Mina symptom har försvunnit, i dubbel bemärkelse.

De jag skrivit ner på papper är gone away och går inte att hitta. Jag som lovat neuropsykologen att ta dem med imorgon. Ska leta lite till.

Men symptomen i mig, de är också på väg att blekna bort. Märkligt. Exempelvis så har jag blivit så pass social att jag ser mig som en människa i väl fungerande samspel med andra människor; med liknande tankar och känslor och erfarenheter; istället för en alien. 

Imorgon är det fullt upp! Det känns bra. Jag vet precis vad som händer. Först neuropsykologen, sen lunch och någon obestämd syssla (antingen skissa eller läsa eller nåt annat som måste göras) hemma hos mamma, sen övningsköra, och avslutningsvis fira febersjuka Patriks 23-årsdag.

Och så var det M. Plötsligt pratar man med sina vänner. Om saker. Saker som inte är hundar, tvättstugor eller ströjobb. Det är väl då man inte kan hålla kvar vid sitt utanförskap utan motvilligt tar några steg in i värmen. Okej, jag är som ni. Och ni är som jag. Ska vi leka?

Jag har allt viktigt i min väska nu. Kollegieblock, pennor, svart anteckningsbok, Fröken Julie, kamera, akvarellblock, skisser, almanacka, arbetsprover, en till anteckningsbok.

Jag kommer att få ryggskott, men jag vill ha den med mig överallt; som en snigel. Betryggande.

Man ska inte somna och vakna och somna om och vakna och sova lite till. Det är så förvirrande.

För om man istället sover djupt tills man vaknar, varpå man går upp, så drömmer man långa sammanhängande drömmar som man sedan kan berätta för alla som inte vill höra på.

Om man däremot somnar och vaknar och somnar och vaknar så drömmer man bara fragment utan någon förankring i någonting, vilket leder till att man inte säkert kan avgöra vad man drömt och vad som hänt på riktigt i vakenvärlden. Det är mycket förvirrande!

Åh! Detta måste såklart sägas!

Jag stämde en gitarr igår. På ren känsla. Utan någon ton att utgå ifrån.

Må så vara att den inte blev korrekt stämd, men det lät hur bra som helst.

Tio självkänslepoäng inkasserade. Det behövdes.

Livet är en plommonpaj.

Det är ju fan vad mycket reklam det är överallt för spel och casino och poker på nätet. Överallt. Överallt. Hela tiden.

Över min döda kropp att jag ens överväger att av misstag hamna på en spelsida, säger jag. Kommer aldrig hända. Så lämna mig ifred nån gång. 

Ibland får jag känslan av att högerns grundpelare och viktigaste budskap är att livet minsann inte skall vara behagligt eller njutbart. Möjligtvis kan man få roa sig med att investera i en köksö när man har arbetat hårt i tjugofem år. Men där går gränsen för hur roligt man skall få ha i detta jordeliv.

Den dåliga grejen med att få pengar på kontot är att jag genast tror att jag är miljonär, och på väg genom stan tittar in i diverse butiker med förevändningen att det kostar ju inget att titta, varpå jag hittar böcker, skivor, filmer, kläder och diverse andra prylar som fram tills nu saknats i min samling.

Men jag håller i mig, faktiskt. Unnade mig en skiva "när jag ändå håller på", men i bokhandeln fanns det så mycket jag ville ha att det inte blev någe alls. Dessutom hade de inga anatomiböcker, och då dessa ligger högst på listan fick det vara så länge. Sen gjorde jag misstaget att svänga in på Myrorna. Och nu när det är sommar och allt... så behöver jag en ny skjorta. Eller två. Och second hand är ju alltid billigt. Och roligt. Och miljövänligt.

Jag drar mig till minnes att jag igår ansåg att mitt behov av en väska i manchester och fejkskinn var såpass stort att jag offrade 262.50 för att stilla det.

Med andra ord har jag väl kastat bort en dryg femhundring de senaste dagarna bara. Och en ynklig födelsedagspresent till Patrik kan inte ursäkta mitt beteende.

Å andra sidan fick jag pengar när jag fyllde år som är till för att slösas bort. Å tredje sidan har jag diverse kostsamma investeringar på listan men å fjärde sidan är jag inte pank än och fler löner är på väg.

Jag ångrar ingenting. Inte jättemycket iallafall.

Uh, vilket blogginlägg. Nästan så jag skäms lite.

Mamma svarade på sin egen fråga. Jag kunde eller vågade inte säga vad jag tänkte eller tyckte och jag är inte säker på om jag hade klart för mig vad jag tänkte eller tyckte, om jag överhuvudtaget klarade av att tänka eller tycka något i den situationen.

Mitt människovärde kom tillbaka i och med det självklara svaret. Det är klart att det är svårt! Detta är något av det svåraste man kan göra, även med utbildning och erfarenhet är det svårt.

Det sa jag också, jag sa Mamma, det är en utmaning, det är klart det är svårt, det är så bara! Men då förstod hon inte. Man måste förstås formulera det för sig själv. Du hade inte förstått det på en intellektuell nivå, sa jag. Insikterna flyter runt någonstans i kroppen, allt från några minuter upp till flera år, innan de är färdigformulerade på intellektuell nivå.

Det är svårt. Och jag avskyr hur jag är men jag är sådan, det sa jag också. Mamma, sa jag, du känner ju mig! Du vet hur jag är, jag har alltid varit sån här, det vet du. 

Jag hatar att jag ger upp, jag hatar att det blir oöverstigligt, att jag tillåter mig att känna så, att jag inte klarar av att bita ihop, att jag börjar lipa. Att jag alltid börjar lipa - det hatar jag. Fjolla.

Tillbaka till skam, skuld och självförakt, tillbaka till högstadiet. Tillbaka till ständiga motgångar - vems fel är det att jag inte kan när jag vet att jag kan? Eller kan jag inte? Är det mamma som skämmer bort mig? Är det min hjärna som inte hänger med? Är det min intellektuella nivå som är för låg för uppgifterna?

Mamma hittar alltid fel på uppgifterna. Jag blir galen på hennes sätt att skylla på omständigheterna; jag kan inte ha haft otur varje gång. Det är något fel på mig.

Tillbaka till den känslan. Tillbaka till frustration, skam och äckel över min egen svaghet. Tillbaka till det obegripliga; hur kan de säga att jag kan, när jag märker att jag inte kan? Hur kan de säga att jag är begåvad när jag misslyckas med allt? Prestationsångesten som ökas på av mina ständiga snedsteg och slarvfel.

Gymnastiklektionen när jag tog i allt jag kunde för att prestera och läraren ropade "du kan bättre!" efter mig. Hur kan de undgå att se? Vad är sanningen i allt det här? Är jag bara lat?

Vi ska inte tillbaka dit. Jag är vuxen nu. Jag vågar lite mer, jag tror på mig själv som man måste. Jag kan själv styra, jag kan själv utforska min potential, jag kan mer än jag tror och på mitt sätt. Äntligen på mitt sätt, i små små steg. En vacker dag är jag fullständig; en dag kan jag kalla mig själv stark.

Inte tillbaka dit. Framåt. Våga. 

Det är svårt. Ibland är det svårt; låt mig tycka det. 

Är det okej att lipa också?