När man bakar blir det aldrig som på bilden i boken.

Verkligheten är antingen lite bättre eller lite sämre än fantasin. 

Jag har lust att springa igen. Det är ingen hyfs på mig. Det saknas regler i mitt liv. Jag gör egna, men de fungerar inte.

Jag har lust att ligga ner på golvet eller på marken. Jag skulle antagligen bli rastlös. Om det inte visade sig att det fanns något intressant där nere, då skulle jag kunna bli liggande en liten stund iallafall. Något att räkna kanske. Eller gräva en grop.

Jag börjar inse att ansvaret kommer ikapp en hur man än gör. Med orsak följer alltid verkan. Jag vet inte om det egentligen gör mig något klokare. Mer förnuftig kanske, men det är ju inte att vara klok. Och lite mer desillusionerad. Det är väl inte precis vad jag behöver.

Man gör sina val. Eller gör man det?

Jag kan knappt ta ett steg utan att fundera över om det är arv eller miljö som får mig att sätta ena foten framför andra.

När valde jag att bli den jag är? Vad händer om jag vill välja om? Och finns det ens något att välja på?

På min klockradio har jag klistrat en liten lapp. Den är urklippt ur en hög papper jag fått från min psykolog, en papper om tankefel, tankemönster, hur man bryter dem och tänker nytt och positivt. KBT.

"Att tro att livet alltid kommer att vara som det är nu" står det. Ett tankefel alltså. Misströsta icke - livet förändras ständigt.

Men inte ens då är jag nöjd. Jag är rädd. Rädd för att livet är en cynisk, deprimerande sörja. Att man kastar sig ut bara för att finna att man faller i ett bottenlöst hål.

Det låter lite löjligt nu när jag formulerar det i ord. Det är väl bra att kunna formulera sig just därför, för att kunna avväpna tankarna. Som trollen spricker i solsken.

Men vad kommer istället? Vad tar plats i det trygga mörkrets frånvaro? En hotfull idyll som hånskrattar mig i ansiktet; vänder sig bort just när jag sträcker mig efter den och lämnar mig utan någonting som helst att klänga mig fast vid. Jag litar inte på lyckan. Jag litar bara på svarta vassa klippor som sticker upp ur ett vilt hav. Jag litar på att inte lita på någonting utom ögonblicket. Infallen.

Men ansvaret kommer ikapp en då också. 

Så man måste våga lita på något gott istället. 

Det är väl det som är att våga chansa. Våga nåt överhuvudtaget. Jag är lika feg som alltid. Och vilsen.

Mellanbrorsan (obs, inte min) som köpt en gammal gård med gamla böcker och gamla möbler och så vidare, har fått mig att lyssna på Portishead.

Jag mår lite illa. Det är oroligt att inte ha någon klar uppfattning om vad jag vill, kan och borde. Jag ville ju bara låta det vara nu.

Det är underbart väder. Tiden går. Jag låg och tänkte metaforer innan jag somnade igår. Snåriga stigar i snåriga skogar, brist på sällskap och vägledning, och kottkastande monster i träden. Men det är jag som matar dem med kottar. Det är jag som matar hatets revolvrar med ammunition. Varför? Jag anar att det finns något som skrämmer mig mer än detta. Mer än att utstå spott och spe från påhittade monster. Men vad?

Jag tror inte på någonting nu. Det är ganska bra som det är. Det blev ett litet missförstånd.

Låt det bara vara. Jag har ingen lust till någonting. Rädslan och äcklet har tagit över och jagat bort längtan. Bra så.

Det är vår. Låt oss glädjas åt det.