Stress stress stress. Vi läser om stress på psykologin nu, och jag hatar andra människor ibland. Har ingen koll på någonting, det är absolut en stressfaktor. Ja, jag upplever absolut att kraven på mig är högre än mina upplevda förmågor, tentor och nya böcker och delkurser, öh, va? Det här kommer aldrig att gå. Vad skulle jag in här och greja för?
Jag borde ha hållit mig till livets skola - den är tillräckligt jävlig - och inte gjort det svårare för mig.

Jag kan verkligen inte förstå att min psykolog påstår att jag är normal. Nej, det är inte möjligt! Isåfall skulle jag vara extremt lat, oansvarig och nonchalant. En blasé person som skiter i det mesta.

Ja, då är jag väl det. Det är inte det att jag har problem, jag anstränger mig bara inte tillräckligt mycket. Ajaj.

Men jag tänker inte försjunka i självförakt nu, snarare tvärtom, envist hävda att något är fel på mig och därmed basta. Låt mig vara missförstådd då, strunt samma, så länge min bild av verkligheten gör mig på gott humör.

Usch, jag tycker inte om människor som lyckas. De tittar på mig som om jag var en idiot (vilket jag kanske är, men ändå), såklart bara min inbillning men usch, jag tycker illa om dem ändå.

Är det verkligen så att jag måste lägga en massa pengar på ännu mer jävla litteratur? Sug min röv. Säger jag då.

Nej, detta blir det sista jag pluggar, jag kan inte med det helt enkelt. Plugga är inte min grej. Jag trodde tolv års ångest hade lärt mig det, men icke. Nu vet jag. Detta evinnerliga liv, inte kan det vara skapt med tanke på en sådan hopplös drönare som jag. Det är mycket med det jordiska. Jag försöker bara få min självrespekt att överleva.

Dagarna bara går. Stress stress stress. Allt man ska hinna stressar mig, men ännu mer stressad blir jag av att jag vill leva också. Livskvalitet och grejer, det är en jävla djungel att försöka prioritera sig fram till en dräglig tillvaro. Jag är fullständigt ovan vid djunglar.

Det finns all anledning att bli brydd och lägga pannan i djupa veck. Vart är världen på väg?

Nyss var det klimathotet som skakade om världen och jag hade fett koll och massa kunskaper i ämnet. Men nu gäller det något som jag aldrig har haft en blekfis till aning om. Ämnet heter något så mystiskt som ekonomi. Bara en bokstav bort från ekologi, men en helt annan värld.

Som grädde på moset har jag precis panksatt mig själv, vilket gör frågan extra markant.

Idag på hemköp, när jag langade upp mina sista tjugolappar till kassörskan, ville jag utbrista: Hjälp! Vad ska jag göra? Kan du förklara? Vad händer? Är det farligt?

Någon jävel måste väl ändå veta. Eller ha ett hum. Hur kan hela världen plötsligt stå helt svarslösa och inte ha en aning om någonting?

Finanskrisen.

Är det illa att ha aktier? Bör man hålla hårt i slantarna? Kommer man få käka kålsoppa och klä sig i paltor nu? Kommer jag att dö? Kommer samhället bli hårdare och trögare? Kommer världen förändras för alltid eller är det bara en övergående fas? Kraschar systemet samman nu? Kommer allting skäras ned på? Kommer min vardag bli fullkomligt annorlunda än den varit hittills? Que pasa?

Jaja. Jag begriper då ingenting. Det gör jag faktiskt inte. Det är ingenting jag säger för att förminska mig själv, den här världen är full av saker jag inte begriper. Usch ja.

Jag förvånas en massa över att allt är som vanligt. Att ingen säger nåt och att inget ser annorlunda ut. Allt är som vanligt. Skumt.

Jag tänker inte sälja min skivsamling iallafall. Det skall mycket till.

Lite trevlig musik löser alla problem. Säger vi.