Jag försöker tänka i nya banor angående mina problem med att kontakta vänner och familj. Mina problem är en liten ond cirkel, som börjar med att jag aldrig hör av mig till nära och kära för att jag inte vet vad jag ska säga - det är alltid svårare om det inte finns en konkret anledning att ringa - plus att jag är ovan vid att vara den som kontaktar - och slutar med att jag känner mig cynisk och tråkig om jag hör av mig när jag faktiskt har något speciellt på hjärtat; att jag liksom bara ringer när det är nåt jag vill ha hjälp med fast jag inte hört av mig på en månad innan dess. Detta innebär att jag helt enkelt undviker att kontakta folk. Mycket hänger på ovanan också, så jag skulle säkert kunna träna upp detta och bli mycket bättre på det.

Iallafall så föreslog en vän att jag kanske kunde öppna mig och förklara för den jag vill prata med hur jag tänker och känner inför detta. Jag vet inte om jag vågar det; det känns som en lam ursäkt. Å andra sidan anar jag att jag gör det värre än det är; jag tror inte alls att folk faktiskt är arga eller sitter och grämer sig över att jag inte ringer tillräckligt ofta. Dessutom vet de flesta som känner mig att jag är ett under av kontaktlöshet och har varit det sen barnsben. Att jag faktiskt blivit lite bättre på det också, såhär i "vuxen" ålder.

Nu funderar jag iallafall på att strunta i mina självskapade krångel och bara göra. Utan att ursäkta mig eller känna att jag borde ursäkta mig. Jag har inte hälsat på pappa och sovit över där på länge. Jag har flyttat hemifrån vilket förstås är en godtagen ursäkt, men ändå.

Vi hade för några år sedan något slags kris där pappa kände sig bortglömd och oälskad av mig för att jag aldrig hälsade på (jag vill nämna att jag är mina föräldrars enda barn). Vilket förstås hade mest att göra med min oförmåga att planera att jag ska göra något och sedan genomföra det utan att någon ens givit mig uppgiften eller förklarat hur det ska gå till.

Iallafall så borde det inte egentligen vara några problem att åka ut dit över dagen, kvällen och natten. Rota bland LP-skivorna. Käka nån veganiserad version av någon av pappas paradrätter. Ta en promenad vid stranden och fårhagarna. Umgås lite. Rota bland mina gamla grejer på mitt gamla rum. Käka hembakt bröd med valnötter. Prata lite. Och så vidare.

Det skulle ju inte innebära korsförhör om varför jag inte kommit tidigare. Det skulle inte betyda sura miner och klagovisor.

Det skulle enbart vara uppskattat. Så vad väntar jag på?

När man bakar blir det aldrig som på bilden i boken.

Verkligheten är antingen lite bättre eller lite sämre än fantasin. 

Jag har lust att springa igen. Det är ingen hyfs på mig. Det saknas regler i mitt liv. Jag gör egna, men de fungerar inte.

Jag har lust att ligga ner på golvet eller på marken. Jag skulle antagligen bli rastlös. Om det inte visade sig att det fanns något intressant där nere, då skulle jag kunna bli liggande en liten stund iallafall. Något att räkna kanske. Eller gräva en grop.

Jag börjar inse att ansvaret kommer ikapp en hur man än gör. Med orsak följer alltid verkan. Jag vet inte om det egentligen gör mig något klokare. Mer förnuftig kanske, men det är ju inte att vara klok. Och lite mer desillusionerad. Det är väl inte precis vad jag behöver.

Man gör sina val. Eller gör man det?

Jag kan knappt ta ett steg utan att fundera över om det är arv eller miljö som får mig att sätta ena foten framför andra.

När valde jag att bli den jag är? Vad händer om jag vill välja om? Och finns det ens något att välja på?

På min klockradio har jag klistrat en liten lapp. Den är urklippt ur en hög papper jag fått från min psykolog, en papper om tankefel, tankemönster, hur man bryter dem och tänker nytt och positivt. KBT.

"Att tro att livet alltid kommer att vara som det är nu" står det. Ett tankefel alltså. Misströsta icke - livet förändras ständigt.

Men inte ens då är jag nöjd. Jag är rädd. Rädd för att livet är en cynisk, deprimerande sörja. Att man kastar sig ut bara för att finna att man faller i ett bottenlöst hål.

Det låter lite löjligt nu när jag formulerar det i ord. Det är väl bra att kunna formulera sig just därför, för att kunna avväpna tankarna. Som trollen spricker i solsken.

Men vad kommer istället? Vad tar plats i det trygga mörkrets frånvaro? En hotfull idyll som hånskrattar mig i ansiktet; vänder sig bort just när jag sträcker mig efter den och lämnar mig utan någonting som helst att klänga mig fast vid. Jag litar inte på lyckan. Jag litar bara på svarta vassa klippor som sticker upp ur ett vilt hav. Jag litar på att inte lita på någonting utom ögonblicket. Infallen.

Men ansvaret kommer ikapp en då också. 

Så man måste våga lita på något gott istället. 

Det är väl det som är att våga chansa. Våga nåt överhuvudtaget. Jag är lika feg som alltid. Och vilsen.

Mellanbrorsan (obs, inte min) som köpt en gammal gård med gamla böcker och gamla möbler och så vidare, har fått mig att lyssna på Portishead.

Jag mår lite illa. Det är oroligt att inte ha någon klar uppfattning om vad jag vill, kan och borde. Jag ville ju bara låta det vara nu.

Det är underbart väder. Tiden går. Jag låg och tänkte metaforer innan jag somnade igår. Snåriga stigar i snåriga skogar, brist på sällskap och vägledning, och kottkastande monster i träden. Men det är jag som matar dem med kottar. Det är jag som matar hatets revolvrar med ammunition. Varför? Jag anar att det finns något som skrämmer mig mer än detta. Mer än att utstå spott och spe från påhittade monster. Men vad?

Jag tror inte på någonting nu. Det är ganska bra som det är. Det blev ett litet missförstånd.

Låt det bara vara. Jag har ingen lust till någonting. Rädslan och äcklet har tagit över och jagat bort längtan. Bra så.

Det är vår. Låt oss glädjas åt det.

Does Your Mother Know rullar i mitt huvud. Speciellt introt. Sen flera dagar tillbaka. Gah, den är ju bra. Och jag tycker att det är ganska pinsamt att tycka att den är bra, den har töntig text och så men ändå... bra.

Det är bara en omflyttad bokstav som skiljer ordet Sköka från ordet Köksa.

Fascinerande. 

"Det spelar ingen roll om man blir slagen eller slår sig själv - det gör ju lika ont ändå."