Idag var det onsdag och det flimrar förbi måsten och plikter i mina tankar, ingen ordentlig koll på vad det är som ska göras, jag kommer glömma hälften. Nån gammal faktura någonstans, en hel hög med böcker som jag fick för en evighet sen och fortfarande inte börjat läsa, ett par telefonsamtal som ligger i riskzonen för bortglömmande.

Måste organisera mitt liv bättre, men hur?

Jag känner mig lite blasé och vet inte vad jag ska skriva. Är på väg att få en finne på överläppen, den bränner och värker och lockar mig att pilla på den. Inser att jag ärvt även shopoholismen från mamma; har sett en väska som jag vill ha. Den är så mjuk och har en trevlig färg. På tal om mjukt har jag fått en morgonrock i ett väldigt mjukt material. Som päls känns det nästan fast det är väl nåt slags mjukare variant av frotté. 

Vi har käkat falska sniglar och potatisklyftor och bönbiffar. Jag vill äta jämt. Hela tiden. Utom när jag är mätt.  

Jag måste dammsuga. Jag känner mig smådeppig men det går nog över om jag laddar min i-pod och käkar gammal lasagne och sen går ut i solen och springer till min neuropsykolog (ska nog bara träffa henne idag och imorgon, sen är det slut. Buhu.). Och så ska jag låna en bok på bibblan och kanske klättra i träd om jag hinner. Om det inte är för deprimerande.

Sen ska jag iallafall fira födelsedagen med mamma och dricka mycket te. Fem muggar minst. Te är den grövsta drog jag sysslar med. 

Affektioner och projektioner.

Kön är konstigt. Jag vet att alla inte tänker på det och definititvt inte så mycket som jag gör, men jag tänker på kön för det mesta. Eller på allt som har med kön att göra. Kläderna och känslorna och beteendet och inte minst spelet och sexet och kroppen och rösten och tankarna och andras syn på en etc etc etc.

Ibland halkar jag ur gråskalan; eller, den är svår att hålla sig kvar på, nästan omöjlig. Men ibland snubblar jag även mentalt ur min bana och snuddar vid något biologiskt, eller inlärt - jag vet inte. Omhändertagandet. Offrandet. Ta min kropp då. Varsågod pojkar, ta det ni vill ha.

Det är makt och maktlöshet. Potential, penisavund, moderlighet och masochism.

Jag kan väl också spela om jag vill. Jag har en kropp att spela med. Den är till och med ganska snygg. Jag skulle kanske kunna vara någon annan. Bejaka, istället för att förneka.

Jag skulle kunna ge mig till vem som helst. Jag skulle kunna ta, om jag visste hur man tar eller vad jag vill ha. Varför måste jag alltid vara den som ger. Hur skulle det annars gå till? Varför känner jag ett ansvar att vara kvinna. Hur skulle det annars gå till? Varför är jag inte fri från rollerna. Hur skulle det annars gå till? Varför måste jag vara en hora eller en madonna, att vara eller inte vara, att spela eller inte spela, ge eller ta.

Jag fyller 21 imorgon. Grattis till mig. För första gången i mitt liv känner jag att jag kunde inte bry mig mindre. Inget är förberett och jag känner mer för att gömma mig än stå i centrum.

När jag dammar bokhyllan upptäcker jag en ny mental ålder; 40. Där kan man också vara ibland.

21 känns fortfarande som en gammal dammig sifferkombination, en decimal nästan, helt meningslös, men som ändå av nån jävla anledning har släpats fram ur arkivet för min skull. Dammet sticker i näsan.

Har fått en liten hang up på en gammal kompis. En gång i tiden brukade vi vara nyktra tillsammans på alla fester. Fjortisbittra över livet och med böcker som största hobby. Det är i utanförskapet man möts, inte sant? Hon har sagt att jag kan ringa när jag vill om det är något. Jag tänker att vi borde göra slag i saken och ta en fika. Det vore nog roligt att lära kännas.

Jag har skrivit en låt och på tisdag ska jag träffa min neuropsykolog igen. Varför är inte hon min psykolog? 

Mitt liv är så jävla absurt.

Som en enorm mosig frukt som kommer rullande mot en och man springer och skrattar och stannar och flämtar och väntar in den och springer och snubblar och vet inte om man kommer bli krossad under den till slut och vet inte om man vill det eller inte och det är ett stort grönt äpple och man tänker på hur det låter när man ruskar om ett träd och alla äpplen dunsar i marken - duns duns duns - och man stannar och blundar och lyssnar på dunsandet i huvudet och sen rycker man till och börjar springa igen och man vet inte vad som är upp eller ner och man vinkar till molnen och hoppas på det bästa.

Jag gick och satte mig här för att jag är så uppe i varv och det brukar kunna hjälpa lite att sitta vid datorn. Man blir liksom seg av datorsittande, vilket väl är lite destruktivt kanske. Men bra om det lugnar ner mig nu.

Det kommer liksom från ingenstans, plötsligt är jag bara helt uppspelt och kan inte sitta still och måste göra hundra saker samtidigt. Patrik är rädd för mig när jag är sån; han associerar det till mina sämre stunder med tillhörande ångestutbrott. Och så blir han väldigt stressad av det. Men jag kan inte hjälpa det. Det är inte så farligt egentligen. Jag skulle behöva ut och springa några varv bara. Man får vänja sig.