Jag borde träffa mer folk. Jag blir bedrövligt psykotisk om jag inte träffar folk med jämna mellanrum ganska ofta. Det är där det sticker, tror jag.
Det har jag ju vetat i hundra år, lämna inte människan ensam för då smäller det! Jag vet hur jag fungerar, litegrann iallafall.

Där har jag min identitet:

Inte extremt socialt begåvad men fungerar ändå i sociala sammanhang, bör inte vara ensam i längre perioder. Är aldrig den förste att säga något och undviker helst att ta initiativ.

Kan jag få vara sån? Eller måste jag ändra på mig?

Imorgon ska jag till Finland och frottera mig med människor, sen såsmåning om ska jag till Stockholm och återse gamla vänner, och sen jävlar vill jag ju bara att det ska bli annorlunda här hemma, men det är väl bara jag som kan göra något åt det. Det finns ingen gud, livet ligger i våra egna händer och det väger tre ton och är slipprigt och kletigt och omöjligt att ha att göra med, men det ligger där likförbannat och ingen annan tänker ta hand om det.

Nu tar jag farväl av en diagnos som aldrig var min, och låter den som vill ta del av en låt av isländska bandet Múm, som Annie lånade ut en skiva med till mig en gång för länge sen.

Patrik är en bra terapeut. Han lyssnar bekymrat utan att riktigt förstå (inte för att han är dum utan för att jag saknar röd tråd och förnuft i mina attacker av ångestavpratning), sen hämtar han en skiva med lugn och uppmuntrande musik och sen känns allt lite bättre fastän jag är samma människa som förut.

Jag har så svårt att förstå så mycket. Idag vet jag inte alls riktigt vad jag ska göra åt någonting. Det är välkommen tillbaka till den normala världen och tagga ner, det var aldrig någonting. Det har aldrig någonsin varit någonting, bara lite negativa tankar. Det känns lite som "såja lilla vännen" men jaja, ingen vill nåt illa och det bästa vore om jag kunde sluta slåss mot drakar och bara vara... normal. Som jag ju faktiskt är.

Eller nåt. Det blir jag inte klok på. Om jag åtminstone visste vad som förväntas av mig. Om någon kunde lova på heder och sanning att "där är problemet, gör så här".

Äh, vad snackar jag om för problem? Det finns inga problem, jag vill bara göra mig märkvärdig och krångla till allt. Mitt enda problem är mitt negativa tankesätt.

Jag tyckte verkligen synd om mig idag, är det inte typsikt att det ska stå två gamla vänner och ropa på en när man kommer ut då. När man bara vill låsa in sig på en toalett och lipa lite.

Snälla lilla vännen, tycker du att du inte duger som du är? Är det därför du måste söka dig till en massa konstigheter?

En identitet är ingenting man ska grubbla på, det ska bara vara. Låt det vara. Var glad. Lev och ha roligt.

Usch vad jag ska göra det svårt för mig. Lilla vännen. Seså, upp med hakan. Gulle gull. Det är ingenting. Absolut ingenting.