Hela arton personer har röstat på min fråga!

Och jag har ändå bara haft den uppe i en knapp månad.

Ja, jag är lite ironisk. Men iallafall, man får vara glad för det lilla. Och resultatet är ganska bra. Ingen (0%!) har röstat på att min blogg är kass och suger röv. En teori kan vara att det inte finns ett sådant alternativ att rösta på, men jag tror att det bara är en liten del av förklaringen.

Flest har iallafall tryckt på "Du verkar klok, vad synd att du mår dåligt ibland"-knappen. Danke. Vill man se det negativt så betyder ju inte det alternativet att bloggen är bra på något sätt, bara en ganska intetsägande komplimang och lite ömk. Vill man se det postivt, så... öh.

Jo, det kan ju vara så att folk faktiskt tycker att jag verkar klok, och dessutom vill få med att de tycker lite synd om mig.

Å andra sidan har hela 22.2 (aaaah, tre tvåor på raken!) fått för sig att de känner igen sig! Jag är mållös.

Vidare valde ca 16% the easy way out, med "Jag har inget svar på den frågan"-alternativet. Liknande det lite lustiga "Jag vägrar svara på den här frågan" med 5.6%

Tråkigt nog har 11.1 fått för sig att de är skyldiga att läsa. Det är ni inte! Okej, jag kanske verkar aggressiv ibland men man ska inte ta mig på för stort allvar. Härmed är ni fria att leva era liv hur ni vill utan att jag hemsöker er det minsta lilla (obs. kanske pyttelite).

Slutligen är det jämnt på 5.6 mellan "Den är så utflippad att det är underhållande", och lite snällare alternativet "Du är rolig - ibland".

Nu när jag har dokumenterat det här finns det väl ingen annan råd än att starta en ny Omröstning. Jag måste bara fundera vad den ska handla om. Den här gången ska jag ta nåt som inte är beroende av min blogg utan mer allmängiltiga ämnen såsom roliga naturfenomen, olika sorters skors utseenden eller udda former av kroppskontakt.

Ps. Jag ångrar att jag svor i min fråga. Det är fult. Förlåt. Jag ville nog bara spela tuff och imponera men jag inser nu att det är ett dåligt sätt att skaffa vänner. Det är bättre att bara vara sig själv och vara snäll mot varandra! Peace.

Nu är det Halloween och jag är ensam hemma i mörkret och innan såg vi två samurajer gå förbi utanför fönstret men de kommer inte hit in eftersom ytterdörren till flerfamiljshuset vi bor i är låst.
Jag är lite ledsen för det för jag har aldrig blivit trick-or-treatad fast mest är jag glad för jag har inget alls att bjuda på, det närmaste godis vi har nu är frysta bär. Jag vet inte om det skulle duga som treat. Och man vet verkligen inte med barn nu för tiden, eller rättare sagt så kan man inte veta om just den som knackar på min dörr har en högre våldströskel än andra.

Sexans nya följetång (jag funderar nästan seriöst på att skapa en Kanal 6-kategori fast det känns lite patetiskt) heter Lost Room och jag har tittat och försökt lägga på minnet allt som hände i dagens avsnitt så att jag kan berätta för Bob när han kommer hem.

Typiskt bra serie tycker jag. Sajns Fikshön! Fast utan rymden. 

Idag var det en superklyschig och supernojjig och superhysterisk och superticks-ig och supersocialtinkompetent och superskum och superdålighållning och supersnedaframtänder och superknepigaglasögon etc nörd med i serien. Han hade en kam som kan stoppa tiden och så fort han fått lite mänsklig kontakt med hjälten i serien så började han bete sig någorlunda normalt (rätade på ryggen, andades lugnt, flinade fult som alla nördar alltid gör i tv-serier och var allmänt småtrevlig).

Tyvärr kommer han inte att vara mer något mer som det verkar.

I övrigt så hände detta (försöker komma ihåg så mycket som möjligt):

Joe, som hjälten heter, har tappat bort sin dotter i ett mystiskt övernaturligt rum. Från detta rum har också en massa mystiska prylar med mystiska egenskaper spritts över världen. Själv har han fått tag på en nyckel som kan öppna alla dörrar (självklart också dörren till mystiska rummet). För att få tillbaka sin dotter letar han efter mystiska prylar som ska hjälpa honom på något sätt och folk är allmänt giriga och aggressiva och vill äga alla prylar själva (lite som ringen i Sagan om Ringen). 

Idag hängde han med en kvinna från nåt gäng som vill förinta alla prylar, men hon går nog inte att lita på. Sen hängde han med en snubbe som han snott en magisk klocka av förut, och de bestämde sig för att bli lite polare eftersom snubben vill bota sin leukemidrabbade son med magiska läkande glasögon som finns någonstans. 

Sen träffade han nörden med tidstopparkammen, och av honom fick han en bunt gamla foton som också är från det mystiska rummet. Nåt aggressivt gäng som vill ta alla prylar anföll men blev bortjagade (?) och skjutna av kvinnan från förstöra alla prylar-gänget.

Det hela slutade med att Joe återsåg en kille från tidigare avsnitt, som är i besittning av en bussbiljet som kan skicka iväg människor till nåt mystiskt ställe in the middle of nowhere, och övertalade honom att skicka honom dit.

Överkurs:

Gubben som sköt Joes kompis (vilket Joe sen blev anklagad för), har snott de läkande glasögonen och joinat onda gänget som vill äga alla prylar.

Nördkillen gav ifrån sig kammen eftersom det after all mest är trouble och livsfara att leva med de där jävla magiska prylarna. Och han kunde verkligen behöva varva ner lite.

Nu kommer jag inte på mer. 

