Jag får syn på hennes id-kort och då dör jag. Handstilen. Hon kan skriva, snyggt svängda bokstäver i perfekt vuxen skrivstil. Till skillnad från mina kantiga klottriga bokstäver.

Det är inte den egentliga skrivstilen som gör mig så illa till mods, i själva verket tycker jag om mitt slarviga sätt att skriva.

Det är bara nåt symboliskt. I detta ögonblick är de små bokstäverna något annat än bokstäver; de är en påminnelse om att det finns saker jag inte klarar av. Sådant som (iallafall enligt min världsbild) andra kan, men inte jag.

Och hon, som var som jag, som var min vän, som var på mina sida. Plötsligt är jag ensam igen, femton steg bakom alla andra. Socialt inkompetent, infantil, slarvig - och jag har missat allt som alla andra bara kan sådär utan vidare. Hon också, såklart. Vad trodde jag? Alla kan, men inte jag.

Det är mina mindervärdeskomplex. Små detaljer fick mig att falla långt långt ner i värdelöshetens hål. Speciellt i gymnasiet; från högstadiets självklara (självvalda?) ensamhet, hormoner, längtan och tristess - till gymnasiets krav på mognad, ansvar, ambition, social kompetens etc. Jag såg till mina fasa knappt ett år äldre elever som låg ljusår framför mig i mognad, intellekt, kunnighet, självkänsla, social kompetens och politisk medvetenhet. 

Så var det då. Nu har jag lärt mig att vara nöjd med det jag har - den jag är alltså. Man har sina begränsningar och det är inte så jävla mycket att göra åt det. Klyschor har ju som bekant en anledning till att de är uttjatade.

Du duger som du är. Jämför dig inte med andra. Alla är bra på olika saker - man kan inte kunna allt och så vidare.

Ibland är jag dock inte nöjd alls. Mot bättre vetande gräver jag ner mig i missnöje och sorg över allt jag inte är och aldrig kan bli. 

Det är mitt självförakt och min identitetskris.

Jag står framför spegeln och hånar mig själv och min kropp. Vad är jag, är jag inte mer än det här? Jag hatar det jag är.

Det är fel att försöka vara något man inte är, tänker jag, och vrider på kroppen, förnedrar mig själv. Spela då! Du kan ändå aldrig bli fri från det. Det här är jag. Är jag inte mer än det här, undrar jag.

Jag ligger i sängen och tänker på sättet jag ligger i sängen, så jag vrider på mig för att ligga på ett annat sätt. Vad är det för fel på att vara den man är? Jag behöver prata med någon, eller åtminstone gå ut en sväng, men jag ligger kvar och glor ut i mörkret. 

Sen är det bra, eller bättre. Dom säger att jag är mig själv, att det är ett av mina mest utmärkande drag; att jag alltid är mig själv. Jag undrar så vem dom menar att jag är då. Jag önskar att jag visste. Jag önskar att det inte fanns något problem, inget förakt i mig, ingen skam, inget äckel.

Det är bättre. Men det är inte bra. Jag är inte fri.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...