Får jag lätt ångest?

Kan jag hantera många olika sysslor samtidigt?

Tål jag stress?

Tål jag att ha för lite att göra?

Har jag lätt för att bara göra det jag ska och bli klar?
Nej, nej, nej, nej, nej.

Idag hade jag tänkt plugga hela dagen, men den planen kraschlandade igår när mamma kom hit med två feta kassar prylar från mitt f.d rum. Huva!

Imorse vaknade jag av att min psykolog ringde halv elva och påpekade att jag skulle varit där för en halvtimme sen. Jag ville döda mig själv. Sen åt jag frukost och duschade och så satte jag igång med helveteskassarna. Det är förvisso en liten hobby jag har att sortera, deet tråkiga är bara att denna syssla alltid slutar med en massa saker kvar som jag inte alls vet vad jag ska göra av, men inte kan slänga. Det är då min inre stenåldersmänniska börjar ropa, om att jag skulle leva ute i vildmarken istället, befriad från all denna grymma, utsugande materialism.

Ack ja. Prys will be pryls, som man brukar säga.

Pink Floyd vräker på i köket och jag dricker te till lunch.

Te är vägen och sanningen och livet. Nej, nu hädar jag. Men te är bra iallafall.

På torsdag ska jag jobba i Helsingborg tror jag. Det känns lite otäckt.

Nej, det skulle jag inte. Nu har jag ringt och checkat, och ha!, jag slipper pendla. Däremot tog jag på mig ett anant jobb, med Arlas ost här i min trygga hemstad. Lika bra det.

Skönt! En liten sten trillar ner från min axel. Återstående stenar heter "stökigt", "tenta", "jag" och "ohälsa". Men jag känner att jag har kontroll över tillvaron iallafall, det är absolut värt sin egen vikt i guld. Det har vi också konstaterat i psykologin, ju mer kontroll vi känner att vi har över situationen, desto mindre stress upplever vi.

Jag brukar annars vara ganska kass på att uppleva att jag har kontroll. Jag kan sitta med den enklaste uppgift och bara "shit, det här går inte, jag fattar inte, jag har ingen koll alls, hjälp!".

Och dom säger att det inte är nåt fel på mig. Jaja.

Ska väl inte bli sittande här allt för länge. Den djävulska sista högen väntar på mig. Och sen väntar psykologin. Det känns inte så jävligt nu, faktiskt. Inte som ett stort svart oigenomträngligt moln av tristess, mer som ett jobbigt jobb som jag kan beta av lite i taget nu om jag vill. Bäst så.

Igår betalade jag min skuld till bibblan för den där gamla boken som var en dryg månad sen. Bidrog med sjuttio kronor till ökat kulturellt och litterärt utbud. Härligt! Min kommentar när jag fick veta hur mycket skulden var uppe i:

- Okej, det var ju inte så farligt.

Jag var inte ironisk. Okej, jag har kanske inte haft mycket högre skulder än så (lyckligtvis), men vaddå, sjuttio spänn rakt ner i fickan på mitt livs stora kärlek, det finns annat som smärtar värre.

Att ha en skuld till nåt fult företag man hatar tex.

Puss puss bibblan. In my heart forever. Världshistoriens bästa uppfinning. Om någon någonsin hotar dig ska jag kämpa med mitt liv som insats för dig.

Jaja.

Annars har jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor. Eller, det visste jag ju. Men ändå. Det känns inte hopplöst. Man måste inte ha plugghjärna för alla yrken, hoppas jag. Som mamma sa: Jag har klarat mig hela livet, så det kommer du nog också att göra.

Mest av allt ska jag ju bli författare. Om jag bara kan lära mig att forsätta på och avsluta mina påbörjade projekt. Jag har redan tänkt ut hundra saker jag ska skriva om. Nästan iallafall.

Sen ska jag bli kurator också. Jag när ju den där lite naiva, klyschiga drömmen om att kunna hjälpa andra i min egen situation. Som i videon ovan. Där lärarna brister med sin tragiskt fascistiska yrkesskada, vill jag vara ett peppande alternativ för alla förvirrade, skoltrötta, missförstådda, etc etc kommer inte på fler ord, ungdomar. Ja, kom till mig bara med all eran mobbing och anorexi och alkohol och ensamhet och skärsår och betygshysteri hemifrån och ilska och hormoner och skit! Ja! Och då jävlar ska det inte skäras ner och fraktas kuratorer från ena skolan till andra och inte finnas tid och resurser, nej, jag ska finnas där så mycket som möjligt och vara smart och fatta allting och alla ska älska mig. Japp.

Sen ska jag bli butiksbiträde i nån trevlig liten affär som säljer bra grejer. Det har jag ju redan jobbat som men det passar mig topp tunnor bra så varför inte fortsätta.

Eventuellt blir jag lite journalist på nån liten fristående tidning och kanske får jag fortsätta recensera böcker, det är mitt bästa jobb.

Då och då ska jag vara lite städerska också, det är slitigt och jävligt och dåligt betalt och perfekt när man inte kan få några andra jobb. Fast nej, det är inte lätt att få städjobb heller, svårt svårt.

Jag ska resa massor när jag blir stor, till många ställen och helst med tåg eller annat miljövänligt ressätt. Men jag vill åka till amerika nån gång också, det är så stort och det finns så mycket där. Kolla in både nord och syd, kanske en sån där långresa som jag är lite rädd för, typ flera månader. Fast då ska man ha pengar. Jag får städa mycket först och äta kålsoppa och spara alla pengar i madrassen.

Sen vill jag åka till Tyskland och Finland och Italien (både nord och syd) och England och Danmark och Holland och Transylvanien och många andra platser.

Jag ska ha minst två barn, de ska heta Sasha och Simone, jag ska vara bäst på att laga mat och stark och snygg och ha många vänner och så vidare dream on.

En lång ramsa om min framtid. Har detta något att göra med en eventuell olust att städa undan det sista där ute?

Jaja. Jag ska bara kolla mejlen först.

Hejrå.