Jag tycker om att ta hand om folk. Jag tycker nästan perverst mycket om det.

Romantik, uppskattning och att säga gulliga saker är jag inte speciellt bra på. Att höra av mig ibland, att med kroppsspråk och kommentarer visa att jag bryr mig och lyssnar, är jag inte speciellt bra på. Att känna av och intuitivt ana hur andra tänker och vad de vill är jag inte speciellt bra på. Ofta hjälper det inte ens att de säger det rakt ut.

Men att ta hand om folk. Det kan jag. Det är kanske mitt sätt att visa kärlek.

Jag kan laga mat. Jag kan städa. Jag kan bädda ner, pyssla om och klappa på kinden. Jag kan lyssna och trösta. Jag kan skoja och försöka muntra upp.

Tyvärr krävs det ibland en kick av något slag för att jag ska sätta igång. Annars blir det lätt att jag stannar kvar inne i min bubbla och inte tar mitt ansvar som helhjärtad omhändertagare av allt och alla. Och då märks det ju inte att jag faktiskt kan visa omtanke, när jag bara vill.

"Åh, hör du... Regnar det?"

"Nej, mamma. Jag steker köttbullar, det är nog det du hör."

"Regnet... Så skönt. Öppnar du altandörren, Ellie?"

"Jag steker köttbullar, mamma. Det är inte regnet."

"Elvira... Spring och öppna dörren. Jag vill höra regnet."

"Mamma! Det är inget regn."

"Åh, jag skulle ju gå ut. Jag måste hitta min halsduk. Vet du, jag hade lovat att hjälpa Margareta med hennes fönster. Men det går ju inte idag, om det regnar."

"Mamma, det är köttbullarna! Vill du ha rödlök i salladen?"

"Nej, ingen lök. Men gör så att det räcker till Bernt. Jag tror att han är på väg hem."

"Bernt är död, mamma. Det är bara jag här. Kom, nu äter vi. Här får du tallriken."

"Åh!"

"Hur gick det? Den blev inte trasig. Såja. Här får du lite potatis."

"Jag är gammal..."

"Såja, mamma. Ta lite sallad. Kan du ta själv?"

"Är han död, säger du..."

"Ska du inte ha en potatis till? Du blir så klen när du inte äter."

"Är det du som gjort köttbullarna?"

"Ja."

"Åh, du kan du! Var det inte det jag trodde, Ellie. Du kan du. Ska du inte bli köksa när du blir stor?"

"Jag är engelsklärare, mamma."

"Ja, just det... Har det slutat regna nu? Det blev så tyst."

"Det var aldrig något regn, mamma."

"Nej... Så synd. Jag tycker om regn. Är det du som har gjort köttbullarna, Ellie?"

"Ja, mamma..."

"Åh. Du kan du."

Jag vill skriva, men jag vet inte om vad. Blaha blaha. Jag känner mig lite mätt, mentalt, fast inte trött utan snarare pigg. Det känns bra att jag ska laga mat till mötet imorgon. Jag har tagit ett ansvar (kors i taket! Det här är jättenyttigt för mig)!

Innan hade jag en tråkig känsla. En tråkig tråkkänska som sade mig att jag är en tråkig människa och allt jag gör är tråkigt och värdelöst. Ändå verkade jag lite glad sen när jag gick hem - för jag hoppade och sprang flera gånger. Det kändes inte som att jag visste vart jag skulle eller vad jag höll på med. Ändå var jag inte rädd, blev inte stressad. 

Jag är så slarvig. Lat och dum. Jag tänkte på väg hem att jag är en idiot, undrade om jag borde ha sagt det till alla människor, så att de vet. Men man kan aldrig ursäkta sig, man måste ta sitt ansvar. Över vem man är och vad man gör. 

Ansvaret! När jag tänker på att bli vuxen blir jag rädd och lite suicidal. Är det fruktansvärt tråkigt att vara vuxen tro? Och svårt?

Får man vara glad någon gång ibland också? Borde jag kunna det här redan? Är jag en dålig människa?

Ett typiskt tecken på dålig självkänsla är att man bara går och väntar på att bli avslöjad. Varje gång man lyckas med något och får beröm tror man att det var en engångsföreteelse, ett missförstånd, en slump och så vidare, och att rätt som det är kommer den som gav en komplimang att upptäcka alla ens andra fel och brister - vilka är större, värre och hemskare än hos andra människor.

Jag är lite orolig för att bli utskälld. Att någon ska undra varför jag tror att jag kan smita undan allt ansvar och bli servad hela livet. Ibland blir jag nästan irriterad på att ingen ser och blir arg. Hallå, är det ingen som märker att jag är feg, lat och självupptagen?

