som att jag skulle vara en sån där tjej som säger "Jag har aldrig varit tjejig, jag är ju som en av killarna, hihihöhö". Sån är jag verkligen inte. Jag förstår att folk säger sånt men jag tycker det är tragiskt att "tjejig" är ett så fruktansvärt negativt laddat ord. En kamrat till mig frågade en gång om jag tyckte att hon var tjejig, på det där "snälla, jag är väl inte... *rys* tjejig?"-sättet.

Jag svarade att jag inte förstod vad hon menade och att jag inte heller förstod varför hon inte ville vara tjejig. Jag försökte lugnt och sansat kläcka ur mig något om att det väl inte måste vara negativt att vara, vad det nu är att vara, tjejig.

Antagligen betyder "tjejig" att man har de avskydda egenskaper som förpassats till den kvinnliga sidan och påstås aldrig innehas av män: tysthet, snällhet, att anpassa sig, att tycka om rosa eller hästar. Att inte kunna ta plats. Att bry sig om vad andra tycker.

Eller något sådant. Jag har inte doktorerat i ämnet även om jag bedrivit en del hobbyforskning.

Ett jävla falskspel är det iallafall. Att döma ut den sortens människor som redan ligger för att själv kunna passera och kanske få lite respekt från den manliga världen.

Kanske är det förståeligt ändå, för som kvinna får man inte vara för mycket kvinna och inte för mycket man, för att bli godkänd. Den gamla vanliga "shame if you do, shame if you don't'".

Jag vill inte fega. Jag vill inte spela falskspel.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer. Jag blir arg av smutskastandet samtidigt som det är begripligt om man ser världen utifrån en patriarkalisk modell.

Jag vill inte välja mellan rosa eller inte rosa iallafall. Det är för fan bara en färg. Ladda av.

Inte pepp att jobba. Noo.

Det knivigaste är att jag inte gjort som jag ska och hört av mig någonstans och kanske dessutom missat en jobbdag bara sådär, det bådar inte gott liksom, jag tycker inte om att bli utskälld/försvara mig. Bäst är att ljuga. Det har skett ett missförstånd!