Nu har vi sett Flugan (1958) och Flugan (1986), har Flugan II (1989) hemma och får strax Flugan Kommer Tillbaka (1959) i lådan.

Sen får det vara nog med Flugfilm.

Patrik sa nåt konstigt imorse innan han gick till jobbet. Eller har jag drömt det?

Jag vill minnas att han sa nåt om att jag inte skulle börja banta. Typ med allvarligt tonfall. Ungefär som att jag brukar springa runt och klaga på min (icke-existerande) bullmage och äta sallad med förevändningen att det är sunt och smalt. 

Så är det INTE, vill jag klargöra. Jag är spinkig som en fjällbjörk och van att folk oroar sig med huvudet på sned. Så har det alltid varit. Jag skyller på en grym ämnesomsättning och att jag äter lite för veganskt för att kunna få i mig några betydande mängder fett. Jag har ALDRIG haft för avsikt att bli smal och snygg, det råkar bara vara så att min kropp är som den är. Hur man ser ut har inte alltid direkt att göra med hur man vill eller försöker se ut.

Och nej, jag tänker förstås inte börja banta. Sällan och aldrig. Däremot klämde jag tre hemgjorda chokladskorpor (gjorda efter ett recept där de kallades "brownies") igår och tre idag. Har jag tur kanska jag kan kamma hem ett kilo på vågen så småning om.

Nåväl.

Man är väl inte så jävla märkvärdig alltid. Nu tänker jag blogga fashion. Här är min morgonrock och jag. Fatta morgonrocken alltså, jag önskar jag kunde bifoga en flik av den så att alla fick känna hur mjuk den är.

(Missa för all del inte finnen på min överläpp, den är tyvärr nästan borta nu.)

Åh, vad tråkigt jag är som alltid måste rabbla vilken dag och vilket datum det är. Fixerad vid tid. Idag tänker jag inte säga någonting. Ni får själva tänka. I mitt huvud är det tomt på datum och tider, jag vet inte vad det är.

Och vädret ska jag inte heller nämna. Det är fullständigt ovidkommande huruvida solen skiner eller regnet faller eller stormen rasar. Jag sitter ju inomhus ändå.

Ingen lär väl heller sakna en rapport över vad jag kan, bör och vill göra idag. Eller vilken musik jag lyssnar på. Eller vad jag har för kläder. Eller vilka filosofiska resonemang som är på tapeten idag. Eller vad jag åt till frukost. Eller vilken av mina vänner jag helst skulle vilja umgås med idag. Eller hur mycket pengar jag har på mitt konto.

Men vad återstår då att tala om? Är jag så tråkig att de ovan upprabblade skrivämnena är det enda jag har att komma med i min blogg? Att jag, om dessa bannlyses, fullständigt tappar skrivförmågan?

Jag tror jag har blivit lite tråkig på sistone. Jag skyller på tiden och vädret och alla plikter, med mera. Det är mycket med det jordiska.

Det var så länge sen jag hade en bild i bloggen och det är ju riktigt tråkigt att det är så, tycker jag. Bilder är bra!

Så jag bjuder, som en försmak på alla fina bilder som kommer komma, på en hexagonformad bönbiff från igår! Och nej, den är inte medvetet skapad av människohand, plötsligt låg den bara i stekpannan med dessa perfekta former! Det är så att man blir religiös på köpet nästan.

Ju mer man kommer underfund med om sig själv... desto mer... bitarna faller på plats. Saker stämmer.

Jag har alltid kämpat för att bygga en identitet som är helt oberoende av andra människor. Jag har kryssat mellan alla sorters grupptillhörighet, och spjärnat emot när jag märker att mina personlighetsdrag smälter ihop med någon annans. Integriteten är viktig. Men så viktig? Är den verkligen så viktig?

Det är väl i mötet med andra människor som man förändras och utvecklas. Och det måste jag väl också anse vara en bra företeelse - något som känns stabilt, trovärdigt och konstruktivt i min världsbild.

En tidigare känsla av skam varje gång jag ägnat mig åt något som många andra också sysslar med, en känsla av att smita ifrån min plikt att söka sanningen varje gång jag fallit för något mer konventionellt och enkelt. Det måste vara äkta. Det måste vara bara jag, outspätt koncentrat av jag.

Verkar inte bättre än att jag gett upp sökandet efter ett fullkomligt opåverkat och äkta jag, och istället börjat leta sätt att faktiskt leva i denna verkliga och lätt triviala världen istället för Platons idévärld.

På tal om min kalender med sina prettocitat om livet och att våga och fånga dagen och blaha blaha så har nästa vecka ett citat av Einstein som lyder "Det är inte allt som räknas som går att räkna, och inte allt som går att räkna som räknas."

Och på tal om att räkna så har jag nu vågat ta steget att erkänna inför mig själv att jag är bättre på matte och huvudräkning än jag vill tro. Nedslående eller uppmuntrande eller mest förvirrande? Jag blir helt förvirrad. Hatkärlek kanske, till matematik. 

Det är väl typiskt att man plötsligt är bra på saker när det inte längre behövs. 

Tiden går hela tiden. Snart är det maj. Jag har redan fyllt år för flera dagar sen. Det är mycket som är länge sen redan, fast det var nyss. Alla dagar är varma och allt är likadant fast med ett massa små förändringar hela tiden. 

Jag lyssnar på samma låtar som för några veckor sedan. Nästan. Hakar mig fast vid mina favoriter som spelas gång på gång.

Är hos mamma, är hemma igen, är ute, är inne. Har fått pengar, prioriterar en egen dator framför cykel tror jag. Just nu iallafall. 

Äter mat varje dag. Dricker te, vattnar blommorna, kissar, duschar, borstar tänderna och biter på nagelbanden. Bäddar sängar och soffor. Klär mig i mina favoritkläder. Har hål i strumporna och längtar efter Stockholm. Postar mina ansökningsbrev och fantiserar om hur jag vill leva (om man kan dela in sitt hem i två delar... på ena sidan får man ha hur mycket bilder och prylar och färger som helst. Men en del skall vara helt blank och tom, där man kan sitta och koncentrera sig. Tänk, en helt ren yta! Och kanske skulle jag skaffa två lådor; en för extremt viktiga papper, och en för extremt viktiga prylar som inte får försvinna. Så vet man alltid var man har Det Viktiga. Våta drömmar om ett organiserat liv, med vardagliga ritualer som fruktstund och styrketräningspass och att alltid veta vad man ska göra och hur och när. Det vore nåt.)

"Håll fast drömmarna, för om drömmarna dör är livet som en skadad, vingskjuten fågel som inte kan flyga" står det i min prettokalender.

Jag drömmer om den omöjliga kombinationen av ordning och spontanitet. Livet är en balansgång.

Men jag har nästan fullbordat min förvandling från alien till en riktig människa. Jag vet inte om jag ska vara glad över det, men hittills känns det bra.