Sajns Fikshön! Finns det något bättre?

Jag har gjort framsteg i min kamp att förlika mig med att jag är normal. Tror jag iallafall. Jo, det känns som att jag åtminstone börjar komma ur förnekelsefasen.

Nu är jag på g och analyserar begreppet, vad innebär det egentligen att vara normal? Måste man vara på ett visst sätt då? Måste man identifiera sig med alla andra som är normala?

Okej, jag är normal, vad innebär det här för mitt fortsatta liv? Hur ska jag berätta för vänner och familj?
Hur ska jag ställa mig till det själv? Hur kommer jag att bli bemött? Märks det på mig att jag är normal? Kan jag på något sätt bli särbehandlad på grund av min normalitet? Kan jag hjälpa att jag är normal? Gjorde mina föräldrar något fel eller ligger det i generna? Finns det något sätt för mig att bli onormal?

Måste man se ut, tänka och agera på ett visst sätt när man är normal? Känns den bild som visas upp av normala människor genuin och vettig? Representerar den mig?

Hur kommer min vardag att se ut? Måste jag berätta för varje ny människa att jag är normal? Finns det några normala förebilder som jag kan känna igen mig i? Kan jag bli utsatt för andra människors avsky och förakt om de får veta att jag är normal?

Nu vill jag ge svar på mina egna frågor.

1. Vad innebär det att vara normal?

Tja, det är väl egentligen bara en frånvaro av onormalitet. Många tror felaktigt att normal är detsamma som att vara mainstream; så behöver det absolut inte vara. Att vara normal brukar betyda att man inte behöver ifrågasätta sig själv eftersom man inte har någon specifik konstighet att sätta fingret på. Det innebär med andra ord inte speciellt mycket egentligen. Definitionen av normal är bara frånvaron av olika avvikande egenskaper.

2. Måste man vara på ett visst sätt?

Nej. Man måste aldrig någonting, det finns alltid ett fritt val, vad det nu innebär. I vilket fall så kommer jag inte att bli onormal bara för att jag inte är på ett sådant typiskt sätt som man kanske tror att normala människor är.

3. Hur ska jag berätta för vänner och familj?
Det här är en märklig sak; det finns ingeting att berätta! Det låter motsägelsefullt, men om man bestämmer sig att berätta för alla att man är normal är chansen större att de tror tvärtom!

4. Märks det på mig att jag är normal?

Det kan märkas på vissa, sådana frågor är svåra att svara generellt på. Alla normala människor verkar inte alltid normala, precis som onormala människor ofta kan verka hur normala som helst.

5. Kan jag hjälpa att jag är normal?

I mitt fall skulle jag svara nej. Jag har alltid kämpat för att passa in i onormaliteten, ändå fick jag till slut inse att jag var en av de normala. Det är heller inte troligt att mina föräldrar har påverkat mig att bli normal, tvärt om. I mitt fall tror jag inte att det hade gått att påverka.

6. Känns det som att den bild som visas upp av normala människor representerar mig?

Det har alltid funnits fördomar om normala människor, som att alla miljontals normala personer är precis likadana och agerar likadant. Den bild som visas upp, tex i reklam och i media, är inte pålitlig. Det finns lika många sätt att vara normal som det finns normala människor.

7. Finns det goda förebilder inom den normala världen?

Absolut! Det gäller bara att hitta dem. Som sagt, det finns otroligt många olika sätt att vara normal, och bara för att man är det behöver man inte vara fantasilös och tråkig. Många normala människor har faktiskt blivit konstnärer, författare och musiker! Så lopper är inte kört bara för att man är normal. Tyvärr kan bilden av normala människor vara lite färglös och ospännande, men letar man bara lite så hittar man de mest fascinerande och underbara människor! Se dig omkring, säkert känner du en och annan normal människa som du ser upp till och uppskattar.

8. Kommer andra människor se ner på mig som normal?

Det finns tyvärr en hel del trångsynta och dömande människor ute i världen, både normala och onormala. Med en öppen attityd och respekt inför andra är det lättare att själv bli repsekterad för den man är. Dock kan det hända att man blir illa behandlad av någon som inte accepterar normala människor, men då gäller det att tänka att det är den personen som har långt kvar att gå och inte en själv.

9. Slutligen: Hur kommer mitt liv att se ut i fortsättningen?

En svår fråga. Det är viktigt att acceptera sig själv, men det är också viktigt att försöka fortsätta vara den man är innerst inne. Att göra det som känns bra för en själv. Många som fått veta att de är normala har anammat mer och mer av det som ses som en normal livsstil. Men detta är inte nödvändigt. Det finns massor av människor som är ytterst unika trots att de klassas som normala. Att lyssna på sig själv och leva på det sätt som passar en bäst är viktigt, oavsett om det är typiskt normalt eller mer avvikande normalt. Steg ett är iallafall att inse att det inte är något fel på att vara normal och att trivas med den man är. Med en sådan inställning kan man komma långt.

Tills sist: Låt inte din normalitet hindra dig från att leva på ditt sätt. Det enda som gör dig annorlunda än en onormal person är det som finns på ytan; inuti är du en helt unik individ med egna tankar och känslor. Att vara normal behöver inte innebära ett handikapp, det kan rentav vara en förmån! Huvudsaken är att kunna behandla både dig själv och andra med respekt. Hur hade världen sett ut utan alla normala människor? Antagligen tråkig och färglös.

Att vara normal gör dig varken mer eller mindre värd än någon annan. Och det behöver inte heller sätta upp ramar för hur du ska leva eller se ut. Även om du på många sätt klassas som normal så kommer dina egna tankar och åsikter alltid vara en unik del av dig själv, och det kan ingen ta ifrån dig!