Det är torsdag. Mina händer är lite smutsiga. Jag luktar svett. Jag lyssnar på Diana Ross på repeat. Håret ser illa ut; det är märkligt, men hur jag ser ut påverkar min självkänsla extremt mycket. Är jag ful är det mycket lättare att plocka fram självföraktet och ladda geväret med hårda ord. Är jag snygg så är jag snygg och då kan inget nå mig. Snygga människor är alltid ursäktade.

Patrik är i Fyllinge. Jag väntar på att han ska komma hem. Vad som händer då vet jag inte. Han har satt upp min världskarta på väggen medan jag var själv och tänkte. Han påminde mig om att det var så jag ville ha det, världskartan på väggen i arbetsrummet. Nätkorgen med frukt i köket. Bokhyllorna med alla böcker. Takkronan med ljus. Så ville jag ha det. Det är bara alla bilder på väggarna som saknas. Jag har satt upp några cowboys på min garderobsdörr iallafall.

I höst är det höst. Jag är inte ledsen och inte glad. Lite glad kanske. Lite rädd kanske. Jag har blivit rädd för allt och mycket cynisk. Man ska inte tro att någonting någonsin kan bli roligt eller bra. Vilken dum tanke va?

Tror jag verkligen på det? Just nu tror jag på det. Det går väl över.

Jag befinner mig i min egen bubbla. Tidigare hos mamma var det så mycket att tänka på att jag omöjligt kunda lyssna på allt hon sa. Hon snackar skitmycket. Ibland sa hon nåt som jag tror att jag borde ha lyssnat på eller svarat på. Det är som att simma under vatten och komma upp till ytan. Plopp säger det i öronen när vattnet går ur, och man ser sig omkring för att hitta var man är. Var på stranden ens egna saker finns.

Ibland känner jag mig ensam. Min integritet är extremt stark, fast ändå är det bara en tunn hinna mellan mig och världen. Ibland försöker jag spräcka hinnan, eller ännu hellre, hoppas att nån ska kliva rakt igenom den. Se mig.

Fast oftast skyddar jag den. Jag vill inte framstå som patetisk.

Det kan vara obehagligt att vara omtyckt. Vad är det folk tycker om? Det där söta rara gullet som de gjort sig en bild av? Vill ni inte se vem jag verkligen är? Vill ni inte se att jag är dålig också, att jag är oförmögen att lyda era lagar, vill ni inte se när jag skriker och slår, när jag tycker synd om mig själv eller hur ful jag är när jag dansar? Jag är inte ert kreativa, snälla, lugna barn. Jag kan inte måla eller skriva på beställning; jag har ångest och skapar utifrån det. Det blir elakt och svart och tråkigt. Vill ni se det? Vill ni verkligen se mig och älska mig? 

Jag är så dum. Såklart att folk ser. Folk ser mycket mer än jag anar. När jag talar klarspråk i gåtor är det ingen som förstår, men mitt kroppsspråk och något jag slänger ur mig i förbifarten är det dom använder för att pussla ihop sin bild av mig. Därför är det så svårt att veta. Svårt att veta vad de ser. Vad jag behöver förklara.

Det finns inget jag. Inget enhetligt jag.

Nu är jag glad igen. Jag tänker på att ha picknick och på att umgås och sluta tänka. Äta pannkakor kanske. Det vill jag ha nu. Med socker. Och kaffe, fast jag inte egentligen dricker kaffe. Men man är ju som andra när man dricker kaffe. Man är en människa när man gör som människorna gör.

Just så! 

När jag gör som ni, då är jag ni. Då blir jag ni. Då blir jag på riktigt. Den som räknas in i ledet räknas. Den som slåss mot väderkvarnar är galen. Den som har en form kan passa in. Den som inte är kan inte vara.

Allt kanske inte är klyschor.

Spotify har slumpat fram en käck sjuttiotalssång som går "where's your mama gone?" med körer och handklapp men den gör lite ont att lyssna på. Aj aj. Skönt.

Jag funderar på hur barnslig jag kan tillåta mig själv att vara. Det är viktigt för mig att vara äkta. Att mena allvar. Att inte falla för frestelser.

Säger jag emot det jag sagt tidigare? Det är bara att vänja sig; sådan är jag jämt. Motsägelsefull med grav minnesförlust och personlighetsväxlingar.

Jag befinner mig bortanför min kropp. Jag tänker inte så mycket. Så då finns det väl bara kännandet kvar; jag antar att det är känslorna jag ägnar mig mest åt just nu. Och med dem kommer impulserna. Och barnsligheten. Jag är så försiktig jag kan och lite cynisk. Jag litar inte på dem förrän de kan bevisa för mig att de är på riktigt. Sånt känner man, om man är medveten.

Bra, jag lyckades knyta ihop tråden här ändå. Att ingen begriper vad jag menar är en annan sak.

Och på tal om känslor och frestelser: nej, jag gillar inte den här låten bara för att den är gay. Den hade varit bra ändå.