Affektioner och projektioner.

Kön är konstigt. Jag vet att alla inte tänker på det och definititvt inte så mycket som jag gör, men jag tänker på kön för det mesta. Eller på allt som har med kön att göra. Kläderna och känslorna och beteendet och inte minst spelet och sexet och kroppen och rösten och tankarna och andras syn på en etc etc etc.

Ibland halkar jag ur gråskalan; eller, den är svår att hålla sig kvar på, nästan omöjlig. Men ibland snubblar jag även mentalt ur min bana och snuddar vid något biologiskt, eller inlärt - jag vet inte. Omhändertagandet. Offrandet. Ta min kropp då. Varsågod pojkar, ta det ni vill ha.

Det är makt och maktlöshet. Potential, penisavund, moderlighet och masochism.

Jag kan väl också spela om jag vill. Jag har en kropp att spela med. Den är till och med ganska snygg. Jag skulle kanske kunna vara någon annan. Bejaka, istället för att förneka.

Jag skulle kunna ge mig till vem som helst. Jag skulle kunna ta, om jag visste hur man tar eller vad jag vill ha. Varför måste jag alltid vara den som ger. Hur skulle det annars gå till? Varför känner jag ett ansvar att vara kvinna. Hur skulle det annars gå till? Varför är jag inte fri från rollerna. Hur skulle det annars gå till? Varför måste jag vara en hora eller en madonna, att vara eller inte vara, att spela eller inte spela, ge eller ta.